Pinsamma jag.

20 timmar sedan, skrev Boa52:

Historier om " drömresor " finns det många, Jag och min fru skulle åka från Hua hin ner mot Phuket,

jag hade sett en liten ö på kartan som jag ville se. Frugan gick till en liten resebyrå och skulle fråga

jag väntade bakom hörnet så det inte skulle bli falangpris. Gubben på resebyrån stängde och hyrde en

 ny Pickis som han skulle köra oss i. Det började bra men han körde fortare och fortare och vingligt som

 fan, jag frågade vad gör du, han svarade har inte kört bil på 15 år så det är roligt. Jag bad han stanna vid

nästa mack där köpte jag en kvarting whisky som jag halsa halva direkt, sen gick det bättre,Hitta till ön jag

ville gjorde han som ni förstår inte men det var en liten underbar plats vi hamnade på, nästa story blir om

den platsen

Körde säkert i 280 km på 4ans växel, 5an hann han aldrig få i!!!!!

1 timme sedan, skrev Nicholas:

Åkte taxi till CM men chaffisen somnade bakom ratten upprepade gånger så vi bytte plats.

Han somnade omgående och jag körde taxi i 10mil.

Gissa om dom blev långa i ansiktet på hotellet när falangen klev ur taxibilen från förarsätet och taxi bassen fick dom väcka.


Skickat från min SM-G930F via Tapatalk
 

Jag klev in i en taxi i Bangkok och skulle till mitt hotell "Navalai".
Chauffören påstod sig veta var det låg och sedan började han ömsom tjata om "Nappalaj" och ömsom skratta barnsligt och hysteriskt medan han letade sig fram i gatuvimlet. Jag rättade honom upprepade gånger, "Navalai, not Nappalaj!"  
Men han fortsatte med sitt enformiga upprepande av "Nappalaj", och det blev mer och mer uppenbart att han inte hade en susning om var han befann sig, eller vart vi skulle. Jag beordrade honom att stanna, och gav honom betalt för vad som stod på taxametern, och klev ur taxin, allt ackompanjerat av hans vansinniga fnitter och tjat om Nappalaj.
Jag ger mig fan på att han rökt på eller nåt.  

/  2

Som jag minns det så satt jag i baksätet tillsammans med den vinddrivna tunna kvinnan,
medan den fräscha satt i passagerarsätet bredvid mannen som körde.
Efter ett tag stannade de faktiskt och släppte av den slitna spillran till kvinna som jag följt med.
Hur fan kunde det vara möjligt att hon lyckats lura med mig?
Tyst i mitt inre så skylde jag på den långa flygresan.
Den och den långa bilresan från hemmet till Arlanda.
Jag hade gått upp tidigt den dagen, och hade inte kunnat sova på planet, klart man blir avtrubbad.
Nu var däremot mina sinnen på helspänn. Jag gick i tanken igenom var jag hade allt.
Resväskan där bak, handbagaget bredvid mig, plånboken, telefonen, passet o.s.v.

Kvinnan i framsätet klev också ur taxin, men bara för att komma att sätta sig i baksätet med mig.
Jaha henne blev jag tydligen inte av med.
Taxin svängde av och ut på motorvägen.
Nu började fräschingen diskutera priset.
”But I have already made up the price with your friend”, försökte jag.
Nä, nä nu gällde inte det priset längre. Nu skulle hon ha mer, men faktiskt inte speciellt mycket mer än det skulle ha kostat om jag varit förnuftig och tagit en normal taxi från början.

Jag satt där och funderade, inte så mycket på priset som hur jag säkrast skulle komma ur situationen jag satt mig i.
Hon var mycket angelägen och visade tydligt att hon ville ha betalt.
"But you should drive to Pattaya first!”, sade jag argt.
Jag kände nu att jag började bli riktigt arg.
Samtidigt så gällde det förmodligen att inte bli för arg, och ändå inte verka svag.
Svår balansgång.

// Fortsättning följer

Spänningen stiger Batting!

MVH 

On 2017-07-21 at 23:06, skrev Stefan:

Alternativet hon erbjöd mig var ironiskt nog en gammal rostig Volvo 740 med en chaufför som bara hade ett ben! 

555 vilken syn!

9 timmar sedan, skrev Batting:

/  2

Som jag minns det så satt jag i baksätet tillsammans med den vinddrivna tunna kvinnan,
medan den fräscha satt i passagerarsätet bredvid mannen som körde.
Efter ett tag stannade de faktiskt och släppte av den slitna spillran till kvinna som jag följt med.
Hur fan kunde det vara möjligt att hon lyckats lura med mig?
Tyst i mitt inre så skylde jag på den långa flygresan.
Den och den långa bilresan från hemmet till Arlanda.
Jag hade gått upp tidigt den dagen, och hade inte kunnat sova på planet, klart man blir avtrubbad.
Nu var däremot mina sinnen på helspänn. Jag gick i tanken igenom var jag hade allt.
Resväskan där bak, handbagaget bredvid mig, plånboken, telefonen, passet o.s.v.

Kvinnan i framsätet klev också ur taxin, men bara för att komma att sätta sig i baksätet med mig.
Jaha henne blev jag tydligen inte av med.
Taxin svängde av och ut på motorvägen.
Nu började fräschingen diskutera priset.
”But I have already made up the price with your friend”, försökte jag.
Nä, nä nu gällde inte det priset längre. Nu skulle hon ha mer, men faktiskt inte speciellt mycket mer än det skulle ha kostat om jag varit förnuftig och tagit en normal taxi från början.

Jag satt där och funderade, inte så mycket på priset som hur jag säkrast skulle komma ur situationen jag satt mig i.
Hon var mycket angelägen och visade tydligt att hon ville ha betalt.
"But you should drive to Pattaya first!”, sade jag argt.
Jag kände nu att jag började bli riktigt arg.
Samtidigt så gällde det förmodligen att inte bli för arg, och ändå inte verka svag.
Svår balansgång.

// Fortsättning följer

Ler igenkännande 

/ 3
 

Jag hade tänkt njuta av resan till Pattaya.
Det är ju alltid lite speciellt att komma till ett annat land och få sitta där och bara passivt iaktta,
men detta blev ju något annat.
Hon puffade mig i sidan igen, och pockade på uppmärksamhet.
Hon ville ha betalt, men jag var lite tveksam till att överhuvudtaget ta fram plånboken.
Jag försökte komma ihåg vad jag hade för valörer, och hur mycket pengar jag hade i den.
Var det någon ide’ att vägra betala?
Var det inte lika bra att betala, få det hela överstökat, och liksom hoppas på det bästa?
Vad jag än hade klivit rakt in i så var det redan gjort, och mitt öde var förmodligen redan avgjort.

Jag plockade fram plånboken och gav henne summan hon begärt med orden,
”Okay, but it's not right and I do not like it!”
Jag betalade, men vill föra till protokollet att jag gjorde det under protest. Rätt ska vara rätt!
Hon plockade på sig pengarna, och jag tittade ut på landskapet som passerade utanför bilrutan.
Det var fortfarande morgon, och solen skapade långa skuggor.
Industriområden, köpcentra och bostäder for förbi med intressanta berg i bakgrunden.
Där långt borta var det regnskog, och där såg det ut som hav…men vad fan?!

Nu svängde taxin av motorvägen.
Jag har faktiskt åkt till Pattaya förr, och då brukar man inte lämna motorvägen.
Jag påpekade detta för skönheten bredvid mig,
”Hello what is this, we should continue to Pattaya! Why do we turn off?”, säger jag med mycket manlig stämma, eller hoppas iallafall.
I verkligheten som hoppades jag att jag tagit en whisky till på planet.

//  Fortsättning följer
 

/ 4

Det kändes ju minst sagt osäkert att bara låta sig föras till ett okänt mål på det där viset.
”But hello, this is not the way to Pattaya!”, försökte jag säga med myndig stämma.
Hon nämnde då det där kontoret som hon tidigare pratat om.
Taxin svängde in på en stort grusplan, och stannade bredvid en gammal rostig bil som jag
inte kommer ihåg modellen på.
Lite längre bort i ett hörn av grusplanen stod det några bilar utanför skjul.
Det såg mest ut som sådana där plåtskjul, men jag minns inte riktigt, det var fortfarande
lite skumt och inte riktigt dag än.
Det stod ett gäng karlar där borta, men dom verkade inte direkt bry sig om oss.
Dom var kanske ungefär fem stycken och tycktes mest vara upptagna med vanlig
vardagssnack, satt på motorhuvar, eller lutade sig mot något.

Snyggingen kallade på uppmärksamhet igen, och ville ha betalt!?
”But what? I have just paid! are you stupid?”
Nu började jag verkligen bli arg. Vad hade jag hamnat i för skit?
”Listen! I've paid and I'm not going to give you any more money!”

Samtidigt som jag satt där och dividerade med Thai-tjejen så klev chauffören ur
och gick runt bilen till bagageluckan.
Han öppnade luckan och tog ur mitt bagage.
Detta gjorde mig om möjligt ännu mer splitrad än förut.
Jag funderade på om det ändå inte var lika bra att betala så att jag kunde komma ut och
hålla reda på mitt bagage.
Nu öppnade han bagage luckan på skrotbilen bredvid och slängde ner mitt bagage där.
Jag insåg att jag satt lite skrynkligt till.

// Detta bara forsätter och fortsätter  

Ja GW Persson blir snart 2a i detta skriveri! 

Äh jag skriver ju bara lite i väntan på att "Kalle 48" ska komma loss. För han kan väl inte vara klar?

3 timmar sedan, skrev Batting:

Äh jag skriver ju bara lite i väntan på att "Kalle 48" ska komma loss. För han kan väl inte vara klar?

Nej, han verkade väl inte vara helt klar.....

/ 5

Jag klev ilsket ur bilen, med Thai-tjejen tätt i hälarna. Det kändes på något vis lite säkrare att befinna sig ute i det fria. Varför vet jag egentligen inte för jag skulle inte kunna fly någonstans. För det första så visste jag inte vart jag skulle fly. Jag visste överhuvud taget inte var jag befann mig, och om tjejen skulle ropa på karlarna vid plåtskjulen så skulle de säker komma rusande, men det kändes iallafall bättre än att sitta inträngd i bilen.

Vad Thai-tjejen begärde skulle innebär att jag skulle betala lite mer än det dubbla mot vad en resa från flygplatsen och till Pattaya egentligen skulle ha kostat så det var ju inte pengarna som gjorde mig arg, Det var det där att bli lurad. Jag insåg ju att det var ett billigt pris att betala om det innebar att jag kom därifrån med bagage, liv och lem i behåll. Man är inte så kaxig när man står ensam på en grusplan på andra sidan jorden.

Det hade klivit ur en gammal smal och sliten man ur rishögen till bil, och efter att jag hade fått honom att låsa upp och öppna sin bagagelucka så fick tjejen det hon begärt. Jag kände mig tvungen att kontrollera att min resväska verkligen låg där. Det hade hänt så mycket så de skulle lätt ha kunnat gömt undan den på något vis, men den låg där.

Tjejen verkade nu nöjd, och hon vände sig om och gick mot plåtskjulen, eller det s.k. kontoret. Jag svor och förbannade både mig själv och henne när hon gick iväg, och även om hon inte förstod svenska så tror jag att han begrep andemeningen. Taxichaffisen hoppade in i sin taxi och drog därifrån. Han hade inte nämnt ett ord under hela händelsen. det var precis som om han bara skötte en uppgift. Nu stod jag kvar där med den gamle mannen och hans slitna bil. ”Okey Pattaya”, sade jag och tittade från mannen till bilen. Jag kände att jag hade en stor lust att komma bort från karlarna vid plåtskjulen innan Thai-tjejen nådde fram till dem.

//Fortsättning följer

/  6


Den gamle Thailändaren satte sig vid ratten, och jag hoppade in i baksätet. Han styrde ut mot motorvägen, och jag tittade ut genom bakrutan för att försäkra mig om att ingen kom efter oss. Det var ingen som verkade bry sig om vad som just utspelats på deras grusplan, och tjejen hade försvunnit in i något av skjulen. Ingen hade brytt sig. Det jag hade utsatts för måste ha varit en vanligt förekommande vardagshändelse i deras liv.

Nu verkade det som om jag iallafall äntligen var på väg mot Pattaya, eller kanske rättare sagt Jomtien. Olusten satt givetvis fortfarande kvar och frågade den gamle mannen hur fan dom kunde bete sig på det där viset? Han tittade frågande på mig.
”Yes you have stolen money from me, cheated me!”, klargjorde jag surt. Han såg uppriktigt förvånad och frågande ut. Efter lite ordväxling så påstod han att han tydligen inte visste om så mycket. Han hade bara som uppgift att köra mig till mitt hotell. Hum kunde det vara på det viset? Alla verkade ha sina specifika uppgifter, och sedan kunde den där Thai-tjejen styra och ställa lite som hon ville.

Nåja det fick vara som det ville med det där, nu var jag ändå på väg. Solen hade gått upp sken över motorvägen, och avlägset kunde jag se berg och regnskog. Jag skakade av mig oron genom att tänka att det nu var slut på trassel, och tråkigheter.
”I'm going to stop dlinking coffee!”, sade plötsligt den gamle Thailändaren.
”HELL NO! I'm going to my hotel now!”, röt Jag.
Så blev det också. Han såg nästan lite rädd ut och nämnde inget mer om något kaffe.

Till slut så kom jag fram till hotellet i Jomtien. Jag har glömt vad hotellet hette, men jag har för mig att det låg på Soi7, eller kan det ha varit 9.
Nåja strunt samma. Jag sade till chauffören att han säkert förstod att han inte skulle få någon dricks, och tog mina väskor och gick in på hotellet.


Ja det var bara en berättelse om hur dum och godtrogen man kan vara, och av kommentarerna att döma så är det fler av er som råkat ut för liknande händelser. Den där händelsen lämnade tråkigt nog spår en stor del av den semesterresan. Jag var ofta på helspänn och ibland var jag nog överdrivet misstänksam mot försäljare, och speciellt taxichaufförer. Det är inget kul att bli på det viset, jag vill inte gå omkring och misstro folk, man blir själv ingen trevlig människa på det viset.

17 minuter sedan, skrev Batting:

/  6


Den gamle Thailändaren satte sig vid ratten, och jag hoppade in i baksätet. Han styrde ut mot motorvägen, och jag tittade ut genom bakrutan för att försäkra mig om att ingen kom efter oss. Det var ingen som verkade bry sig om vad som just utspelats på deras grusplan, och tjejen hade försvunnit in i något av skjulen. Ingen hade brytt sig. Det jag hade utsatts för måste ha varit en vanligt förekommande vardagshändelse i deras liv.

Nu verkade det som om jag iallafall äntligen var på väg mot Pattaya, eller kanske rättare sagt Jomtien. Olusten satt givetvis fortfarande kvar och frågade den gamle mannen hur fan dom kunde bete sig på det där viset? Han tittade frågande på mig.
”Yes you have stolen money from me, cheated me!”, klargjorde jag surt. Han såg uppriktigt förvånad och frågande ut. Efter lite ordväxling så påstod han att han tydligen inte visste om så mycket. Han hade bara som uppgift att köra mig till mitt hotell. Hum kunde det vara på det viset? Alla verkade ha sina specifika uppgifter, och sedan kunde den där Thai-tjejen styra och ställa lite som hon ville.

Nåja det fick vara som det ville med det där, nu var jag ändå på väg. Solen hade gått upp sken över motorvägen, och avlägset kunde jag se berg och regnskog. Jag skakade av mig oron genom att tänka att det nu var slut på trassel, och tråkigheter.
”I'm going to stop dlinking coffee!”, sade plötsligt den gamle Thailändaren.
”HELL NO! I'm going to my hotel now!”, röt Jag.
Så blev det också. Han såg nästan lite rädd ut och nämnde inget mer om något kaffe.

Till slut så kom jag fram till hotellet i Jomtien. Jag har glömt vad hotellet hette, men jag har för mig att det låg på Soi7, eller kan det ha varit 9.
Nåja strunt samma. Jag sade till chauffören att han säkert förstod att han inte skulle få någon dricks, och tog mina väskor och gick in på hotellet.


Ja det var bara en berättelse om hur dum och godtrogen man kan vara, och av kommentarerna att döma så är det fler av er som råkat ut för liknande händelser. Den där händelsen lämnade tråkigt nog spår en stor del av den semesterresan. Jag var ofta på helspänn och ibland var jag nog överdrivet misstänksam mot försäljare, och speciellt taxichaufförer. Det är inget kul att bli på det viset, jag vill inte gå omkring och misstro folk, man blir själv ingen trevlig människa på det viset.

Du tänkte inte på att prata litet med turist polisen då? Hade dom gjort så där med Gotland så hade ambulanserna fått köra i skytteltrafik! 

Alla blir vi blåsta i Thailand på ett eller annat sätt.