Jaha, jag öppnade en burk med ett ämne som verkade beröra! 
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. För att klargöra en gång för alla så kommer hon "permanent", uppehållstillstånd, två år, och ska alltså börja sitt liv här.
För att bemöta/besvara tidigare inlägg så har även jag hört talas om "speleländet", läst här och hört från kompisar. Och jag har ju sett med egna ögon att kortleken och pengarna gärna kommer fram när thailändare träffas. Fru kalas deltar dock aldrig, inte intresserad säger hon, ett gott tecken. Vidare är hon ekonomisk, ibland när vi handlar har jag fått hålla för prislappen och säga att behöver vi den varan köper vi den, oavsett att du tycker att det är dyrt här i Sverige. Och visst, vill hon sköta hushållskassan och jagar runt för att hitta billigaste varorna är det ju ingen nackdel. Men ibland får man "slösa" lite.
Sen är det ju min tanke att hon ska öppna ett eget konto, inte liksom bli livegen genom att ha sin ekonomi knuten till mig. Ni verkar oense på den punkten, en del har samekonomi, en del verkar avsätta en summa till "hushållsutgifter" och ytterligare andra verkar ha skiljda ekonomier.
Jag börjar luta åt att göra en mix av era lösningar. Avsätta hushållspengar och pengar till övriga behov på ett gemensamt konto med två kort så hon kan känna sig delaktig även i det ekonomiska. Jag kände redan innan att det där med att ge "månadspeng" egentligen inte kändes bra, just därför jag ventilerade ämnet med er här. Jag är av den typen att jag brukar prata/läsa/fråga innan jag tar viktiga beslut, för/nackdelar osv.
Jag är på inga som helst plan någon manschauvinist, jag har förklarat hur det svenska samhället är uppbyggt, med jämställdhet, frihet och individualism. Jag möttes av många frågande blickar, frågor och vaa!? Jag sa att i Sverige finns det inga hinder (eller ska ivf inte finnas på pappret) att bli det man vill, skolan är gratis och man får låna pengar av staten till utbildning. Man har rätt att tycka och tänka som man vill, leva sitt liv som man vill, inom lagens gränser, dock Jag har som skrivet tidigare sagt att hon får göra som hon vill, skola, jobba, jobba, plugga, bli "något", så länge hon blir lycklig och harmonisk. (Här tittade hon länge frågande på mig, i många länder är det inte den egna personliga lyckan som är den drivande, utan den gemensamma) Jag har på intet sätt sagt åt henne att stanna hemma, men väljer hon att göra det så kommer jag att acceptera det. Men jag tror inte att hon vill sitta hemma, hon pratar ofta om att hon vill lära sig svenska så att hon kan klara ett jobb i Sverige och tjäna pengar. Och som skrivet innan så har jag utrymme för extrahjälp i min verksamhet, och väljer hon den vägen så blir vi liksom partners, och får dela på kakorna vi bakar
Jag har ju inget lönekonto, jag har företagskonton och två privatkonton, dit jag för över pengar vid behov, varav det ena är "hennes". Öppnade för att kunna ge henne pengar snabbare och billigare än via hennes thailändska konto nu när hon är hemma i väntan på UT.
Ju mer jag tänker på det desto krångligare känns det Jag har ju redan berättat om månadspengsupplägget för henne när hon var här, men det känns som att vi får sätta oss ner med en "tolk" och prata oss fram till något båda är nöjda och glada med. När hon väl är här på plats, inga knastriga telelinjer
Jag lovar att återkomma i ärendet när jag har faktal, vet hur vi löste det hela bäst för oss!
Tack för er input!
