Jag har ingen uppfattning om vad andra borde lära sig, det vet dom nog bäst själva, men jag kan säga att mitt liv vid besöken i byn blev helt annorlunda sedan jag passerat den gräns (språkligt) där det faktiskt går att kommunicera med folk, om också på en enkel nivå.
Det är en fördel att förstå vad dom pratar om hemma i familjen.
Att sedan man pratar fel och betonar fel det får gå som det går. 
Man lär sig lite varje dag
När man lever med Thaitjej och hennes barn.
Hälsar pigge01
Hemligheten med intressanta samtal med thailändare är att som farang vara nyfiken på det de har att förmedla. Varför ska man diskutera samma saker som man gjort hela sitt liv när man plötsligt får chansen till insyn i något man inte tidigare haft en aning om?
Finns hur många intressanta samtalsämnen som helst man kan hålla med vilken thailändare som helst. Alla har de något fängslande att förmedla om man bara själv besitter den nyfikenhet och frågvishet som krävs.
Men det finns ju också många människor som bara tycker om att höra sin egen röst och är totalt ointresserad av vad andra kan tänkas ha att förmedla och då kan det säkert vara jobbigt att leva bland människor som inte förstår ett jota av den vishet man själv försöker förmedla sin omgivning.
Med det inte sagt att det gäller just dig.
Det jag vänder mig mot är den väldigt romantiserade bild vissa forumister, du inräknad, ger av hur enkelt man integreras i den nya kulturen så länge man har ett öppet sinne. Personligen tror inte jag att en människas behov av stimulans och kulturell samhörighet förändras av det faktum att personen ifråga bosätter sig i en annan kultur. Jag vill påstå att detta är uppenbart oavsett åt vilket håll du tittar åt i världen, syrianer i Södertälje, mexikaner i Los Angeles, pakistanier i Oslo, Indier i London, vietnameser i Sydney osv.
Jag har, som jag påtalat tidigare, väldigt många bekanta i Bangkok och Pattaya från världens alla hörn. Jag har också en hel del svenska bekanta med thailändsk respektive som spenderar sin lediga tid i Thailand och då ofta i damens hemort med sällskap av hennes släkt och vänner. Det som är slående är att ingen av alla dessa bekanta har några manliga thailändska vänner. Jag menar då inte en svåger som man åker och fiskar med och ler mot när han får napp eller den lokala affärsinnehavaren som alltid bjuder på en Chang när man dyker upp och som man kan småprata lite med om väder och vind. Jag hävdar givetvis inte att du eller andra faktiskt har det men jag har väldigt svårt att tro att det är speciellt vanligt. Man kan då fråga sig, är det viktigt med riktiga,nära vänner? Jag skulle vilja påstå att för de allra flesta är det väldigt viktigt, kanske inte den första tiden men efter ett tag så blir livet ganska ensamt och innehållslöst.
Finns säkert olika orsaker varför utlänningar har svårt att skapa riktiga vänrelationer med thai, jag låter bli att nämna de mest laddade teorierna eftersom jag för alltid kommer att utpekas som rasist eller eller möjligen cynisk egoist men att skillnader i kultur,ursprung värderingar, utbildning och intressen är sådana orsaker håller jag för troligt.
Det jag vänder mig mot är den väldigt romantiserade bild vissa forumister, du inräknad, ger av hur enkelt man integreras i den nya kulturen så länge man har ett öppet sinne. Personligen tror inte jag att en människas behov av stimulans och kulturell samhörighet förändras av det faktum att personen ifråga bosätter sig i en annan kultur. Jag vill påstå att detta är uppenbart oavsett åt vilket håll du tittar åt i världen, syrianer i Södertälje, mexikaner i Los Angeles, pakistanier i Oslo, Indier i London, vietnameser i Sydney osv.
Jag har, som jag påtalat tidigare, väldigt många bekanta i Bangkok och Pattaya från världens alla hörn. Jag har också en hel del svenska bekanta med thailändsk respektive som spenderar sin lediga tid i Thailand och då ofta i damens hemort med sällskap av hennes släkt och vänner. Det som är slående är att ingen av alla dessa bekanta har några manliga thailändska vänner. Jag menar då inte en svåger som man åker och fiskar med och ler mot när han får napp eller den lokala affärsinnehavaren som alltid bjuder på en Chang när man dyker upp och som man kan småprata lite med om väder och vind. Jag hävdar givetvis inte att du eller andra faktiskt har det men jag har väldigt svårt att tro att det är speciellt vanligt. Man kan då fråga sig, är det viktigt med riktiga,nära vänner? Jag skulle vilja påstå att för de allra flesta är det väldigt viktigt, kanske inte den första tiden men efter ett tag så blir livet ganska ensamt och innehållslöst.
Finns säkert olika orsaker varför utlänningar har svårt att skapa riktiga vänrelationer med thai, jag låter bli att nämna de mest laddade teorierna eftersom jag för alltid kommer att utpekas som rasist eller eller möjligen cynisk egoist men att skillnader i kultur,ursprung värderingar, utbildning och intressen är sådana orsaker håller jag för troligt.
Tycker nog att du kunda lägga till, förväntningar från din Thaifamilj på ett bättre liv, såväl ekonomiskt som inträdesbiljett till de fina salongerna!
Inte alla, men de flesta har nog, och tror att kommer en farang in i en redan välsituerad familj så är det bara att kliva upp ett pinnhål i hönstrappan, sen spelar det nog inte så himla stor roll huruvida farangen snackar Thai eller ej!
För en 8-9 år sedan lämnade jag Pattaya av just dom skälen som du anger fast omvänt.
Jag tyckte att det var oerhört tråkigt att sitta på Soihenke(finns ej kvar idag) samt hos skrapis eller hos hasses och höra samma story om om igen av svenskar. Är det inte om förlängning av visum. så var Sverige skit eller så var det skitsnack om dumma Thailändare. eller gårdagens äventyr ner på gågatan, eller var nästa visaruns skall gå.
Väldigt sällan något matnyttigt i dom diskussionerna. Möjligen något skvaller om någon annan svensk i byn som dissas eller hyllas.
Annars mest som en skiva som hakat upp sig, upplevde i alla fall jag det som, och detta med svenskar.
Sällan några vetenskapliga diskussioner av högre karaktär där.
Dom som man kunde prata teknik med eller politik på en sansad nivå utan att fylla fick det att gå över styr, var mer eller mindre undantag där.
Det är alltid kul att prata med en landsman. Men man är faktiskt inte roligare än man gör sig.
Nu pekar jag inte ut någon här på forumet. Men den som har varit där tillräckligt mycket förstår nog precis vad jag skriver om?
Jag såg efter detta en annan del av Thailand och insåg att det faktiskt kan vara ganska spännande att utforska övriga Thailand. Att lyssna på Thailändare om deras upplevelser av livet. Precis som Thomas skriver se vilka fulländade hantverkare dom är.
Många Thailändare gör affärer på ett helt annat plan än vi svenskar fostrade i det socialistiska sverige inte kan föreställa oss. Då många Thailändare är entrepenörer på ett helt annat sätt än oss svenskar som allt som oftast söker trygghet i en anställning.
Problemet i ditt resonemang är att du statiskt tar för givet att det sätt du fått lära dig är det överlägsna sättet.
Om du börjar tänka utanför dina egna referensramar? Så tror jag att en hel värld av spännande upplevelser skulle öppnas för dig.
Problemet är att du verkar sitta fast i gamla hjulspår och tycker att det känns tryggt, och dissar då allt som kan få dig in på nya tankebanor.
Jag kan inte med säkerhet säga att det är just så i ditt fall. Men dina inlägg gör kraftiga intryck av att så skulle vara fallet!
Däremot har jag högsta respekt för att du väljer vem du vill sköta dina konversationer med. Men när du börjar komma in på rena gissningar om ett helt lands IQ nivå. Då sysslar du med rent trams. Och åtnjuter ingen som helst respekt för det i mina ögon i alla fall.
Mvh Janne
Hej Jan,
mitt problem med dina inlägg är att du väldigt snabbt överger sakfrågan och istället fokuserar på personfrågan och att spekulera i allt som inte är skrivet men som du uppenbarligen kan läsa mellan raderna.
Jag tycker att du gör det lite enkelt för dig själv när du instinktivt utgår från att alla som inte funnit ett meningsfullt liv med tillräcklig intellektuell stimulans i sitt umgänge med lokalbefolkningen är fulla och desillusionerade gamla gubbar på en barstol i Pattaya. Kanske är det din erfarenhet men det är inte min.
Det jag vänder mig mot är den väldigt romantiserade bild vissa forumister, du inräknad, ger av hur enkelt man integreras i den nya kulturen så länge man har ett öppet sinne. Personligen tror inte jag att en människas behov av stimulans och kulturell samhörighet förändras av det faktum att personen ifråga bosätter sig i en annan kultur. Jag vill påstå att detta är uppenbart oavsett åt vilket håll du tittar åt i världen, syrianer i Södertälje, mexikaner i Los Angeles, pakistanier i Oslo, Indier i London, vietnameser i Sydney osv.
Jag har, som jag påtalat tidigare, väldigt många bekanta i Bangkok och Pattaya från världens alla hörn. Jag har också en hel del svenska bekanta med thailändsk respektive som spenderar sin lediga tid i Thailand och då ofta i damens hemort med sällskap av hennes släkt och vänner. Det som är slående är att ingen av alla dessa bekanta har några manliga thailändska vänner. Jag menar då inte en svåger som man åker och fiskar med och ler mot när han får napp eller den lokala affärsinnehavaren som alltid bjuder på en Chang när man dyker upp och som man kan småprata lite med om väder och vind. Jag hävdar givetvis inte att du eller andra faktiskt har det men jag har väldigt svårt att tro att det är speciellt vanligt. Man kan då fråga sig, är det viktigt med riktiga,nära vänner? Jag skulle vilja påstå att för de allra flesta är det väldigt viktigt, kanske inte den första tiden men efter ett tag så blir livet ganska ensamt och innehållslöst.
Finns säkert olika orsaker varför utlänningar har svårt att skapa riktiga vänrelationer med thai, jag låter bli att nämna de mest laddade teorierna eftersom jag för alltid kommer att utpekas som rasist eller eller möjligen cynisk egoist men att skillnader i kultur,ursprung värderingar, utbildning och intressen är sådana orsaker håller jag för troligt.
Jag tror att du missuppfattat det där med integrering. Bara för att Thailändarna på landet kanske äter gräshoppor t.ex. Så betyder detta inte att man som farang är tvungen att göra likadant för att accepteras.
Och om du inte provar på så är det ju svårt att uttala dig om hur det är.
Mvh Janne
Hej Jan,
mitt problem med dina inlägg är att du väldigt snabbt överger sakfrågan och istället fokuserar på personfrågan och att spekulera i allt som inte är skrivet men som du uppenbarligen kan läsa mellan raderna.
Jag tycker att du gör det lite enkelt för dig själv när du instinktivt utgår från att alla som inte funnit ett meningsfullt liv med tillräcklig intellektuell stimulans i sitt umgänge med lokalbefolkningen är fulla och desillusionerade gamla gubbar på en barstol i Pattaya. Kanske är det din erfarenhet men det är inte min.
Nej där slog du huvudet på spiken. Ingen annan än du kan uttala dig om dina erfarenheter. Detta till trots ger du dig på att spekulera om andras erfarenheter.
Därav anser jag att du kanske skulle ta dig tid att utvärdera dom erfarenheter du får under längre tid? Så kanske du förstår att inte så kategoriskt uttala dig om en större befolkningsgrupp.
Mvh Janne
Jag e ivarjefall jävligt glad att Jag har ett gäng Thaipolare av det manliga könet som Jag kan snacka med om precis vad som helst,
själkvklart så är det bristen på språk & kulturkunskaper som hindrar många ifrån att lära känna det Thailändska folket.
fy fan va mycke roliga saker man hade missat under alla dessa år...
så tror Jag att en hel del av Er med Tgf inte heller kan komunisera och förstå henne mer än 40/50% villket alltid har gjort Mig förundrad....
Säger Inte att Ni måste lära er Thai, självklart så bör hon oxå lära sig Swe eller Englska
men med tanke på hur låg nivå det även är hos det kvinnliga könet vad det gäller främmande språk,
likaväl som att jag ruttnar på att va ute på landet i en risby i en månad så ruttnar jag lika mycke på att vara i pattis en månad
Jag tror att du missuppfattat det där med integrering. Bara för att Thailändarna på landet kanske äter gräshoppor t.ex. Så betyder detta inte att man som farang är tvungen att göra likadant för att accepteras.
Och om du inte provar på så är det ju svårt att uttala dig om hur det är.
Mvh Janne
Vet inte riktigt vad gräshoppor har med mitt inlägg att göra men jag antar att du antingen inte läst det alternativt inte förstått det.
Förstår inte riktigt varför många envisas med att inte intressera sig för spåket när det finns så otroligt mycket att vinna på att lära sig det både i sin relation och utanför den!
Att man sedan klarar sig utan må vara en sak men man utelämnar hanska många % av upplevelser och potentiella vänner!
Vet inte riktigt vad gräshoppor har med mitt inlägg att göra men jag antar att du antingen inte läst det alternativt inte förstått det.
Nej det går väl som en röd tråd genom allting?
Du verkar inte förstå nånting av det jag försöker förmedla?
Det som genomsyrar det mesta av det du skriver är polares erfarenheter inte dina egna.
Mvh Janne
Det jag vänder mig mot är den väldigt romantiserade bild vissa forumister, du inräknad, ger av hur enkelt man integreras i den nya kulturen så länge man har ett öppet sinne. Personligen tror inte jag att en människas behov av stimulans och kulturell samhörighet förändras av det faktum att personen ifråga bosätter sig i en annan kultur. Jag vill påstå att detta är uppenbart oavsett åt vilket håll du tittar åt i världen, syrianer i Södertälje, mexikaner i Los Angeles, pakistanier i Oslo, Indier i London, vietnameser i Sydney osv.
Jag har, som jag påtalat tidigare, väldigt många bekanta i Bangkok och Pattaya från världens alla hörn. Jag har också en hel del svenska bekanta med thailändsk respektive som spenderar sin lediga tid i Thailand och då ofta i damens hemort med sällskap av hennes släkt och vänner. Det som är slående är att ingen av alla dessa bekanta har några manliga thailändska vänner. Jag menar då inte en svåger som man åker och fiskar med och ler mot när han får napp eller den lokala affärsinnehavaren som alltid bjuder på en Chang när man dyker upp och som man kan småprata lite med om väder och vind. Jag hävdar givetvis inte att du eller andra faktiskt har det men jag har väldigt svårt att tro att det är speciellt vanligt. Man kan då fråga sig, är det viktigt med riktiga,nära vänner? Jag skulle vilja påstå att för de allra flesta är det väldigt viktigt, kanske inte den första tiden men efter ett tag så blir livet ganska ensamt och innehållslöst.
Finns säkert olika orsaker varför utlänningar har svårt att skapa riktiga vänrelationer med thai, jag låter bli att nämna de mest laddade teorierna eftersom jag för alltid kommer att utpekas som rasist eller eller möjligen cynisk egoist men att skillnader i kultur,ursprung värderingar, utbildning och intressen är sådana orsaker håller jag för troligt.
Naturligtvis har du rätt! Det räcker inte med ett öppet sinne. Lika lite som att syriern i Södertälje blir integrerad om inte han lär sig språket, lika lite kommer jag att bli integrerad i thaibyn om inte jag lär mig språket. Om jag inte var intresserad av den thailändska kulturen, traditioner och värderingar, etc skulle jag helt klart inte ha de thailändska vänner som jag har idag.
Jumera saker man har gemensamt dessto lättare är det naturligtvis att bli vänner. Nu behöver man ju inte ha allt gemensamt men har man en gemensam förståelse (nyfikenhet) för varandras kulturer finns en viktig grundförutsättning. De nära manliga thailändska vänner jag har, har alla det gemensamt att de är nyfikna på min kultur, likaväl som jag på deras.
Förstår inte riktigt varför många envisas med att inte intressera sig för spåket när det finns så otroligt mycket att vinna på att lära sig det både i sin relation och utanför den!
Att man sedan klarar sig utan må vara en sak men man utelämnar hanska många % av upplevelser och potentiella vänner!
Inte vet jag varför "många" gör det, men tror du verkligen att det inte kan vara av skäl som dåligt språköra t.ex. Alla kan inte lära sig språk överhuvudtaget men dett borde inte diskvalificera dem från ett liv de själva valt, varhelst det nu är!
Finns ju ingen rimlig anledning att försöka lära sig något som i alla fall är döfött från begynnelsen.
Jag tycker att det är att förenkla verkligheten genom att säga , pratar man språket så får man kompisar.
Bara för att somalien i Rosengård pratar lite svenska får han inte en massa nya svenne kompisar som han kan diskutera livets hemligheter med.
Kultur, ekonomi, familjesituation, ålder, utbildning, intressen ... är nog viktigare parametrar for att få en kompis.
Det jag vänder mig mot är den väldigt romantiserade bild vissa forumister, du inräknad, ger av hur enkelt man integreras i den nya kulturen så länge man har ett öppet sinne. Personligen tror inte jag att en människas behov av stimulans och kulturell samhörighet förändras av det faktum att personen ifråga bosätter sig i en annan kultur. Jag vill påstå att detta är uppenbart oavsett åt vilket håll du tittar åt i världen, syrianer i Södertälje, mexikaner i Los Angeles, pakistanier i Oslo, Indier i London, vietnameser i Sydney osv. Jag har, som jag påtalat tidigare, väldigt många bekanta i Bangkok och Pattaya från världens alla hörn. Jag har också en hel del svenska bekanta med thailändsk respektive som spenderar sin lediga tid i Thailand och då ofta i damens hemort med sällskap av hennes släkt och vänner. Det som är slående är att ingen av alla dessa bekanta har några manliga thailändska vänner. Jag menar då inte en svåger som man åker och fiskar med och ler mot när han får napp eller den lokala affärsinnehavaren som alltid bjuder på en Chang när man dyker upp och som man kan småprata lite med om väder och vind. Jag hävdar givetvis inte att du eller andra faktiskt har det men jag har väldigt svårt att tro att det är speciellt vanligt. Man kan då fråga sig, är det viktigt med riktiga,nära vänner? Jag skulle vilja påstå att för de allra flesta är det väldigt viktigt, kanske inte den första tiden men efter ett tag så blir livet ganska ensamt och innehållslöst. Finns säkert olika orsaker varför utlänningar har svårt att skapa riktiga vänrelationer med thai, jag låter bli att nämna de mest laddade teorierna eftersom jag för alltid kommer att utpekas som rasist eller eller möjligen cynisk egoist men att skillnader i kultur,ursprung värderingar, utbildning och intressen är sådana orsaker håller jag för troligt.
Hej
Att skaffa manliga vänner som man umgås med och trivs tillsammans med i Thailand och övriga världen går till på precis samma sätt som i Sverige, jag ser ingen skillnad alls, det ger sig självt eftersom vissa människor fattar tycke för varandra och trivs ihop och då utvecklas en naturlig vänskap oavsett bakgrund, kultur och etnicitet.
Jag trivs med och litar precis lika mycket på mina utländska vänner som med mina svenska, och jag är fullständigt övertygad om att det är ömsesidigt.
Jag brukar säga att jag förmodligen skulle kunna bli utsläppt i fallskärm över vilket land eller världsdel som helst och hitta vänliga människor som jag skulle stortrivas tillsammans med, jag tycker att det är jätteroligt med annorlunda kulturer och gillar att träffa nya människor som kan lära mig nya saker, och jag tycker inte att det finns något facit på hur folk ska vara och vilket som är rätt, vi kan lära massor av varandra.
Mvh Isan Lover
Logga in för att svara.
