Ja jag förstår poängen med att ha allt tillsammans. Det jag reagerar lite emot är att många verkar anse att delad ekonomi i sig är ett bevis på kärlek och att man litar på sin partner och följer man inte detta tänk så är något fel. Själv tror jag inte delad ekonomi, i sig, bevisar detta mer än att t.ex. en ring på fingret gör någon mer trogen mot sin partner. Nu är det naturligtvis inte hugget i sten med våran delade ekonomi. Om/när det skulle behövas kommer varken jag eller frugan göra annat är rycka ut allt till sista peng för gemensamt intresse. Det är heller inte någon av oss som håller koll på hur den andra betalar in utan både hon och jag sätter in när det passar, vilket kan vara en gång i halvåret eller två gånger i månaden om någon nu vill det. Jag hajar att det inte är alla som kan komma undan med denna lösningen men det funkar för oss, vi är båda vuxna, och det är sannolikt inget som kommer stjälpa vårt förhållande. På ett sätt kan man ju säga att även vi har gemensam ekonomi då vi gemensamt har beslutat hur vi ska lägga upp det 
Som sagt så hajar jag vad Janne menar, jag undrar dock lite vad är det för folk man gängar sig med om de är så tafatta så de måste spädmatas med veckopeng, är det inte sånt man skaffar barn till 
En annan undran som någon skrev, kommer man från en mycket fattig bakgrund så är det svårt att inte spendera för mycket när man väl kommer över pengar. Är detta verkligen så vanligt?
Handlar det inte mer om t.ex. uppfostran, utbildning, hur enkelt/svårt pengarna kom in, hur svag man är för grupptryck samt hur man respekterar den vars pengarna kommer ifrån? Frugan har snorfattig bakgrund men slösar definitivt inte bort något i onödan, morsan var fattig som ung och håller också hårt i pengarna och det finns massvis met andra motsatsförhållanden. Vad jag försöker säga är att en fattig bakgrund i sig inte skapar detta utan mer det jag räknade upp, vilket jag vet ofta går hand i hand, men jag kanske är helt ute och cyklar här?
/ SatanG
Det har ju naturligtvis med uppfostran att göra, och inte fattigdomen i sig. Och det beror på vilka föräldrar man har.
Men för fattiga familjer i Thailand (och även i Sverige). Så händer det till exempel att 14 åringen jobbar extra för att spara pengar själv till den där moppen. Och sen tycker föräldern att man behöver pengar. Då det finns en spelskuld från lördagen eller nåt annat som föräldern prioriterar för egen räkning som viktigare. Så tar föräldern barnets besparing eftersom den vuxne bestämmer. Sen är risken stor att barnet lär sig att bränna pengar snabbt när man väl har dom, och cirkeln sluts.
Detta beteende är vad jag sett relativt vanligt bland många thai uppväxta på landet. Samtidigt som det inte är en regel att det är så. Utan många föräldrar har bra moral som dom för vidare till barnen.
Detta slår ju naturligtvis vidare när man sen är vuxen, och får pengar att göra av med om man träffar en farang.
Och riktigt att en fattig bakgrund i sig inte skapar detta. Men oddsen är större verkar det som. Samtidigt som det många gånger kan vara helt tvärtom där tjejen lärt sig genom uppfostran att vända på slantarna.
Dock ska man inte ta det jag skriver personligt. Då inget av detta går att häröra till att det borde vara på ett visst sätt bara för den miljö som är ursprunget.
Om dom blivande svärföräldrarna kräver en investering på 6 rai land vid första besöket, så kan man nog ana att förhållandet riskerar att kunna bli relativt ryckigt i framtiden. [emoji3]
Det handlar nog mera om att kunna läsa av situationen i tid vilket inte är helt enkelt alla gånger.
Jag antar att du relativt tidigt förstod att du och din fru hade rätt kemi.
Skickat från min SM-N950F via Tapatalk