När jag gick på gymnasiet i en av stadens två bästa statliga skolor fick jag avstå från en "skriva med skrivmaskin-kurs", bara för att det var ont om plats och jag var dålig på att knuffa ned andra för att komma dit jag ville.
Jag fick även avstå från datakursen bara för att det var så få datorer och så många elever.
:::
Jag började få tillgång till datorer först när jag gick på universitetet.
Men tyckte ändå att den var begränsad.
Så jag valde att spara pengar och köpte en egen dator på 25 000 Baht (ca 15 år sen).
Men - jag hade dåligt samvete länge.
Orsaken var att mormor var sjuk och låg på sjukhuset. Inget av hennes barn kunde skaffa fram pengar för sjukvården. Eller inget brydde sig tillräckligt.
Betalade man inte fick man inte ta ut henne därifrån för att lägga henne på ett statligt sjukhus.
Men jag fick en fråga från frugan till en av mina morbröder om inte jag hade lite sparpengar att låna ut.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Lånade jag ut pengarna skulle jag aldrig få tillbaka dem.
Men att välja en dator framför mormors sjukvård??? Hjärtlöst???
Jag frågade en äldre kompis.
Han tyckte att mina 25 000 Baht skulle inte räcka långa vägar för mormors sjukvård.
Och det var förresten hennes 5 barns ansvar att ta hand om henne i första hand. Inte jag som bara var barnbarn som dessutom studerade (och försörjde mig själv med studentlån och extrajobb).
:::
Ingen i familjen visste att jag hade pengar.
Och ingen fick reda på att jag köpte en dator.
:::
Jag mådde så dåligt efter mormors bortgång ... länge.
:::
Kanske därför jag vill skriva i den här tråden och säga vad jag tycker.
Mvh
Magrood
