Förra torsdagen satt jag i taxin ut till Arlanda när Farsan ringde. Jag har väntat på det telefonsamtalet så länge att jag nästan glömt av att det måste komma. Nu var Morsan riktigt dålig. Brorsan bor i Madrid och Farsan var med sin bror i Tyskland för att kolla på handboll och helt plötsligt var jag närmast. Jag ringde min Moster och fortsatte till Arlanda; lyckades flytta fram min hemresa och tog Arlanda Express tillbaka till stan. Frugan fixade en tågbiljett och jag pratade med Brorsan som fixade en biljett till Göteborg. Jag kom till Skövde och lyckades mirakulöst ta mig på bussen till Tibro. Lyckades få tag på morsan till bästa barndomskompisen, tur att det bara är 5-siffriga nummer i Tibro, och hon hade fortfarande en extranyckel. Förmodligen från tiden då jag brukade hämta upp Lillebror där på vägen hem från skolan när jag var 8.
Kilometerpromenaden från busshållsplatsen kommer jag nog aldrig glömma. En grad varmt och en fantastisk himmel. Klockan var 4, en torsdag, och inte en människa. Fick nyckeln av Ingrid och ett samtal från Anneli, min morbrors fru, att hon kunde plocka upp mig på vägen från Skara. Jag låste upp dörren. Ingen där. I huset jag bott i sedan jag var 3 år och där jag inte varit ensam sedan sommaren jag var 17. Anneli plockade upp mig och väl på hemmet skyndade vi oss till Morsans rum. Hennes syster satt vid sängen där Morsan låg. Hon andades, men givetvis var hon död. Hon dog för 5 år sedan men nu var hon verkligen död. Fast ändå inte. Hon gjorde 100 grunda andetag i minuten och när jag lade min hand på hennes panna så närmast brände jag mig. Vi satte oss nedan och började prata. Vi var hemma över jul och vi besökte Morsan varje dag. Vi var också hemma hos min Moster på Juldagen och hos Anneli på Annandagen. Jag har inte bott i Tibro på 30 år och inte i Sverige på 22 år men inte ett år har jag missat att besöka de jag bryr mig om. En timme gick och sköterskan kom. Hon bad mig komma ut och sade som det var. Ärligt och rakt på sak men ändå med en kärlek som imponerade. "Din Mor kommer inte överleva detta men hon lider inte". Vad mer kan man begära efter 5 år på hemmet och nästan 5 år av stegrande sjukdom innan det? "Min Bror kommer imorgon bitti och min Far vid lunch; kommer de hinna hit?" frågade jag. "Ytterst tveksamt" svarade hon så snällt hon kunde. Diskussioner med mina släktingar och telefonsamtal till Fru, Dotter, Bror och Far innan vi lämnade vid midnatt. Hem till ett tomt hus.
Inga rena kläder och ingen frukost. Brorsan kom med tåget vid 7 på morgonen och en granntant skjutsade oss. Mor andades lite lugnare och kanske skulle Far hinna dit? Det gjorde han och jag och Bror åkte till Tibro Bar & Grill. Första maten på 24h men särskilt gott var det inte. Vi satt och småpratade till 8 på kvällen. Skulle Mor verkligen kunna trotsa ännu en dödsdom, trots att hennes hjärnkapacitet inte ens var mätbar och hennes vikt var mindre än hon var 10 år? Jag skjutsade hem Brorsan vid 10 då han inte sovit på 1.5 dag. Strax innan hade jag pratat med Frugan som bett mig viska i min Mors öra att hon kunde sova nu. När Farsan gick ut för att röka gjorde jag vad Frugan sagt. Det kändes lite löjligt, men varför inte? 2 timmar senare drog hon sitt sista andetag och jag var inte ens ledsen, enbart lättad. Så ska ingen behöva leva.
Imorgon åker vi till Sverige igen för begravning. Givetvis kommer jag vara ledsen, nu är det ju ändå definitivt, men samtidigt lättad. Jag och Brorsan har sagt vi ska dricka öl med Farsan och se det som en chans att umgås och komma ihåg alla glada minnen. Mor, och även vi, har lidit nog i 7-8 år och att det nu är över ska inte sörjas utan på ett värdigt sätt firas.
