Jag vet inte om detta hör hemma på ett Thailands-forum, men jag tycker att det än dock går att diskutera, och framför allt upplysa om att det faktiskt sker.
Läs följande artikel från Aftonbladet;
http://www.aftonblad...ticle3787539.ab
En styvpappa knäcker en 17 månaders ung baby efter att först ha skurit av hans fingertoppar (!!!) och dragit ut naglarna, och sedan kvävt det lilla pojken till döds. Samma pojke har tidigare varit under utredning från polisen efter att ha legat på sjukhus för skallskador, men det sociala övertalade polisen att pojken skulle få bo kvar.
Hur i helsicke kan man göra så mot en 17 månaders liten pojke?!?!?!?!
När en kvinnlig kollega till mig såg artikeln på Aftonbladets sida så sa hon "Nej usch, sånt där orkar jag inte läsa om, man blir bara deprimerad" och surfade vidare. Förmodligen till någon gladare hemsida som väljer att bara plocka fram livets ljusglimatr istället för den verklighet som vi lever i, men som täcks av färggranna fasader som inte släpper in onda aningar.
Samma kollega drog upp ett samtalsämne med mig för några veckor sedan, angående hur vanligt det är i Thailand att mödrar låter släkten uppfostra barnen medans dom själva arbetar och lever i storstäder (allt som oftast i Bangkok) flera timmars resa hemifrån.
Alla på min arbetsplats känner till mitt intresse för Thailand så hon ville väl kasta lite skugga över det hela.
När jag förklarade att det ibland är enda sättet för mamman och hennes barn att överleva, och att det inte handlar om att hon själv inte klarar av att uppfostra sitt barn. Arbetstillfällen finns i de stora städerna och att ensam ha ett jobb där man tvingas tillbringa 8-10 timmar per dag/kväll och samtidigt uppfostra ett barn... Man behöver ju inte vara ett mattesnille för att klara av den ekvationen.
I många fall mår barnet bättre av att stanna i hembyn. Jag tvivlar på att mödrarna känner glädje av att behöva lämna barnet, men familjens överlevnad måste ju gå före.
Detta ville hon inte alls lyssna på och svarade något i stil med "Det finns alltid utvägar om man verkligen vill".
Jo, det är ju jäkligt lätt att säga när man sitter i svenska skyddsnät och har nollkoll på hur det fungerar i omvärlden. Och när man dessutom väljer att blunda för sådant som sker så... *Uppgiven suck* Det är som att prata med en vägg ibland, men vad ska man göra?
Det känns som att det är ganska vanligt, när folk känner till ens brinnande kärlek till Thailand, att dom försöker plocka fram väldigt mycket negativt om diverse levnadssätt därifrån medans dom blundar för hur mycket värre saker som sker runt omkring oss på närmre håll.
Fler som upplever samma sak?
Och jag vet att detta inlägg kanske skrivs i upprördhet, men jag väljer att göra det istället för att örfila en arbetskollega. ![]()
![]()
