Visst har jag ångrat!
En bekant till mig lät sin lata thailändska flickvän söka UT och flytta hit till Sverige och jag ångrar nu att jag bistod honom i pappersarbetet.
Jag ångrar också att jag inte varnade honom när jag fick reda på att hans flickvän ljög om att använda p-piller och att hon försökte bli med barn mot hans egen vilja. Hon skulle på så viss slippa arbeta som hon hade sett att andra Thaikvinnor i Göteborg fick göra.
Nu sitter min manliga bekant och hans sambo där i en liten lägenhet och riktigt ogillar varandra, ja de vill nästan kräkas på varandra. Han kommer (rätt eller fel) aldrig att förlåta henne att hon blev med barn. Med en beteendestörd två-åring på halsen är de nu helt tröttkörda utan någon livsglädje i förhållandet. De är så tröttkörda att de inte ens orkar bråka med varandra.
Familjen har besökt mig då och då sedan barnet var riktigt liten och jag såg tidigt att detta var ett ”annorlunda” barn som man inte fick kontakt med. Hans sambo är totalt ovillig att ta till sig några tips eller råd angående handskandet med små barn. Hon blir tvärsur om man försöker ”hjälpa” till. Barnet är nu en bit över två år och det kan fortfarande inte säga ett enda ord. Inte mamma eller pappa eller bu eller bä får det ur sig. Bara olika typer av gallskrik och plötsliga utfall mot modern och fadern kommer från barnet medans modern med ett snett leende låtsas att allt är fullständigt normalt. Fadern sitter där vid middagsbordet och ser besvärad ut eftersom han anar att både han och vi som är middagsvärdar förstår att både barnet och dess föräldrar faktiskt behöver professionell hjälp.
När vi ska börja äta sätts ungen ner på golvet för att leka, och han gallskriker då hysteriskt efter ca 10 sekunder. Modern plockar med automatik upp honom för att trösta och för att invänta barnets knytnävar och klösande fingrar i hennes ansikte. Jag och min manliga bekant sveper ännu ett stort glas med rödvin för att döva våra sinnen och för att stänga ute det själsligt deformerade barnskriket som rister långt inne i vår märg.
Barnet sätts ner på golvet igen och modern leker lite taffligt i en halv minut tills barnet hittar något roligare att göra. Modern sjunker då ner på stolen och petar runt med gaffeln i den framdukade maten som för att hitta något ätbart bland allt det tydligen oätliga.
Lådor i köket dras ut och in i maniska rörelser av barnet medans modern lamt ser på och fadern blickar ut genom fönstret mot horisonten. Pang, Pang, pang smäller det och det rasslar av vass metall när barnet med pulserande rörelser skjuter in och ut besticklådan med hysterisk kraft och höga vrål.
Modern har resignerat och min fru försöker ensam hejda barnets beteende genom att ställa en högryggad köksstol i vägen för lådorna. Gallskriket tilltar då i volym och väcker modern ur hennes funderingar. Hon plockar åter igen upp barnet och får då några nya rejäla snytingar i fejset och en och annan hårtuss lossnar. Efter 10 minuter har gaphalsen lugnat ner sig något, och jag och fadern har hunnit tanka ännu mer rödvin plus sjungit lite visor till ett par snapsar.
Barnet är nu åter på golvet och sliter nu maniskt i varje skåpslucka som han får tag på. Skåpsluckorna smäller ännu högre än kökslådorna och jag väntar bara på att ett finger kläms av. - - Nämen, nämen stammar fadern med ett sluddrande skratt för att i uppfostringssyfte hjälpa till. Modern sitter kvar på stolen med sitt rufsiga hår och rabblar oengagerat ”inte göra så älskling, inte göra så. . .”.
Barnet är svettigt och stirrar omväxlande på mig och min fru likt en livs levande ”Chucky-docka”, och utan något vettigt prat eller joller slår han igen skåpsluckorna så att jag tror att de ska rämna.
Så där förflöt en flera timmar lång sittning vid matbordet när vi senast träffades, och jag anar att det bara kommer att bli värre och värre med åren. De har fått, eller möjligen har de skapat sig ett eget litet ”Monster”.
Jag är tveksam till att bjuda hem dem någon mer gång, och jag ångrar som sagt att jag inte höjde ett varningens ord i tid. Jag skulle nog ha gjort detta även om det i vanlig ordning skulle ha inneburit att jag som budbärare hade ”hängts”.
