Veckans underrubrik. ”Turistattraktioner – Tempel”
Det här veckan ska jag ”koka soppa på en spik”.
Jag har förvisso lite ”ingredienser” till lite fylligare inlägg, men jag ska försöka fixa fram lite mer bilder först. Så i dag blir det ”spiksoppa”
Jag ska leka turist i Nakhon Luang (NL). Men med tanke på att det finns noga räknat 1(en) turistattraktion i NL så skulle det kanske blir ett lite väl torftigt inlägg.
Men turister brukar älska att plåta tempel så jag hade tänkt fylla upp med bilder NL’s tempel. Alla tempel.
Jag känner till 6-7 st men misstänkte att det kanske skulle finnas ett par till.
Jag drog iväg till Damens restaurang, som ligger så centralt det kan bli i NL och konsulterade min GPS om tempel inom 5km radie.
Jag trodde knappt mina ögon. Det fanns 23 tempel! Inom 5 km!
Ambitionen att plåta NL’s alla tempel skruvades snabbt ner till att i stället plåta några av NL’s tempel.
Det fanns i Ayutthaya, som Nakhon Luang tillhör, på dess storhetstid runt 700 tempel.
Ja storhetstiden fick ett brutalt slut 1767 när ett gäng burmeser kom på besök. Ett ganska våldsamt besök.
Ett mycket våldsamt besök närmare bestämt.
Innan ”besöket” från Burma hade Ayutthaya över 1 miljon invånare, efter mindre än 10.000! En utrotning av 99 % av invånarna torde vara ett världsrekord, som jag hoppas aldrig kommer att slås.
Men innan burmeserna dök upp hade Ayutthatya alltså runt 1 miljon invånare, vilket ger ca 1400 personer per tempel.
NL är trots allt en ganska liten håla med officiellt ca 5000 innevånare. Befolkningsstatistik i Thailand är dock en parodi. Rätt siffra torde vara minst det dubbla, men likväl en tämligen liten ort.
Med NL’s officiella befolkningssiffra blir det inte mer 200 personer per tempel!
Och även med min uppskattning fortfarande bara ca 400 personer per tempel !
Tempeltätt så det förslår.
Låt oss inleda vår tur bland de flesta av NL’s tempel.
Här var det pyntat värre.
Wat Nakhon Luang
Wat Nakhon Luang
Hade jag kommit hit några timmar senare hade det nog blivit kalla handen, för här vankas det storfrämmande.
Ett något besynnerlig fordon väntade.
Känns damen igen.
Så såg hon ut för ett antal år sen. Ett ganska stort antal år sen. Kronprinsessan Sirindhorn.
Vem som en gång i tiden förärades denna tjusiga ”prang” framgår inte.
Wat Kaeo
Lika lite framgår till vems ära denna ”chedi” byggdes.
Wat Mai Chumphon
Såg ni skillnaden på en ”prang” och en ”chedi”.
Prangen har lodräta byggelement, chedin vågräta.
Ja huvudsakligen.
Jag har sett trådar här där det har diskuterats olika varianter på murar runt tomten.
Skulle detta kanske kunna vara något.
Wat Phra Non
Gränsfall på överarbetat?
Wat Phra Non
Lite ovanlig färgsättning på den här ”boten” som jag hittade nånstans mitt ute i obygden.
Wat Tong
De flesta tempel ligger vid någon av traktens all floder. Vid mitt besök på Wat Mahaphon hörde jag en massa väsen från floden och kollade vad som stod på.
Ett pråmsläp på väg upp. Ett på väg ner. Och ett parkerat. Lite småtrångt.
Och i alla fall en tempelfri bild.
En ”sala”, modell större.
Wat Tong Songtham
Krematorium. Elegant värre. Men var har de gjort av skorstenen?
Wat Ban Sung
Undrar vad är får mig att plåta en massa krematorier. Troligtvis någon latent underliggande morbid längtan så här på ålderns höst.
Wat Ban Dai
Något som dock saknas på krematorium i Thaiand är rökgasrening.
Jag trodde knappt det var sant när jag fick veta att jag var en omkringvandrande miljöfara. Så illa att röken efter mig när ska eldas upp måste renas för att inte andra komma andra människor till skada.
Amalgamet (kvicksilver) i mina tandlagningar!
Wat Mahaphon
Det amalgam som jag sen årtionden tillbaka går omkring med i käften betraktas som så giftigt att den tusendels promille som via en sväng uppe i atmosfären möjligen kan hamna i truten på någon annan betraktas som så allvarligt att svenska krematorium måste ha rökgasrening.
Jag borde vara död för länge sen!
Wat Phothong
Tur att det inte är farligt här.
För det hade blivit dyrt med avgasrening till så många ugnar.
Annars tycker jag utformning är riktigt smart. En trappa framtill där gästerna kan gå upp för en blomma och ett sista avsked och så trappor ner på båda sidor.
Wat Phraeo
Men detta är Thailand. Jag var på en begravning för några månader sen och vi hade kommit fram till just ”sista avsked” när ett mycket högljutt palaver utbröt. Det var nästan så att smockan hängde i luften. Problem var just hur ”sista avsked” skulle gå till rent praktiskt.
Uppenbarligen fanns olika traditioner.
Eller i alla fall olika åsikter.
Den polska riksdagen avslutades med att barn/barnbarn gick både upp och ner på fronttrappan. Övriga släktingar upp fram och ner till vänster. Vi som tillhörde övrig pöbel fick gå upp fram och ner till höger!
Lyckligtvis hade vi lämnat begravningen innan släktingarna, med ”arvtanten” fortfarande brinnande, skulle dela arvet.
Då lär det inte ens ha räckt med att ”smockan hängde i luften”.
Wat Sam Makan
När jag kom till det här templet trodde jag att jag skulle få stryka ett tempel på min långa lista.
Wat Bangrakam
Ett tempel som fått ”ta ner skylten”.
Wat Bangrakam
Ack så fel jag hade. Lite längre fram såg det ut så här.
Wat Bangrakam
Wat Bangrakam
Ett nybygge. Som dessutom pågick. Det är inte alls ovanligt att det blir så här.
Nybygge. Som inte pågår.
Wat Kudi Kro
När templet har fått ihop en lagom grundplåt till ett nybygge drar man igång. Och sen bygger man så länge pengarna räcker. Sen blir det tvärnit.
I månader eller år tills de har fått in lite friska pengar. Ja ganska mycket friska pengar, för det kan kosta en rejäl slant bara att återställa bygget i det skick det var när det lämnades till vädrets makter.
På bygget ovan verkar det dock som de bara räknar med ett kortare avbrott.
Det här bygget ser dock att ha stått still ett bra tag redan.
Wat Thepchan Loi
Bilden ovan är från. Det i särklass minsta och ”risigaste” templet jag besökte.
Wat Thepchan Loi
När jag stod och plåtade så kom ” luang pu” (chefen) om inte direkt rusande så i vart fall stapplande ner för trappan fram till mig.
Wat Thepchan Loi
Och en man som var så stolt över ”sitt” tempel har jag aldrig träffat!
Han mer eller mindre ”tvingade” mig att följa med in så han fick berätta lite om templets 300 åriga historia. Mycket trevlig man. Han kunde på sin höjd 10 ord engelska så ett extra plus för att han vågade tilltala en farang.
Det här besöket gjordes den 17/5 som var ”Visakha Bucha Day”.
En av traditionerna för just denna dag är ogifta kvinnor bakar en speciell sort kakor, ”kao tip” ,och tar med till templet.
Det är de som ligger på bordet.
Jag lämnade templet en erfarenhet rikare och med en stor påse fylld med ”kao tip”.
Det här med thailändare och religion är lite knepigt. Runt 95% räknas som buddister.
Men det verkar som att de inte kan nöja sig med en religion, utan måste ha flera.
Eller i alla fall delar av flera.
Min inte speciellt religiösa Dam hade börjat tjata om att måste skulle skaffa ett andehus.
Vi har ett stort hus på en liten tomt så de stackars kvadratmetrar tomt vi har kvar anser jag kan användas till något vettigare. T.ex. en hängmatta till husfar att vila ut in.
Mitt första motargument.
Området vi bor i har redan ett andehus. Ja till och med två.
Det höga huset är till för ”goda andar” och det låga för ”onda andar”.
Det dög dock inte. De här husen låg för långt från vårt hus så andarna skulle inte hitta dit.
Motargument 2.
Du är buddist. Andehus har inget med buddism att göra och Du kan inte förvänta dig att jag både ska ställa upp och sponsra tempel och köpa ett andehus, som inte ens hör hemma i samma religion.
Argumentet tog faktiskt skruv.
Men ett andehus skulle hon. Men hon skulle betala det själv.
Vi drog iväg till ett snickeri för inköp av andehus. Damen valde ut ett. ”Bara” 12.000 bath.
Olyckligtvis ville snickaren ha betalt i förskott innan han gick med på en så lång utkörning. Damen hade givetvis inte så mycket pengar på sig och undrade om inte kunde lägga ut så länge.
Jag skulle få igen pengarna ”sen”.
”Sen” är uppenbarligen ett ytterst relativt begrepp.
Trots att det gått över två år så har ”sen” inte inträffat.
Blåst! Som vanligt.
Det här med buddism och andehus verkar dock vara lite komplicerat. Nog tycker jag att det här ser ut som andehus.
Som jag hittade på ett tempel.
Wat Phra Non
När det är något viktigt på gång så gäller det att köra med både hängslen och bälte.
Undrar i vilken religion den här uppsättningen som Damen bullat upp hör hemma?
Ser i mina ögon mer ut som voodoo än buddism.
När vi ändå är inne på, om inte religion, så i alla fall (över)tro.
Den här boken hittade jag i vårt hem. Jag begrep inte ett jota.
Det visade sig att det var en ”drömtydarbok”. Så har Damen drömt om en elefant (en riktig – inte mej) då gäller det att köpa nummer 77 i det statliga lotteriet.
Tänk. Det funkar så bra att det statliga lotteriet knappt går runt.
Trots att med den låga vinstutdelning det har borde gå lysande .
För inte kan väl den uteblivna vinsten för lotteriet ha någon att göra med oegentligheter i hanteringen av osålda lotter?
Jag tror benhårt på drömboken!
Fram till för bara några månader sen hade NL en turistattraktion av klass. Uppmärksammad både i press och TV.
Thailands mest kända toalett. Eller snarare toalettstol. Och vad är det för märkvärdigt med den.
Bortsett ifrån att det lär krävas ett ytterst påträngande behov för att få en normalblyg thailändare att använda en holk med så här god insyn?
(Bilden från Bangkok Post)
Orsaken till uppmärksamheten var holkens placering.
NL’s enda turistattraktion är en gammal ”sommarstuga”. En kunglig sådan. Med ganska många år på nacken, bortåt 400 år. Och som saknar toalett.
Numera är det ett närliggande tempel som tar hand om resterna av den kungliga bonaden. Men ” luang pu” (chefen) för det templet,Phra Khru Kittipanyawat,är en gammal man (mycket trevlig) med trötta ben. Som inte hade lust att promenera hela långa vägen till sin tempel för att uträtta behov så han lät installera friluftshoken ovan.
Efter många turer uppåt i hierarkin är stolen numera borttagen, munkarna får långvandra vid behov och antalet turister minskade.
Men någon blev säker nöjd.
Så här ser i alla fall ”sommarstugan” ut. Utan toalett.
Riktigt vad det här är vet jag inte, men med tanke på allt guld är det säkert något bra.
Inne i denna , numera något avkapade byggnad hittade man det här.
Till vänster fanns denna Buddhafigur.
Och till höger fanns ingenting.
Tyvärr var denna, som så många andra historiska platser, rejält plundrat. Här har det en gång i tiden stått många statyer.
Allt var dock inte stulet. Det här gänget fanns fortfarande på plats.
Och även denna, tydligen mycket uppskattade figur.
Även om elefantguden “Ganesha” kanske inte riktigt hör hemma i buddismen (hinduisk gud).
När jag var där såg jag inte till en enda människa. Men av mängden bladguld att döma så är det tydligen en del besökare.
Vakthunden hade ingen vågat sig på.
Det fanns även en hel del lite småkul ”soffor”.
Både raka.
Och krokiga.
Och många.
När jag nu hade lyckats kravla mig upp till en av de högsta punkterna i NL hade jag hoppats få lite utsikt. Och vad ser man. Jo ”risfabriken”.
Fortsättning följer. Jag har visst slagit i något MPR tak.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
