Jag vet att jag inte behöver förklara mig men jag tänker att det kanske finns någon annan där ute som kan få veta att de inte är ensamma om jag berättar.. en del av er vet redan mer än nödvändigt om detta men det kanske är dags för en uppfriskning...
Jag har vuxit upp i en stor och varm famil och har alltid varit säker å att jag själv ville ha massa barn, gärna så tätt som möjligt så att de fick lika stor glädje av sina syskon som jag haft av mina.
1998... hur gammal var jag då? (född 74) försökte min dåvarande sambo och jag skaffa barn, efter otaliga försök utan resultat så gick vi till en läkare och jag fick tabletter för att stimulera så att jag släppte fler ägg varje gång i stället för ett så var jag som"bäst" uppe i 13. men vad hjälpte det... då fick vi veta att hans simmare hade väldigt dåligt lokalsinne och vande oss vid den tanken... förhållandet tog slut men det gjorde givetvis inte drömmen om barn...
Döm om vår förvåning när han inom loppet av tre år fått två barn och nu dessutom har en tvååring...vet inte vem av oss som vart mest förvånad men det spelar ju absolut ingen roll efter som det finns tre supergoa ungar som ser mig som typ faster...
Ett tag efter att vi gått isär träffade jag en annan (surprice!) som absolut inte ville ha barn. mycket funderande om det förhållandet var något att satsa på men det gjorde jag och trots dubbla skydd blev jag gravid... då fic jag höra att o jag valde att behålla barnet så skulle han flytta tillbaka till Österrike och förneka allt. 5 timmar senare fick jag mitt första missfall.. tidigt och smidigt... som en lite jobbigare mens men ... vad gjorde jag ihop med den karln?
För typ 9 år sedan träffade jag mannen jag till slut skulle gifta mig med, jag vet att jag frågade på en av våra första dejter om han ville ha barn och han sa att om jag inte var inställd på att skaffa stor familj så var det lika bra att bryta då... snacka om att ha hittat rätt man!. Vi väntade några år innan jag gav upp med mina piller... 6 månader senare var jag gravid, fy satan va lyckliga vi var! Vi var hos mödravården, vi fick ett tidigt ultraljud och fick se en jordnöt med ett hjärta som slog. Ah, jag ville skrika av glädje från en skyskrapa och tala om för hela världen hur lycklig jag var.. ja inte bara jag ... min blivande man var i sjunde himlen! I v 13 när man skulle "gå säker" berättade vi för familj och vänner att en liten var på G... vi kikade på barnvagnar... funderade på namn och gud vet allt, i slutet av v 16 började jag blöda lite och blev väldigt orolig, jag ringde barnmorskan och bad om att få komma på en undersökning. hennes reaktion var att jag överdrev och att det säkert var njursten men att jag gärna fick komma så skulle hon bevisa genom ljud att det var ok... fanns inget ljud. åkte till gyn akuten och fick träffa underbar personal som var tvungna att tala om att det fanns inget levande barn längre och att jag måste få ut fostret genom skrapning, bara att komma tillbaka dagen efter och ta in på avdelningen...
Alla på avdelningen var fantastiska, vi möttes verkligen av värme och förståelse för vår sorg och chock. Nu kommer de detaljer man önskar att man kunde glömma... 4 tabletter uppstoppade i det heligaste för att "öppna upp". smärtan var vidrig och den enda medicin jag kunde få (didotropafin ?)) tål jag väldigt dåligt så när jag efter fyra sprutor var smärt fri så ägnade jag de närmaste tre timmarna åt att spy... ändå minns jag det som något fint, just för att de inte bara fokuserade på mig utan även lät "pappan" vara med och hjälpa honom att sörja, för mig kändes det som det viktigaste just då för jag kunde inte hjälpa honom. jag var så inne i min egen besvikelse och mina egna anklagelser mot mig själv... på något jävligt avigt sätt kommer det sjukhusbesöket med all sin smärta och sorg vara ett bra och kärt minne. Tillslut fick de köra mig til operation och efter det minns jag inte mycket förrän jag var hemma igen...
Ett år senare hade vi inte lyckats bli gravida igen och vi insåg att vi behövde hjälp. alla vet ju hur dyrt det är men sådan hjälp... näpp, inte i Västra Götaland...
Först fick vi komma in vid två olika tillfällen ch lämna prover av allt möjligt... det var en av de dagarna jag lyckades tala om för labbassistenten att jag är väldigt "snarstucken" i ställer för svårstucken,,,,,, inte riktigt samma sak.. och lite fnitter blev det.
Efter alla prover och en mycket detaljrik utfrågning av en läkare så fick vi remis för IVF eller provrörsbefruktning som det kallas.
Det innebär att gubben fick runka på kommando i ett rum i källaren medans jag fick fläka upp mig i en gyn stol och låta läkaren föra in en 15 cm lång nål via slidan in i livmoderna för att plocka ut alla ägg. ja äggen... först fick jag lära mig att ge mig själv sprutor med massa hormoner varje dag i fjorton dagar ...minns mest att det var förbannat noga med tiderna.. som om vi inte redan var trötta på tider... rätt dag och rätt temp så var det bara att prestera... fy fan... sex som en gång varit så fantastiskt var nu full av prestationsångest..., den dagen vi fick besked om att vi blivit beviljade IVF sa vi nästan i mun på varandra att "fy fan va skönt... nu slipper vi ha sex..."... någon som förstår den känslan?
Några dagar senare när spermier och ägg blivit ett embryo var det dags att åka tillbaka och fläka upp sig. nu förde de in en plastslang genom livmodertappen för att få våra embryon att hamna där de skulle vara, värre smärta har jag aldrig upplevat och fick lära mig snabbt om hur lustgas fungerar! och ja, det fungerar... om man vill ha superkänsliga öron... hörde så mycket jag aldrig hade hört annars!
De befruktar alla ägg de får ut och återför max tre... så många fick jag aldrig, ett eller två blev embryon varje gång...
Mitt i alla dessa behandlingar som måste ha 6 månader mellan sig så blev vi gravida på egen hand 8 ggr och fick lika många missfall... jag tror att det sista var vad som verkligen förstörde mitt psyke..
Det var mitt i sommaren och Sahlgrenskas operationsavdelning var semesterstängd så jag fick snällt åka till Östra Sjukhuset, sjuksköterskan var väldigt försiktig när hon förklarade att det stod abortmottagning på dörren... jag är väl lite väl pragmatisk ibland. det är ingen skillnad på en abort och en skrapning efter missfall så jag skulle ju få komma till proffs.
Tänk om de bara hade talat om för mig att vi delade uppvaket med BB. jag vaknade av barnskrik och fick total panik, vaknade dock två timmar innan de tänkt sig så narkosen gjorde det omöjligt för mig att förklara mig. allt de såg var ett fullständigt sönderstressat fruntimmer i total panik ... tack och lov hade jag tidigare lämnat min systers telefonnummer, hon jobbar på sjukhuset och kom efter fem minuter och tog mig där ifrån, hon körde mig hem och det är nog allt jag vet, har tappat 90% av de fyra dagarna innan och fyra dagar efter (biverkan av narkosen). Jag skrev ett brev till verksamhetschefen och påpekade att det var väldigt viktigt att informera om att vi delade uppvaket... kanske inte slagit dem in eftersom de flesta där utför "frivilliga" aborter..
det tog 4 veckor men sedan ringde hon upp, helt förtvivlad och bad om ursäkt och frågade vad jag tyckte att de skulle ändra på. idag får alla som kommer innanför dörrarna information om det delade uppvaket och de har ljudisolerat. Jag är glad att jag orkade skriva till henne,... kanske kan det hjälpa någon annan!
Redan innan vi första gången gick till sjukhuset hade gubben och jag partat om hur långt vi kan tänka oss att gå, vi har flera bekanta som skuldsatta sig själva för livet med misslyckade IVF försök, andra som lagt åratal på att adoptera och sedan inse att de adopterat ett handikappat barn, inte mindre älskat men inte vad de förväntat sig. Vi beslutade gemensamt att efter de tre gratis försöken på ivf som VG regionen erbjuder så var det bara att acceptera fakta om det inte blivit barn, efter det skulle vi byta spår.. 5 år senare stod vi där... allt hade varit förgäves och efter det teg vi ihjäl vårt äktenskap. jag vet att jag inte ville visa hur ledsen jag var efter som han verkade ta det bra. och vise versa. IQ-fiskmås! Ja det var det äktenskapet det. sönderslitet av ord som ingen av oss vågade yttra... att var och en led i sin egen sorg och inte i VÅR sorg...
Efter att vårt äktenskap gått åt helvete så insåg jag att jag faktiskt var lite glad över att det inte bilvit barn... då hade det blivit jobbigt att umgås och vi hade båda varit bundna, japp egoistiskt.. ungefär lika ego som att skaffa barn..., jag säger inte att det är fel, absolut inte men det är också ok att inse att det var nog meningen...
De allra flesta dagar av mitt liv numera är jag tacksam för att jag inte har barn samtidigt som jag inser att sorgen lever kvar och att jag inte alls har kontroll över den.
För ca ett och ett halt år sedan ringde min yngsta syster dagen innan julafton och berättade att hon vände deras andra barn, det var väldigt tydligt när man såg henne så jag förstår att hon ville förvarna mig, jag var så glad, ännu ett syskon barn att älska, jag hade ju fyra sedan innan!
De tre älsta barnen fick var sitt "precentkort" i julklapp...(hopplös ålder)... Du får välja valfri moster eller morbror för en hel dag på stan, du får 300:- att shoppa för och blir bjuden på fika. kan säga att det var en mycket poppis julklapp!!
Näst minsta tjejen valde mig, trots att jag vet att hon nog helst hade velat välja min man. vi hade bokat dag och stad allt var frid och fröjd ända tills hon fick ett ordentligt svartsjuke utbrott över hur mycket hennes fyra år yngre kusin kommer undan med. jag vet vad det är att vara svartsjuk så jag satt med tösabiten i nät och försökte få henne att förstå... när det inte fungerade så började jag prata om vår egen stad på stan och hon frågade om min man skulle följa med, jag var tvungen att säga nej eftersom han jobbade den dag vi bestämt men att om hon ville gå med honom så fick de gärna planera en dag... ljuvliga unge... svarade att "mamma sa att jag skulle välja dig för du har inga barn"... min systers tanke var givetvis att min gravida syster inte skulle behöva ta hand om alla tre men just då blev det verkligen TILT! Kastade ungen på min an och stod och grät i kylan i 40 minuter innan jag kunde gå in och säga hejdå till familjen och framför allt mina syskon..
Visst fattade jag i bakhuvudet att min syster inte menat det sm det lät när ungen sa det men just då spelade det ingen roll. mitt överflödade undermedvetna tog över...
Det är två år sedan nu men jag kommer aldrig glömma den känslan! Strax innan jul fick jag veta att min älskade lillebror och hans fru väntade sitt första barn, trodde inte att det skulle ske på länge så jag blev överlycklig... tror inte att jag pratade om annat i en vecka! Jag har shoppat barnkläder som en galen! Enkelt, de önskade sig begagnat så att alla gifter var urtvättade. lämnade över två IKEA kassar i mars.. barnet skulle komma 4/6... japp, jag går alltid till överdrift!
För ca en månad sedan fick jag veta att min äldsta lillasyster som har en 12 åring en 11 åring och "ungen" som nu är 9 skall få barn igen i oktober.. jag kommer så väl ihåg att min syster sa att hon gärna ville ha ett barn till efter det tredje men jag trodde liksom att det inte skulle blir av... de andra är ju så stora och syrran nästan 40... glädjen bubblade i mig i flera dagar, så otroligt glad för deras skull! .. Ingen avundsjuka, ingen ångest... borde insett att det va för bra för att vara sant...
Dagen innan Stockoholmsträffen föddes Inez, en dag "för sent" och jag var på väg till Stockholm.!!!!!!!!!!! Jaja, man skall låta nya föräldrar vara ifred så jag pratade med brorsan och sa att det var upp till dem när de kände att det var dags för min tur.. jag har ju redan bestämt att jag är förste avlastning och barnvakt. jag bor närmast! japp!
Mitt i all glädje så samlar jag nog trots allt på mig en del sorg och svartsjuka för när jag blev konfronterad på Stockholmsträffen och fick höra att jag måste gjort fel som inte fått barn... ja då brast allt... hade inte en susning om att jag ackumulerat så mycket... inte så kul just då men jag vaknade dagen efter och kände att jag tappat flera ok från mina axlar.
Jag kommer säkert hamna samma läge igen men INGET absolut INGET är större än dessa små mirakel som föds varje dag, visste ni att 25% av alla graviditeter slutar med missfall eller MA (Missed Abortion) vilket det kallas efter 12 veckor, visste ni att ingen berättar om missfall förrän det väl hänt? Vad har jag för nytta av att veta att min mormor hade svårt att blir gravid och hade fler missfall ... 55 år efter att hon fick sitt andra barn och dessutom har hunnit dö så att jag inte kan prata med henne om det.
Jag är så förbannat trött på att detta skall vara något man inte pratar om, jag förstår att det inte är något man pratar med en gravid kvinna om men . ärligt talat, man borde pratat om det INNAN så att det inte blev världens överraskning... jag tror att det är super viktigt att dela med sig av sina erfarenheter så att andra vet att de inte är ensamma för känslan man får när ingen pratat om det är verkligen ett personligt stigma, "det är mig det är fel på, jag är kass, jag är ingen riktig kvinna"... i oändlighet kan man upprepa samma mantra...
Dessutom får man som barnlös över fyrtio väldigt ofta frågan om VARFÖR har du inte barn... som om det vore en självklarhet. det är absolut ingen självklarhet, varje barn är ett mirakel och under Stockholsträffen träffade jag flera små mirakel och såg hur andra småttingar njöt av livet, det gör mig så glad! Jag älskar att vara moster och faster, eller inlånas rolig vuxen men uppenbarligen samlar jag på mig ångest utan att veta om det...
Jag måste säga att jag aldrig varit med om ett gäng som tagit det bättre än de MPR folk som samlades i Stockholm... och hörr ni. I love you! Ni vet att jag inte är riktigt som alla andra och accepterar det utan frågor och det är jag så oändligt tacksam för!
Japp... jag kommer bryta ihop igen... men förhoppningsvis inte på en MPR träff eftersom nästa unge kommer i oktober *ler*
massa kramar till alla som är eller har varit där jag är och har varit! Jag delar gärna med mig om någon vill veta mer. som sagt så är detta något som jag inser att det måste synas!!!!!!!!
Jag skall sluta med att tala om att ja är nöjd med livet, jag har en underbar sambo, tre ljuvliga katter, 6 syskonbarn och ett på väg... hur kan jag vara annat än lycklig när jag är så välsignad. trots ett och annat välbefogat psykbryt!
kram kram igen!
