Plats:Phuket.
Anno 2004.
Huvudroll:Kharess och människor runt omkring Kharess.
Ledmotiv: Jag blir hellre jagad av vargar
Tema: Ni kommer fan tro att jag hittar på alla dessa reseberättelser, men nix.
En katt har 9 liv. Människorna har bara ett.
Måhända att vi föds åter till ett liv som ett resultat av allt gott eller ont vi gjort i föregående liv, men än dock.
Jag vill se det som att vi bara har ett liv att leva.
Jag oroar mig inte över ett liv efter döden. Jag vill hellre ha ett liv innan döden.
Jag tog på mig mina råcoola solglasögon som jag köpt samma dag som jag anlände till Thailand, för ca 100 bath. Dom såg ut att ha kostat det tiodubbla och det är ju egentligen det enda som betyder något.Kasta in några tusen bath till och man har en Armanikostym att visa upp hemma på klubbarna.
Jag var med en kompis som sydde upp en kostym i Bangkok. Han var skitnoga med att det skulle stå Armani så att det syndes tydligt. Något halvår senare har han denna kostym på sig i Sverige, på Stureplan. Han är skitkaxig. Finns det något härligare än en lagerarbetare som vill verka vara typen som skiter hundralappar och torkar sig med tusen? Ja,det skulle välvara en avsugning...
Denna kväll träffade jag en hjälte. En tvättäkta hjälte.
En snobbig kille kommer fram till mig och min kompis i baren. Han vill beställa.
-Snygg kostym. säger han till min kompis.
Min kompis ler kaxigt tillsvar och ser sig över axeln mot dansgolvet. Shit va' inövat.
Snobben, min hjälte, får sin drink. Han står kvar intill oss.
Han sneglar motmig;
-Vad jobbar du med?
Innan jag ens hinner svara denna världsliga fråga så fortsätter han;
-Jag jobbar med kläder.
Jag nickar ointresserat, men min polare tycker inte det räckermed att Armani-märket på kostymen ljuger. Hans mun vill ju bli dess kollega så han säger:
-Jag jobbar med musik!
Jag skäms så jäkla mycket. Jag har inget emot lagerarbetare, men vet fan tillräckligt mycket om det för att veta att det inte handlar om musik.
Men snobben bryr sig inte. Han fortsätter som om polarens betydde lika mycket som en kvinnas ord i muslimens vardagsrum;
-Jag jobbar på Armani!
Jag asgarvar. Rakt av. Sedan gick han. Min hjälte. Han lämnade mig som om jag var ett stycke billigt kött som han först beställt, men sedan ratat. Jag skulle aldrig mer se honom igen.
Varför försöka verka bättre än man är, när man helt klart är bäst som sig själv?
Så; jag tog på mig mina råcoola solglasögon som jag köpt samma dag som jag anlände till Thailand och hoppade upp på hojen. Denna dag skulle jag åka till beachen. Det var planen. Jag såg riktigt cool ut när jag gled ut på gatan. Det är jag säker på. Nya solbrillor som fick mig att se lite Mission Impossible ut under hjälmen, ett vitt linne med tribaldrake på (300 bath) och Hilfiger-shorts (400 bath). Sandalerna var från Sverige ock kostade mer än allt annat tillsammans.
Jag glider ut på gatan som om jag hade större än John Holmes.
Jag upptäcker hunden i sista sekunden, parerar till vänster och far rakt in i buskarna utanför lägenheten.
Folk stannar och frågar om jag är ok. Det gör sjukt ont i ena armen och jag har stukat ena foten.
Jag ler, skakar på axlarna och svarar att det är huuur lugnt som helst.
Om min darrande underläpp avslöjar mig nu så ska jag straffa den med en rosa piercing. Jag går sedan fram till hunden,klappar den och är rätt glad över hur olik thailändskan är mot svenskan.
Dom hade nog inte uppskattat hur jag, med en lugnande ton, svor att omhunden är kvar ikväll så är det bäst att han har en ny päls i garderoben för den han bar nu skulle pryda asfalten.
Jag ställer tillbaka moppen och får istället skjuts av en vänlig thailändsk, äldre man till stranden på hans hoj. På vägen dit kommer nästa orsak till att inte köpa trisslottt denna dag.
Vi står i en korsning och en annan hoj kommer smygandes på vår sida och hans backspegel snuddar min arm. Det var en liten, ynka touch. Det skulle inte ens ha känts.
Om det inte hade varit för att det var i den armbåge som värkte likt resultatet av en pms-stinn trailertrashbrud på 125 kg inkl håret på hennes armar, en bakfull morgon och du har just sagt att du vill skiljas.
Jag skrek rakt ut som en jäkla kärring. Killen som råkade "köra på" mig blev livrädd och mannen som skjutsade mig blev förbannad.
Jag lugnade dock situationen och förklarade hur det låg till och sa att det var absolut inga problem.
Underläppen darrade nog igen. Fan va ont det gjorde!
Framme på stranden. Den äldre mannen vägrade ta betalt, men lät mig bjuda på lite kyckling och ris från en matvagn.
Jag skulle komma träffa honom 4-5 ggr till under denna resa och jag gillade honom väldigt mycket. Jag brukade bjuda honom på en kall öl och trots språksvårigheterna så lyckades vi alltid ha väldigt trevligt tillsammans. Innan jag åkte tillbaka till Sverige aka JAG-VILL-INTE-HEM så bjöd han hem mig på middag som hans fru hade gjort iordning på det sedvanliga thailändska, underbara sättet. Tyvärr hade han gått bort nästa gång jag kom till Phuket. Det gjorde mig väldigt ledsen.
Jag hittade en solstol på stranden att ligga i. Hur jag hittade den? Jag visade mig på stranden och vips så hade killarna hittat en solstol åt mig. För ynka 50 bath. Som hittat, alltså.
Jag beställde omgående 2 kalla öl. En till tarmen och en till armbågen. Den senare skulle sedan tjäna samma syfte som den första. Lika mycket fysisk rehablitering som psykisk.
När jag sedan lapat sol i någon timme (ok, jag hade inget tidtagarur, men lev nu med i berättelsen för fan) så ska jag svalka mig i havet.
Det är rödflaggat pga alla starka strömmar och livvakterna är på ständig vakt. Jag känner omgående, när jag klivit i, att det är läge för en 110 kilo tysk-variant. Gå tills vattnet når midjan, huka sig och sedan trampa vatten. Jag ville inte ge mig för långt ut.
Det gjorde faktiskt susen för den onda armen. Eller var det ölen? Vem fan bryr sig. Jag ville nog tro på ölen. Jag behöver visserligen ingen ursäkt att dricka öl, men det skadar ju inte att ha en ändå.
Jag stod där och trampade vatten, och såg ut över den underbara horisonten från Patong beach. Man vänjer sig aldrig vid den underbara känslan av frihet när ens ögon älskar som besatt med den thailändska omgivingen.
5-10 min senare (fortfarandet inget tidtagarur, men ni hajar. He he. Hajar. Kul val av ord i detta läge.) ska jag resa mig upp för en iskall ursäkt till.
Jag sträcker på mig.
Och åker under vattenytan med ett litet plopp. Jag bottnade inte längre!!
Strömmarna hade fört mig ut. Inte så långt, men än dock tillräckligt.
Jag försökte simma in med vågorna som sköljde mot stranden, men hade inte en chans. Ena sekunden åkte jag under vattenytan och sedan en bit ut av de starka strömmarna av de vändande vågorna, innan jag lyckades ta mig upp till ytan igen.
Jag kämpade i vattnet i något som kändes som en timme, men förmodligen bara var 10-15 sekunder. Det räckte.
Mer behövdes inte.
Jag kommer aldrig glömma hur jag ser jet-skin komma på vattenytan. Jag såg den från ca 2 meters håll. Underifrån. Så långt ner befann jag nog mig när thailändaren dök i och satt något plastigt runt mig innan jag drogs upp till ytan igen. Dom bogserade mig sedan in till stranden.
Folk applåderade spontant. Gjorde tummen upp. Klappade om mig. Frågade om jag var ok.
Jag ville bara dö. Fel ordval igen. Jag trodde nyss att jag skulle dö och det var inte så jäkla roligt, men jag skämdes än dock.
Det var inte förrän jag senare på kvällen satt på balkongen med en kall öl som jag förstod hur nära det var. Det var en ganska skrämmande känsla.
Jag bjöd ut killarna från stranden på en riktig brakfest några dagar senare. Dagen efter händelsen så hade dom lite roligt åt mig när jag kom till stranden för att tacka. Så fort jag gick ut i vattnet stod dom brevid med en jet-ski. Kul, killar. Verkligen skitkul...
Alla dagar i paradiset är inte bra dagar. Det lärde jag mig denna dag. Jag har bara ett liv och jag uppskattade det extra mycket när jag la mig i sängen senare på kvällen och tänkte igenom allt som hade hänt, med en ispåse på min ömmande armbåge, denna dag.
Skulle jag vilja uppleva den igen?
Jag blir hellre jagad av vargar...
Ser att du leder den pågående karmatävlingen stort för tillfället och det anser jag vara en välförtjänt ledning. 
