Året var 1990 när jag frilansade som dekorsnickare på SVT i Göteborg, under ett par år. Var då delaktig i många olika produktioner bl.a. Galenskaparna, Albert och Herbert och inte minst Kurtan- filmerna. När hans "Mitt liv som mig själv" skulle spelas in behövdes det en motspelare i ett par scener där Kurtan förde en dialog med sin far. Det var en scen vid middagsbordet där hemma och en från bröllopsmiddagen när han gifte sig med Gudrun och där f.ö. Kent Andersson och Ulla Skog medverkade. Nu ville de inte ha en annan rollfigur som spelade pappan - utan de ville ha en kopia på Kurt och den spelade han ju naturligtvis bäst själv. Scenerna skulle spelas in så man i biosalongen även kunde se Kurts far och Kurt själv snett bakifrån, och vive versa, vilket skulle föra med sig en massa klädbyten. Nu vart det inte bättre än att tjejerna i sminket hade lösningen på denna rollbesättning - och det var naturligtvis jag, eftersom jag då tydligen skulle vara hans dubbelgångare. Så det var bara att skrida till verket och ta på mig hans spårvägsuniform vilket inkluderade en genomsvettig nylonskjorta efter att han spelat sin far - och han i sin tur ta på sig den så välkända rutiga Kurtankavajen (som jag då haft på mig) och spela "sig själv" som Kurt Olsson. Och så där höll det på till scenen var klar... En helt otroligt rolig filminspelning var det och det var ett sant nöje att bara sitta och bli underhållen av Lasse Brandeby och även Kent Andersson som båda hade en ocean av roliga episoder ur livet att ösa ur.
Det skall väl sägas att anledningen till att jag blev aktuell för denna hrmm... stora roll föregicks av en maskerad jag skulle på någon tid dessförinnan. Då var det bara att gå till kostymavdelningen och bli uppklädd och därefter till sminket för att sätta pricken över i:et. Minns att jag de fredagen körde den vanliga vägen hem på motorvägen mot Kungälv och hade en för dagen ovanligt låg hastighet för att se eventuella reaktioner från förbipasserande. Det avlöpte lyckligtvis väl men det var fler än en som tittade lite snabbt och sedan på vägen igen för att omedelbart titta tillbaka med uppspärrade ögon. Kurt Olsson var ju trots allt en institution på den tiden. Väl framme i Kungälv var jag ju så illa tvungen att åka in till Systemet och köpa festdrecken. Det var en syn jag aldrig glömmer när jag stod där i det gamla kösystemet, med alla dessa osäkra blickar. Vissa som hejade lite generat och de som inte visste om de vågade eller ej samt de som trots den proffsiga utstyrseln ändå förhöll sig skeptiska till om det var fejk eller inte. Men riktigt säkert på det, såg jag ingen som var.
Innan maskeraden togs det lite foton (som jag bifogar ett) som jag senare visade upp för Lasse och hans dåvarande fru Unni. Efter att de båda kollat bilderna åtskilliga sekunder utbrast Lasse till slut med att säga; "Jag har väl för fan aldrig varit hemma i ditt kök...eller!?"
Hur som helst så var det riktigt tråkigt att höra om hans alldeles för tidiga bortgång. Han hade kunnat göra åtskilliga fler människor lyckliga med sin närvaro. Det var helt omöjligt att ha tråkigt då. Han var dessutom en riktigt go och omtänksam människa utan minsta divalater. Kort sagt; han saknas mig!
