Att Lasse kom av sig lite i texten när han sjöng i sista programmet betyder nog inte att han skulle ha dålig sångförmåga.
Det är nog snarare en generationsfråga att man kan ha lite svårt för hans ibland infantila texter och lite töntigt spexande på scenen. Han har ju sin givna kvinnliga publik som lärde sig att uppskatta hans vis-, och trallstil på 1960 - 70-talet.
Visst kan det te sig töntigt och spralligt i överkant, vilket lyser igenom när Lasse likt klassens blyga nörd äntligen får följa med den tuffa killen ut på rasten och där lära sig några runda ord och svordomar. I olika försök att få Petters respekt och vänskap spottar Lasse ur sig lite olika svordomar, och han försöker tappert likt en chimpans vifta med armarna som en rappare. Oftast sägs dessa "F-U" lite random och de blir därför pinsamt malplacerade av den barnsligt exalterade Lasse som tycks ha fått en släng av tuerettes syndrome.
Själv tillhör jag en generation som mår uppriktigt dåligt när rapp spelas i min närhet. Det går bara inte att tycka om detta speedade pladder då det i våra öron inte påminner om musik.
Vad det gäller Barbro, så påminner hennes släpiga prat-sång-stil en del om rapp, men felet med Barbro är att hon leverarar sina rim-ramsor i fel varvtal. Det har väl en del med åldern att göra, precis som när Evert Taube började pratsjunga på äldre dar. Då fick Sven-Bertil hjälpa till i refrängerna för att en melodi skulle uppstå, denna uppbackning saknar dessvärre vår kära Lill Babs.
Den brokiga skarans uppträdande i programserien blev som helhet riktigt underhållande, och visst stod Petra i en klass för sig - både utseendemässigt o talangmässigt.
SN
Sött som socker är hon dessutom 
