Då blev det av ... resan till Laos.
Det kändes lite läskigt i början. Även om jag kunde språket, men allt annat hade jag ingen aning om.
Ju ett par saker visste jag och det var att
- Man använder Kip. En Baht = 250 kip.
- Tjejer där har Sin (en bit tyg som man knyter runt midjan och den funkar som kjol), vilket jag beundrar.
- Man kör på fel sida av gatan. he he he Skojar bara.
Då offrade jag ett par dagar för att ta reda på saker och ting.
Men det var inte lätt. Oika källor säger olika saker. Till slut känner man sig helt tomt.
Det började från bilen. Vissa säger att man bara behöver klistermärke med bokstaven T som man kan fixa på provinsen transportsmyndighet. Andra säger att man måste ha en internationell plåt.
Vi körde bara med klistermärke. Det gick bra, men det betyder inte att det var korrekt gjort.
Sen var det avståndet från gränsen som man kunde vistas på med border pass. Border pass är ett tillfälligt paseringspapper för thailändare som saknar pass för att gå in i Laos. En del säger att man enbart kan vara i Vientien (internet är segt så jag orkar inte kolla upp stavningen på svenska) eller annan gränsstad. Andra säger att man kan vara inom 50 km från gränsen. Någon sticker till Wang Wiang som ligger ca 130 – 150 km från Vientien.
Glömde säga att vi valde Nong Khai gränsen trots att vi hellre ville se naturen. Det sägs att norra Laos alltså Vientien och uppåt bjuder på konst och kultur medan södra Laos som Pakse bjuder på natur. Men eftersom jag hade bestämt träff med min framtida samarbetspartner, en advokat i Udon Thani, valde vi att åka genom Nong Khai gränsen.
Vi valde den enklaste varianten av pappersarbete. Vi betalade för en resebyrå nära korsningen innan bron att fixa alla blanketter som behövdes.
Det var lite bökigt vid gränsen. Vi förstod inte riktigt personalen på Laos-sidan. De pratade kort och snabbt. Ojj, är språken så olika – undrade jag tyst. Service var inte riktigt deras bästa sida, har jag läst på nätet. Men det var inget som skrämde mig. Var ganska van vid myndighetspersonal i Thailand från förr.
Men det kändes lite konstigt att se en manlig visum-personal masseras just under arbetstiden när vi stod där och väntade på att få hjälp. Vi fick vänta tills han fått sin massage från en kvinna. Vet inte om hon var en medarbetare eller en massörska. Hoppas att det var det sistnämnda för annars hade det känns så absurt. He he he Jag är inte feminist – men nån måtta får det vara.
Uchhh Massa blablande igen.
Nu kör vi bilder:
Vi laddar inför resan. Jag är så stolt över min mobila arbetsplats. Funderar på att göra skatteavdrag för mitt lilla kontor, undrar vad skatteverket tycker.
Dagen innan resan var det 24 grader i Roi Ett och farfar frös som skjutton så han var tvungen att tända en brasa för att värma upp sig. I bilden bredvid var vi redan i Laos... märker ingen skillnad mer än att vi måste betala buntar med pengar för en måltid.
Sevärdheter i Vientien. Vi försökte leta efter bokhandel för att köpa karta. Men hittade inget. Mycket av tiden gick åt att köra fel. Försökte mata lillen i anslutning till våra måltider. Det blir roligare för honom. Men vi thai-are (läs Magrood och thaisläkten) är inte så jätte duktiga på att äta i tid. Så lillen får mat vid bestämda tider.
Maten är mycket dyrare i Laos än i Thailand har vi konstaterat... eller har vi bara hamnat på fel ställen? Den här måltiden kostade oss 265 000 Kip (drygg tusen baht för en enkel måltid).
Jag ville egentligen till WangWieng och se berg och vatten. Men vi vågade inte chansa att åka utanför 50 km-radie från gränsen. Så vi bestämde oss för att åka ut från Vientien och hålla oss inom den tillåtna gränssen. Jag fick ta på en karta. Vi tittade snabbt på den och bestämde oss för att åka och titta på elefanter.
Det verkade som om vi skulle åka på den bästa sträckan i hela landet. Och det ser ut som på den första bilden. De ska ha Sea Games idrottävling i december om jag minns rätt. Så det byggs överallt i Vientien. Här har vi möjlighet att se idrottarenan först. (Sea Games har inget med hav att göra utan det är förkortningen av South East Asia).
Vi kom till platsen för sen så det blev ingen tur för att titta på elefanter. Vi tog en promenad i byn istället. Det var som nostalgi för mig och min kusin. Lukten, ljudet, husen, språket, barnens hemgjorda leksak – det var precis som när vi var små. Den enda skillnad är att här finns det parabol i alla hus, medan vi då inte ens hade varken el eller tv.
Den här pölen måste man igenom om man ska njuta av elefanter. De har ett väldigt bra program. Man tar sig till skogen vid tio tiden på morgonen. Är i skogen hela dagen. Kan bada, promenera eller gå till vattenfall i närheten. Man får två måltider. På kvällen går man upp till elefantton. Äter där, gör sig av med den gamla maten där, sover där... och om man har tur så kan man se elefanter. För allt det här kostar 1 800 Baht. Man kan ta en dagstur också. Vi var jättesugna. Men vi var för sena och med lillen behövdes det mer förberedelser än så. Stället heter Ban Na. Frågar man folk brukar de säga Ban Na – Prabat. Verkar vara namnen på grannbyar.
Min lillebror hade natten innan hittat ett trevligt ställe. Han sa att det kändes som om man var i Paris. Jag undrar om när han hade varit i Paris. Vi gick det kvällen därpå – och det var riktigt mysigt. Personalen var mycket trevlig och lagom barnkär så lillen inte blev uppspelt.
Det var mycket trevligt. Nästa gång vi reser dit får de andra skaffa pass så vi kan se mer av Laos. Men jag har alltid velat åka till Khao Yai nationalpark och övernatta där. Så det kanske blir Khao Yai först.
Det kändes häftigt att vara turist i ett annat land som man kan känna sig så hemma. Vi kunde förstå varandra utan problem. Maten var nästan den samma.
Ojj nu gråter lillen.
Kramar
