Jag besökte ett av Father Joe´s barnhem i Bangkok för ett par år sedan, ungarna älskade fotboll och jag funderade på om inte den allsvenska klubb jag har goda kontakter med skulle kunna tänka sig att skänka lite utrustning till kidsen.
Hemma i Sverige togs kontakt med klubben och visst kunde de göra det, drygt 60 kilo prylar packades in i två stora lådor. Kontaktade Singapore Airlines som fraktade ner grejorna från Köpenhamn till Bangkok gratis.
Sen började problemen... Basen på tullen vid Don Muang ville ha drygt 50 000 battingar för att släppa ut sakerna ur tullagret, trots att det var välgörenhet och alla papper var klara.
Mycket argumenterande följde under den närmsta veckan och han påpekade att ju längre jag väntade desto mer fick jag betala i lagerhyra. Berättade om mitt problem för en god vän jag har i Thailand, han är en välkänd men pensionerad domare som bland annat suttit i högsta domstolen.
Inga problem sa han, jag hämtar dig imorgon. Sagt och gjort. Ute på Don muang pratade jag åter med chefen som idogt ville ha pengar av mig men när en av hans asisstenter upplyste honom om vem den gamle mannen jag hade med mig var fick han annat ljud i skällan och på 15 minuter var grejorna ute ur tullen utan att en enda baht bytt ägare.
Min kompis sade ingenting utan han bara presenterade sig, sen gjorde hans närvaro resten.
Muta? Kanske att utnyttja dem man känner, min kompis som är en vin-älskare undrade om jag kunde ta med mig en speciell flaska vin som fanns på systemet, en 300 kronors flaska, nästa gång jag kom till Thailand. Visst gjorde jag det men han insisterade på att betala 2 000 baht för flaskan.
Men det är kanske en gråzon?