Stort Tack för de kloka råden.
Och ett speciellt tack till Enis som delat med sig av sin upplevelse "Leendets land". Det var så fint att läsa med vilken värme du skrivit och det var så rörande att tårarna rann. Sen var det så fint hur du fortsätter skrivandet på ett sätt som belyser att Livet går vidare.
Inom kristendomen anses det ju också vara vanhelgelse mot livet med självmord och förr begravdes man ju inte heller då på s.k. helgad mark.
Jag har en väninna vars son begick självmord för många år sedan och hon fick tröst av en nykyrklig präst(Swedenborgskyrkan)som sa att pojken visserligen tog med sig sin vånda men fick chans att sona sitt misstag i den andliga värld som man inträder i efter döden. Det håller hon fast vid än idag, att han fått gå livets hårda skola där.
När någon i vår kultur har dött, så brukar vi ju antingen trösta oss med att eländet är totalt slut, eller att vi får chansen att gå vidare till ett bättre liv.
Uj, det här börjar visst skena iväg för mig till flummighet.
Vad jag undrar, är hur en buddist kan trösta sig när man tror att man måste återfödas till eländet. Kanske till en byracka -eller? ? ?. Rätt eller fel så har jag förstått att en del tror så. Är det så?
Jag kan ju då inte säga till henne: "Din syster har nu sluppit från sina bekymmer och har det nog bra nu". Eller det kanske jag kan?
Värst är det för den 18-åriga tösen som hittade henne.
Men jovisst, med sunt förnuft och empati går nog det mesta lättare och jag får väl nöja mig med att visa medkänsla och överlåta till henne att öppna sig om hon så vill prata.
Ursäkta min flummighet och Tack för fina svar.
Maja