Modersmålsdebatten tenderar ofta att upprepa samma gamla slitna missuppfattningar om och om igen. Till och börja med är ju modersmålsstöd ytterst frivilligt och absolut inte något barn och föräldrar måste välja. I de yngre åren på förskolan är det inte en rättighet i samma utsträckning som på skolan och ibland kräver kommuner att det finns ett minimum av barn med modersmålet för att s:k modersmålsstödjare skall erbjudas. I grundskolan är det en tydligare rättighet tydligt definierad i skollagen.
Generellt kring modersmål är all forskning, både från Sverige och resten av världen, mkt tydlig i sin slutsats – andraspråksbarn som får modersmålsundervisning är betydligt mkt mer framgångsrika i skolan än elever som ej får det. Elever som har en andraspråksutveckling och får modersmålsundervisning har i Sverige betydligt mkt högre måluppfyllnad, och därmed betyg, i ämnen som svenska, matematik och engelska än motsvarande grupp elever som ej har sådan undervisning. Med önskvärd tydlighet påvisar forskning grundad på svensk erfarenhet att elever som även har modersmålsundervisning lär sig svenska snabbare än elever som ej har denna undervisning.
Det finns ju ingen motsättning mellan modersmål och svenska och det är ju knappast barnens intellektuella kapacitet som sätter käppar i hjulen i språkutvecklingen. De behöver tid, tid, och mer tid. I snitt tar det mellan 5-7 år för barn som anländer till Sverige att lära sig svenska så pass bra att de kan tillgodogöra sig undervisningen i övriga ämnen. I skolan så används otaliga teoretiska och abstrakta begrepp som barn (och föräldrar) sällan om aldrig använder i dagligt tal. Det betyder att man behöver sätta in kunskaperna i ett sammanhang – ett sammanhang som kräver ett rikt språk för att förstå. Modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet ger ett sådant sammanhang och hjälper barnen att applicera nya kunskaper på tidigare erfarenheter. Erfarenheter som är kulturellt och framförallt språkligt betingade till modersmålet. Språket är en ohyggligt viktig del av vår identitet och därmed blir modersmålsundervisning ett sätt att hjälpa nyanlända barn hålla kvar kopplingen till sin tidigare kultur, sitt språk och därmed sin identitet.
För barn som kommer i de yngre åren är det självklart viktigt att (om föräldrar vill dvs) få tillgång till modersmålet för att inte tappa den delen av sin identitet. Ingenting pekar på att barn som utvecklar mer än ett språk i de yngre åren skulle prestera sämre i skolan eller i svenska språket i ett senare skede. För barn som kommer i tidiga tonåren är det självklart mer komplicerat men om man faktiskt accepterar att det tar minst 5-7 år att lära sig så pass god svenska att man kan tillgodogöra sig undervisningen som sker i svensk grundskola så inser man hur katastrofalt det är att bara satsa på svenskan. Man lär sig inte svenskan snabbare för att man inte fortsätter utveckla sitt modersmål – snarare tvärtom. Det finns otal exempel på nyanlända barn som kommer i 10-12 års ålder och som saknar ett första språk. De behärskar i sena gymnasieåldern varken sitt modersmål eller svenska särskilt väl och blir därmed riktigt vilsna. De är ofta dessa barn som får en identitet som ’’invandrarbarn’’ snarare än svensk, iranier eller liknande.
Modersmålet och dess fortsatta utveckling blir en effektiv bro till Sverige, svenska språk och svensk skola. Det modersmål man har med sig från de yngre åren är ju knappast tillräckligt och det är i skolan språk formaliseras och utvecklas. Om ett rikt modersmål inte byggs upp blir det nästan omöjligt att bygga upp ett rikt andraspråk.
Jag blir lite fundersam kring att det finns så många vuxna som är så säkra på vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt, osv i denna fråga trots en enorm okunskap om hur barns språkutveckling/språkinlärning faktiskt fungerar. Därmed stjälper snarare än hjälper de sina barn mitt i all välvilja. Sen finns det ju andra tomtar som raljerar kring det mesta de inte vet så mkt om men aldrig låter detta hindra dem eftersom de är världsmästare på allt, iaf i den egna fantasin.
