För ett år sedan brakade våldet loss rejält i Bangkok vid Khok Wua, jag var på plats som back-up reporter/researcher till en nyhetsbyrå. Det här är min berättelse om denna dagen-tyvärr inga bilder för det var inte mitt jobb att ta det men det finns ju tusentals andra bilder frrån dena dagen därute i cyberrymden.
Nyhetsbyrån hade fått vad de ansåg som mycket trovärdiga uppifter på att det skulle smälla rejält den dagen, kanske till och med att en militärkupp skulle inledas.
Lite tveksam var jag nog men jag tog med min utrustningsväska som bland annat innehåller en skyddsväst (som ska var skottsäker-sa försäljaren iallafall) och en hjälm. Det brukar ju regna prylar från thailändska demonstranter så en hjälm med visir är alltid bra att ha. Plus lite ombyte ifall jag skulle behöva ta på mig västen, man blir svettig som en gnu ifall man går omkring med en sådan i Bangkoks värme.
I taxin på vägen mot demokratimonumentet så slog det mig hur lite kontroll det var av bilarna som passerade in och ut där-rödskjortornas demonstration hade ju hållt på i nästan en månad och att sådana militanta element som Seh Daeng var missnöjda med bristen på framsteg för de röda var vida känt. De TV sända förhandlingarna mellan regeringen och rödskjortorna hade inte gett någonting så visst kände jag att detta kunde bli en speciell dag.
Kom dit vid lunchtid, många högljdda rödskjortor på plats men det kändes som vanligt i och runt deras tåg. Ett gäng verkligt övertygade, ett gäng som verkar ha annat i åtanke samt ett stort gäng som är där för "festen" oftast mer eller mindre berusade på Lao kao.
Jag satte mig för att äta vid en mobil matvagn, pratade med tjejen som hade vagnen och hon var nöjd med affärerna. Demonstrationen hade gett henne bra inkomster-hon hade sålt under de gulas demonstrationer också så hon började bli rutinerad på den här typen av demonstranter.
Fick ett telefonsamtal från en kollega, de hade hittat och desarmerat bomber vid ett par kraftledningsstolpar utanför Ayutthaya. Hade dessa bomber briserat hade stora delar av Bangkok blivit utan ström. Märkligt funderade jag-vem skulle vinna på det?
Runt 14 tiden dyker Kwanchai Praiphana upp i spetsen för en stor grupp rödskjortor som genast börjar attackera de värnpliktiga soldaterna posterade utanför 1st Army region HQ. Soldaterna har batonger och sköldar samt vapen med gummikulor och tvingas snabbt retirera. Nu händer det saker kvickt, ur minibussar och från olika prång dyker det upp ett välbeväpnat gäng svartklädda herrar. Det kändes som om en del helt plötsligt bara dök upp bland rödskjortorna som om de gömt sig likt en trojansk häst mitt i den stora massan.
Skottlossning utbröt och soldaterna tvingades att retirera-ett gäng välriktade granater slog ner inne på 1st Army Regions område-mitt i deras stabstält och bland annat Överste Romklao skadades svårt.
I det här läget har jag och tjejen med matvagnen sprungit in i en gränd där vi lägger oss platt på marken tilsammans med en massa andra civila. Den välbekanta doften av tårgas börjar spridas i luften. Från där jag ligger kan jag se de röda gå till förnyad attack mot armébasen med de svartklädda som skjuter vilt omkring sig-jag ser själv en rödskjorta som skjuts bakifrån av en svartklädd man-han kom helt enkelt ivägen för deras urskilljningslösa skjutande.
De röda blockerade ambulanserna från att hämta de skadade soldaterna och med sin befälhavare döende så var armén just då huvudlös och utan befäl på plats-senare har jag fått reda på att många skadade-både soldater och civila fördes till sjukhus för vård av motorcykeltaxi förare som inte brydde sig om faran för sina egna liv eller om de skadade var en soldat eller civil. All respekt till dessa!
Sen försvann de svartkädda ett tag och det hela lungnade ner sig en smula-rödskjortorna hade tagit mycket vapen från militären under deras reträtt och nu bars de iväg och hamnade väl vid Rachaprasong så småningom.
Militär förstärkning anlände, under befäl av general Prayuth Chan-Ochoa om jag inte minns fel. Rödskjortorna hade inte lyckats inta armébasen men de blockerade tillfarten till den effektivt. Förhandlingar försökte inledas med strax efter det dök de svartklädda upp igen och skjutande startade-nu var det mot yrkessoldater på plats med skarpa kulor i vapnen.
Prayuth är liksom Seh-Daeng en hårding och tar snabba beslut när försöken till förhandlingar misslyckas. Rödskjortorna och de svartklädda skulle drivas bort från armébasen till vilket pris som helst. Detta delges i högtalare och en hel del rödskjortor lämnar då de tycker det hela gått överstyr-som en som kom in och gömde sig i vår gränd sade "Jag har kommit hit för att förändra Thailand men inte med militärt våld"
Militären återtog snart vårt kvarter och vi evakuerades ut ur området på en militärlastbil-ut till HQ på Vippphavadi road där vi registrerades-visade mina papper och mitt ID som visar att jag var journalist och då var jag fri att ta mig hem. Tjejen med matvagnen fick också lämna men hon var orolig för sin matvagn-den hade vi ju fått lämna kvar i gränden.
Hade kontakt med henne dagen efter och det visade sig att vagnen stod kvar men hennes stolar och bord var borta. Tyvärr har jag tappat kontakten med henne sedan dess.
Denna dag fick mig att omvärdera mycket-både med mitt eget liv och livet för thailändarna.
Jag är övertygad om att det var ett regelrätt kuppförsök från Seh Daengs och hans svartklädda soldaters sida med den paniken som ett strömlöst Bangkok hade skapat hade de med en relativt liten styrka kunnat inta och besätta viktiga positioner i Bangkok öfr att sedan ringa runt till de regionala militärbefälhavarna och kolla ifall de är med eller inte.
Men det blev inget strömavbrott och kuppen misslyckades. Förhoppningsvis var det sista kuppförsöket i Thailands historia.
Tack för berättelsen MaiChai!
