Detta kanske inte är riktigt relevant men det berör ändå ämnet en del.
Jag har en far som var postgiropappa tills jag fyllde 18. Sen mer eller mindre upphörde all kontakt. Sist jag pratade med honom var när min farfar dog 1995. Jag fick på omvägar höra att mina barn hade fått ärva en del pengar efter honom och eftersom min pappa var ensam arvinge till farfar så hörde jag av mig till honom. Min farfar gifte om sig på 60-talet och enligt min pappa så satt hans "nya" fru kvar i orubbat bo. Detta är, enligt vad jag forskat fram, inte riktigt. Alltså fick min pappa ut sin arvslott. Anledningen till att jag låg på lite var att det inte saknades pengar, det fanns åtskilliga miljoner. En paradvåning på Lidingö med utsikt över Värtan säger väl en hel del... Nåja, jag bad honom gå till ett ställe där det var varmt och chefen har treudd...
Sen dess har jag inte hört ett ord från honom. Är jag elak om jag säger att jag går och väntar...? 
Jag har en bror som min mamma har sagt upp all bekantskap med sen många år. Jag ska väl inte säga att jag har haft speciellt bra kontakt med honom tills för några år sen. Jag träffade en kvinna som fick mig att se på föräldrar/barnrelationer med nya ögon. Sen dess har jag utvecklat min kontakt med honom och försökt få mamma att åtm prata med honom. Hon har tre barnbarn hon inte träffat. Och jag anser att inget de gjort är deras fel. Att förneka oskyldiga barn att få träffa sin farmor, lågt. Sist jag pratade med mamma så sa hon att hon skulle komma neröver till mina trakter och träffa alla sina söner! Jaha, Kalle med då, frågade jag... Sen urartade samtalet helt och hållet och jag har inte pratat med henne sen dess (Mitten av september)
Vi är sex bröder med tre olika pappor. Jag och Kalle har varsin och de sista fyra har samma. Mamma gifte sig med pappan till de fyra och har deras efternamn, pappan är död. I många år har jag firat jul med mamma, mina barn och flera av mina bröder i olika konstellationer, men i år så ska jag fira jul med människor med mitt efternamn endast! Jag gör alltså ett aktivt val att välja bort. Jag tycker inte att jag behöver träffa de bröderna en gång om året när vi inte ens pratar med varandra annars under året. Kan bero på att vi kanske inte har så mycket gemensamt, de är mitt i familjebildningar, utbildningar och husbyggen. De är alla runt 30 och jag 45.
Detta kanske inte direkt berör ämnet, men det påvisar att det finns andra anledningar till alienation än att man träffat en utländsk kvinna. 