För min del är det ingen som helst tvekan om var jag vill bli begravd.
Jag har varit på ett antal begravningar i Sverige och det är fruktansvärda tillställningar. Den senaste var 2 veckor innan jag flyttade till Thailand och jag svor ve och förbannelse över fastern som inte kunde hålla sig vid liv 2 veckor längre så att jag sluppit gå.
Andra gången jag besökte Thailand så hamnade jag helt oväntat på ett bröllop - nämligen mitt eget.
Tredje gången gången så hamnade jag, likaså oväntat, på en begravning och det var annat än i Sverige. Spel och dobbel, alkohol, musik, fest och hålligång och de höll på i flera dagar. Det enda som var mindre roligt var de långa talen med pengautdelningar eftersom de var många och det var hett.
Men... Det är ju så det skall vara, fest och fylla och glädje över att gubbfan äntligen hade förstånd nog att dö.
Den svenska varianten med en ointresserad präst som står och svamlar en massa skitsnack kan de få behålla i Sverige.
Det var förresten min fars begravning som till slut fick mig att äntligen lämna svenska kyrkan. Prästen besökte mig för att prata om begravningen och jag sade att jag skulle vilja att han läste en dikt av Ferlin eftersom min far tyckte mycket om honom.
Jovisst skulle han göra det, sade han. Och inte fan gjorde han det.
När jag efteråt frågade varför, så tyckte han att dikten var för dyster. Typiskt prästjävlar - det var HANS begravning i HANS kyrka och då behöver man ju inte bry sig vad "kunderna" tycker även om man lovat annorlunda.
Jag tröstade mig med att löftesbrytare kommer att brinna i helvetet, där alla präster hör hemma, och sen gick jag ur kyrkan.