Så illa var det inte, medvetslös var hon, men hon kvicknar till efter ett par minuter.
En pickup har sett moppen liggande på vägen och stannar till för att hjälpa till. Vi lyfter försiktigt upp henne på flaket, Tik skall åka med henne och hon räcker
mig sin väska och hjälm och så kör de iväg medan jag väntar vid vägkanten.
Någon har ringt till uthyraren av mopparna så jag väntar på honom. Efter ca 10 minuter så kommer han farande med en annan pickup i släptåg. Vi baxar upp den
krashade moppen på flaket och den sticker iväg.

Uthyraren tecknar till mig att följa efter honom, han pratar ju såklart ingen engelska, så han hoppar på sin moppe och far iväg i en rasande fart.
Helvete, tänker jag!! Min moppe är ju inte så bra att köra fort med, men jag måste ju hänga med här annars hittar jag ju fan inte tillbaka!!
Klockan är ca 1800 så det blir snart mörkt och jag vill inte stå mitt ute på den Thailändska landsbygden utan att veta var jag är.
Plötsligt slår det mig att jag vet ju inte ens vad byn heter där vi bor!! Som om inte det var nog så har jag ju Tiks väska med hennes mobil telefon i. Så jag kan
ju inte ens ringa henne. Ve och fasa!!
Jag gasar för allt vad jag är värd, Tiks hjälm far iväg av luftdraget och ner i diket. Skit i den, tänker jag, här gäller det att hänga med!!
I ca 5 minuter hinner jag med fartdåren med min vobblande moppe, men sen är han försvunnen!!
/ Joe
