Jag läste en krönika i aftonbladet häromdagen, där nämdes en tonårs tjej som hade fullt med skär-märken på armarna. Jag började då fundera över vårt samhälle.
Vad är det egentligen för samhälle vi byggt?
Från det att vi föds så slussas vi in i systemet, båda föräldrarna måste jobba för att ha råd till det materialistiska tänkandet. Samhället kräver i princip detta genom skattesystemet, när barnet är 1 år så in på dagis så att båda föräldrarna kan jobba. Man hinner kanske träffa sitt barn några timmar på kvällen när man redan är dödstrött efter jobbet.
När sen barnet är runt 18 så skall han/hon flytta hemifrån och skaffa egen familj så att ovanstående kan fortsätta.
När man sen blir gammal så in på hemmet eftersom barnen inte har tid och råd att ta hand om sina föräldrar, se ovan.
Samhället kontrollerar våra liv i DETALJ, det finns inget utrymme för familjekänsla eller spontanitet, allt är kontrollerat, det första min tjej skulle göra när hon kom hit från Thailand var att besöka Skatteverket, avlyssning är tillåten(FRA), logga IP adresser är tillåtet(IPRED) osv.
Att starta en rörelse hör i Sverige är nästintill hopplöst om alla regler skall följas... osv...
Nu vill sossarna att man skall jobba tills man är 70 år gammal. 70!!
Var finns glädjen?
Vi har byggt ett samhälle som ingen vill bo i.
Glädjen upplever Jag när jag är i Thailand, där finns allt detta som inte finns här, men frågan är ju om inte även Thailand är på väg mot samma öde. Förhoppningsvis hinner jag inte uppleva det under min livstid.
Jag kommer att flytta till Thailand så fort jag bara kan, det är en rent ekonomisk fråga.
Jag vill i alla fall uppleva livskvalitet innan jag dör.
/ Joe
