Idag är allt grått. Inte ute, men väl inne, i min själ. Jag bara gråter och gråter och gråter. Jag saknar min fru och nya familj. Jag saknar henne.
Jag vill börja med en "dikt" jag skrev i ett annat sammanhang i en annan tid.
Det unkna utanförskapet
Det omedvetena undermedvetna övermedvetna, stinker
Som efter festen, halvfulla glas med illa luktande slattar
Fimpar i hörnen, vin på bordet
Samtiden stinkande
Själens lokalradio spelar upp; least wanted
Spelar toner från förflutet
Medvetandegör nutid genom dåtid
Samtiden slamrande
Fönstrets blanka yta, reflekterar livet
Om dagen ser ingen in
Om kvällen kan alla beskåda
Samtiden sugande
Allt det jag hade
Värme ömhet närhet
Som bortstädat bortsopat desinficerat
Samtiden isande
Saknar, men ingen som bryr sig
Ensam i ensamheten, ensam i världen
Vem bryr sig om, om ledsen man
Samtiden främlingen
Hör ytterligare toner spela
Toner om glädje och optimism
Kan finnas bak hörn
Samtiden finns den?
Samtiden finns den, är den
Lever, här och nu
Om än, knappt
Samtiden förhoppningsingivande?
Samtid tid till sam, inte som samtidig, gemensam
Tror aldrig mer på samtidig samtid
Med annan än Ågren
Samtiden i sanningen
Samtidigt vaknande
Samtidigt ätande
Samtidigt älskande
Samtiden osamtidig
Kall längtande frysande törstande
Var är tillvaron
Utanförskapet är
Samtiden segrande
Utan hopp utan tro
Tappade lusten
Till livet
Samtiden i upphörande...
Denna dikt skiven för x amtal år sen står sig än idag. (Skolarbete som gav MVG) Visst har jag en fru numera och är inte nydumpad, men med MIG:s handläggningstider och behandling så känner jag mig helt vilsen just nu. Fick som sagt handläggare för några veckor sen och han lovade i telefonen att han skulle ordna intervjutid i slutet av denna månad. När ingen bekräftelse damp ner i hallen tog jag åter kontakt med denna osympatiske man(?) igen. Jo, han hade haft sååå mycket att göra och hann inte med mig i februari, utan först vecka 10 kunde jag få komma. Vecka 10!? Men hallå? Vad är det som är så viktigt med att få träffa mig? Jag är inte speciellt vare sig trevlig eller vacker. Inte just nu ivf. Rödgråten.
Jag bara känner en sån stor uppgivenhet. Vi är i klorna på en myndighet som inte har något hjärta, någon själ. Jag längtar och längtar, men inget händer. Min fru är uppgiven på andra sidan jorden. Jag förbannar alla som "hjälpte" oss i början med olika goda råd i UTfrågan. Många förståsigpåare som gav oss "goda" råd. Som bland annat min fru lyssnade på. Och ni som läst om vår UTresa vet vad jag pratar om och går inte in på detaljer. Jag är så uppriktigt trött på att vänta vänta vänta. Utan begränsningar. MIG behandlar oss som paria. Var det bara för att de sa nej förra gången och nu när vi gift oss och ordnat till allt så ska de visa sin makt? Jaha, de knäpper oss på näsan, vi låter dem vänta in i det sista? Nej, vi hamnade ju i ett speciellt "fack" enligt handläggaren, vi är specialfall? Jag fattar ingenting, andra har lämnat in UTansökan efter oss och fått svar. Nej, jag tror mer att det handlar om maktutövning, myndighetsmissbruk. Och jag är vingklippt och kan bara titta på. Visst, ringa och tjata, men då tar det väl bara längre tid. Maktlöshet. Och vänta. Och längta.
Idag längtar jag så efter min familj att jag inte kan äta. Kaffe har det blivit men inget mer. Och jag som brukar äta så fort jag vaknar. Nej, ingen vacker syn, 110kilo rödgråten gubbe. Tittar på bilder. Verkligen plågar mig själv. Min fru, hennes dotter, familjen. Att man kan sakna något så mycket. Är väl en mix av allt ingående i denna soppa. Saknad, maktlöshet. Att inget kunna göra för att aktivt påverka. Bara invänta intervjutid, intervju och sen dom. Och eftersom min kära fru glömde vissa detaljer i sin förra intervju, så är jag orolig som fasen för samma sak igen. Att jag ska sitta där med handen i kakburken som förra gången. Nej fy, bättre kan jag både må och ha det.
Har varit hemma två veckor snart och utan att tveka skulle jag åka tillbaka om så bara för en vecka tillsammans med dem igen. Skulle helst av allt vilja komma hem lagom till intervjun v.10! Kanske en timme eller så innan. Lite lagom sliten få domen. Men med solsken i blick.
En sak jag har haft svårt med är hennes brist på entusiasm angående flytten. Ända tills jag insåg att hon redan var "hemma". Hon lever ju sitt liv i sitt liv redan. Går inte och väntar på att få börja "leva", som jag drömmande gör. Jag vill ju bara ha hit henne och påbörja resten av livet. Ja, jag vet att det låter knäppt och sjukt att leva sitt liv genom någon annan, men have a heart, jag är samboskadad. Bott ihop med någon mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Jag har svårt med ensamheten. Visst, bara att gå ut genom dörren, och detta är jag medveten om. Och ett aktivt val, ingen ofrivilligt husarrest. Så jag klagar inte på den, men har svårt att leva i den. Men insikten att hon redan "är hemma" var befriande. Inte så att hon tröttnat på mig eller så, nej, mer att hon spelar de kort hon har fått. I detta fall kort som medger att hon får stanna "hemma" ett tag till och hon accepterade detta betydligt enklare än jag.
Just nu vill jag sitta i soffan med hennes dotter och glo på cartoon network. Hon har precis slutat skolan och vi tar lite mellis till tv:n. Min fru kommer och sätter sig bredvid och genast ska dottern emellan. Vi kramas hela högen och själen är i perfekt harmoni. Så härligt det är att plåga sig själv tankemässigt.
Sen att det är vinter och inte mycket arbete för mitt lag gör sitt till för det själsliga förfallet. Att inte ha något mer att göra än spela spel och sitta här får mig att tappa fokus. Inte mycket socialt umgänge, inga större inkomster och ingen naturlig trötthet.
Tre av tre, maktlöshet, ensamhet och arbetslöshet! Jo, tjena!
