Jag klipper in hela Hakelius senaste krönika här eftersom den är läsvärd och snart försvinner bakom en betalvägg.
Ibland får jag dåligt samvete. Vecka ut och vecka in använder jag den här sidan åt – låt oss vara ärliga – ett slags psykologisk självmedicinering. Terapi som ni får betala för.
Det är som det där stycket i Torgny Lindgrens ”Minnen” – jaja, mitt minne säger mig att jag nämnt det förut, men ni behöver höra det igen – när hans föräldrar säger åt honom att inte bli journalist. Man ska inte ligga andra till last. Men journalister är anställda och har lön, protesterar den unge Torgny. De ligger läsarna till last, konstaterar hans far.
Så är det förstås, men det som hänt sedan dess är att journalister inte längre är unika i just det avseendet. Vi ligger alla varandra till last numera.
Det dyker upp en hel kakofoni av moraliska fördömanden på vaga grunder.
Det är ingen idé att fortsätta att prata om att pandemipolitiken saknar rim och reson. Det är till exempel väl belagt att stopp vid gränser inte har någon nämnvärd effekt för att stoppa smitta. Lik förbannat ska det slås stopp vid Öresundsbron, så att folk får stå i kö och bli tillbakaskickade. Det är som att, för sakens skull, ta en medicin som bara har biverkningar.
Och apropå mediciner går det faktiskt att resonera om för- och nackdelarna av vaccinering i olika lägen och i olika grupper, utan att för den skull vara dum i huvudet. Men när någon gör det, nu senast Anna Björklund i Nyhetsmagasinet Fokus, drar genast larmsirenerna igång. Inte för att något av det hon skriver i sak är fel, eller så.
Men man SKA inte säga så. Man SKA inte resonera om det här.
Det dyker upp en massa platta stereotyper, om läskiga avvikare och deras beklagliga mentala status. Det dyker upp en hel kakofoni av moraliska fördömanden på vaga grunder. Mest verkar det handla om att den som informerar sig, använder sitt eget omdöme och drar en slutsats som inte fullt ut är identisk med den ståndpunkt Folkhälsomyndigheten har den här eftermiddagen, är ”osolidarisk”.
Det är, som sagt, ingen idé att tala om saken, för det här är inte en diskussion.
Inte? Vad är det då?
Vi kommer till det.
De vill ha ett stort och avgörande mål, som inte kan ifrågasättas.
I förra veckan tvivlade jag på om epidemiologerna någonsin tänker säga att faran är över, nu när de väl har fått all vår uppmärksamhet. Den här veckan tvivlar jag på att alla de här blåljusdebattörerna som rycker ut så snart någon tar ett steg i otakt — ni har säkert någon i er närhet — tänker släppa greppet.
Jag tror inte det och det beror på att de ägnar sig åt offentlig terapi. Det är ingen diskussion vi följer, utan snarare en våg av bekännelser.
Det de bekänner för oss, medvetet eller omedvetet, är att de längtar efter ett härligt, enhetligt ”vi”. Att få gå upp i ett okomplicerat kollektiv, som slutat tjafsa. En harmoni, där allt man behöver ha koll på är att gå i takt. De vill ha ett stort och avgörande mål, som inte kan ifrågasättas. Något som är viktigt nog för att alla avvikare ska kunna ges valet att krypa till korset, eller för evigt vara förtappade. Solidaritet. Alla ska med.
Det finns uppenbarligen ett starkt sug efter det här. Före pandemin fanns klimatfrågan. Och även om vi skulle bli friska som nötkärnor i morgon, skulle den här längtan efter gemenskap utan undantag finnas kvar. De som känner den har uppmuntrats så länge nu, att de tar för givet att deras plikt är att ligga oss till last. De kommer att fortsätta göra det.
Ibland får jag dåligt samvete. Men allt mer sällan.
________________________________________
Johan Hakelius är politisk chefredaktör på nyhetsmagasinet Fokus och kolumnist i Expressen sedan 2016.
https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/de-rycker-ut-sa-snart-nagon-tar-ett-steg-i-otakt/