Hur stoppar man någon från att "Gå in i väggen"?

Å

Min enda erfarenhet är att ju tidigare desto bättre - ingen av de jag känner bad om någon som helst hjälp förrän det var för sent. 

 

En av kollegorna ringde på morgonen och meddelade att hon var hemma i sängen igen. Hon hade gått upp som vanligt och satt sig i bilen för att köra till jobbet men kunde helt enkelt inte förmå sig att köra hela vägen fram. Då var hon ändå en person som var mycket skeptisk till alla "arbetsskygga" personer som "gått in i väggen". Sen tog det tre eller fyra månader innan hon kunde sätta sin fot på jobbet ingen. Ingen av oss kollegor hade märkt något innan eftersom hennes största stressmoment fanns på "hemmaplan" med veckopendlande man mitt i karriären och två små barn.

 

Att flytta in hos någon är ju ett extremfall men ska mer ses som ett exempel på hur långt tid det kan ta att komma tillbaka till ett "normalt" liv igen. Min erfarenhet sedan dess är att det oftast räcker med "jag ser att du inte mår bra vad kan jag hjälpa dig med?". Man behöver inte be att de ska berätta allt för mycket om de inte vill utan kanske börja med att hjälpa dem med småsaker. Personer som är på väg in in väggen upplever oftast det som extremt skönt att känna att någon annan hjälper dem. Oftast räcker det med småsaker som att ringa ett samtal eller skjutsa och lämna barnen någon gång i veckan.

 

Men som sagt jag är absolut ingen expert inom området.

 

Jag önskar er verkligen lycka till då det inte är någon lätt situation. Tur i alla fall att hon har en vän i dig som bryr sig.

 

/Krille

Vi är nog där nu, jag har lovat att hjälpa till när flickorna är vid ridhuset/med hästarna och jag har lovat att vara övningslärare för den äldste sonen nu när det börjar bli dags för honom att skaffa körkort. Men hon vet om mitt jobb och vet att jag under perioder inte alls är i närheten. Förstår att hon inte vill begära "för mycket" av mig men jag försöker få henne att förstå att jag kommer att hjälpa henne så mycket som det behövs.

Ett färskt exempel, hon skulle hämta sin yngsta dotter-tillika min guddotter- i Tyskland där hon spenderat 14 dagar hos en kompis. De behövde låna en bil så de fick låna min Saab 9-3 från 2002 med 25 000 mil på mätaren. Gick utmärkt fram och tillbaka och när hon ringde dagen efter för att fråga när hon skulle lämna den så bestämde vi på eftermiddagen. 30 minuter senare ringer hon, de har kört till ridhuset med döttrarna så bara stannade bilen och nu vägrade den starta.

Lånade min grannes bil och åkte ut dit, hon lät rent knäckt när hon ringde och såg helt knäckt ut för att bilen stannat. Det visade sig att det var fläktremmen som gått av. Anledningen var att ett hjul i kylkompressorn skurit och därmed dragit av remmen. Ingen fara menade jag och satte dit en rem från en bil utan AC sen gick det att köra igen. Men hon tog det fortfarande hårt och menade att det var hennes fel trots att jag försäkrade henne om att det kunde hänt när som helst även när jag körde med bilen.

Kommer att sätta mig ner någon av de närmsta dagarna och prata med henne sen får vi se vart det leder?

Min lilla erfarenhet är att gå in i väggen är ett västerländsk problem.

Så mycket som jag på nära håll ser asiater jobba så känns det som ett icke problem..

Givetvis förnekar jag inte det finns men det känns väldigt oasiatiskt för mig.

Kanske är det mai pen rai attityden som hjälper till istället för o älta allt som en annan gör.

Små kullar kan bli stora berg i mitt huvud ibland// lp

Jag skulle gå längre och påstå att det är nordisk fenomen.

Jobbar med kunder i Europa och där snackas inte så mycket om att gå i vägen.

Man tar sin arbetskamrat "super skalle" av honom eller henne går till hörhus, pratar genom och för det mesta funkar det.

Nu är det mycket förenklad bild men det funkar

Vet inte hur man ska svara på det.

Det bästa jag kan göra nu är bara att skicka massor med "Kam lang jai".

:::

Nu efter två spruckna förhållanden har jag insett att jag måste ta en PAUS och se mitt eget värde och älska mig själv på rätt sätt.

Och om jag ska vara ärlig så tror jag nu i efterhand att jag sprang in i mitt andra förhållande på grund av ensamheten... eller för att fylla tomrummet.

Jag hann inte ens känna att jag kände mig ensam på den månaden jag var singel.

:::

Skulle jag tro på någon som sa det här till för sju åtta år sedan?

NEJ!

För då var jag skitkär och kärleken är ju blind.

:::

Så tyvärr... tyvärr...  för vuxna människor så måste man tyvärr inse problemet själv och vilja ta sig ur det själv. :-(

Det är synd... att man som utomstående inte kan göra så mycket än att finnas där när det behövs och ge stöd.

Men jag tror inte att man kan övertala någon om att denne har problem - skulle nog inte funka för mig i alla fall.

:::

Vänliga hälsningar,

Magrood

Jag skulle gå längre och påstå att det är nordisk fenomen.

Jobbar med kunder i Europa och där snackas inte så mycket om att gå i vägen.

Man tar sin arbetskamrat "super skalle" av honom eller henne går till hörhus, pratar genom och för det mesta funkar det.

Nu är det mycket förenklad bild men det funkar

Helt riktigt.

Om människor pratade mer med varandra och ventilerade saker skulle allt gå lättare.

I Dagens samhälle med Sms-Mail-mm mm verkar det bli tvärt om.

Många blir socialt handikappade till slut och vågar inte säga något.

En liten lägesrapport,

pratade med barnens farföräldrar igår om deras före detta svärdotters problem och de hyste samma oro som mig. I söndags hade de bjudit dem alla till en söndagsmiddag på en lokal restaurang och då fick min vän försöka förklara varför hon fastade enligt ramadan principerna. Det gick väl inte så där bra men hon tog med sig maten hem i en doggybag för att värma sen när solen gått ner.

Jag satt med farföräldrana och vi jämförde de olika tecknen vi sett och kom fram till att hon behöver hjälp-hjälp nu!

Farfar ska åka ut dit idag för att hjälpa till med lite tekniska prylar men han ska då samtidigt så att säga ställa henne mot väggen. Farmor ska samtidigt ta kontakt med hennes arbetsgivare-farmor har tidigare varit representant för facket och vet vad som gäller när det gäller att säga upp folk på grund av alkoholproblem. Vad vi vet är den enda misskötslen att hon har försovit sig 2-3 gånger under våren, inget skäl att sparka henne. Men det kan ju finnas mer som vi inte vet om?

Jag ska skriva in mig och sonen på trafikskolan-man måste tydligen gå en kurs för att få övningsköra privat nuförtiden. Vi har även diskuterat att flytta ut där och skulle det behövas så gör farfar det-problemet är att farmor inte är frisk så jag har lovat att fylla upp eventuella luckor i schemat om det krävs. Men att flytta ut där känns som sista utvägen. Vi tror inte där finns någon sprit kvar, barnen skulle hitta det och skvallra i så fall.

Hon har också inför mig uttryckt en oro om att barnens far, farföräldranas son ska få reda på hennes alkholproblem men både jag och farföräldrana är ense om att det behöver han inte veta just nu iallafall.

Nu får vi se hur det går...

Nu har vi pratat med henne från två olika håll och har nog kommit på rätt väg. Men det är en lång väg kvar...

Hon har pratat med sin chef på hotellet och de har så att säga rensat luften. Hon kommer att få fler timmar. Den mängd som utlovades i början när hon anställdes. Med det så kan hon sluta med det tyska extrajobbet och därmed resorna dit varje månad och möjligheten att stöta på sin gamla kärlek (Den tyske gifte mannen) varje månad.

Hon har börjat prioritera sig själv också. Så mindre engagemang i perifera saker just nu som sin nye pojkvänsaspirant, politiskt engagemang, och allting annat som kan ses som extra jobb. Det är barnen, jobbet och de nära vännerna som hon prioriterar.

Enligt egen uppgift och barnen har inte skvallrat så har hon inte druckit en droppe sedan den 10 juni. Igår så erbjöd hon sig att komma och hämta mig i Helsingborg där jag tillsammans med 4 kolleger från Sverige och Thailand avnjutit en bättre måltid med tillhörande viner. Hon kom givetvis när vi fortfarande var inne på sängfösaren så hon fick lite kaffe och möjligheten att vara social.

I bilen på vägen hem så sade hon att hon inte alls blev sugen på att dricka vin trots att vi alla satt med ett glas i handen. Det var en liten test från min sida också. Längre fram ska jag bjuda med henne ut på en middag så får vi se hur hon fixar det mentalt utan sprit. Man kan ju faktiskt ha roligt utan alkohol...

Jag tror att hennes problem med drickandet egentligen inte är så stora, hon behöver egentligen bara ta kontroll över det. Som att bara dricka i sällskap med andra, säga nej tack om man inte känner för att dricka och att hennes vänner respekterar det utan att tjata "öhh, men kom igen nu då"  Men detta är den känsligaste biten och där det kan slå tillbaka när man minst anar det så vi får vara uppmärksamma.

Sen har hon problemet med den tyske mannen kvar, i september i år kan hon sälja huset i Tyskland för då har tiden gått ut. Hyresgästen är intresserad av att köpa loss det och hon försöker sälja det plus minus noll.

Jag pratade lite med mellandottern, hon är 15 år, och hon sade det att de tycker att mamman ser ut att må mycket bättre nu sedan hennes alkoholproblem avslöjades och vi som står henne närma tog tag i saker och ting.

Vi får helt enkelt skynda långsamt för jag är övertygad om att det kan komma bakslag i processen och då måste vi vara beredda att stötta henne och hennes familj.

Men tack för all råd och ideér ni har gett i denna tråd, det har varit mycket nyttigt och jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går framöver.