Under hela 1980-talet mådde jag dåligt när jag inte kunde vara i mitt "paradisliknande" Thailand.
Dessbättre kunde jag åka dit ofta och ta del av alla leenden, vilket jämnade ut min misserabla längtan dit.
Under första hälften av 1990-talet bodde jag i Bkk, blev farsa, och jag lärde mig då Thai,
vilket lite otippat faktiskt dämpade min "fashination" av landet.
Under andra hälften av 1990-talet blev det hemflytt till Sverige,
och bara en årlig semesterresa till Pattaya,
och det kändes då som en lagom dos av landet.
Under första hälften av 2000-talet blev det bara en resa vartannat år.
Under andra hälften av 2000-talet blev det inte en enda resa för mig.
Frugan flyttade till Sverige 2004, och jag var då allmänt mätt på landet (hon också).
Vi har tittat lite på möjligheten att resa till Korat nu i vinter, men inget är ännu bokat.
Thailand känns dessvärre inte så jättelockande, och numera är Thailand med alla
dess inrikesproblem inget upprioriterat resemål för vare sig mig eller frugan.
Vi känner att vi trivs bra här i Sverige, och det finns ju andra platser i Europa
som vi gärna skulle vilja besöka (kanske via en bilsemester i Alperna på försommaren).
En reflektion som jag har gjort, är att ju bättre ekonomi jag har fått med åren,
- ju mindre har också min längtan att åka till Thailand blivit.
Detta är lite oväntat med tanke på mina tidigare stora drömmar om ett liv i Thailand.
Orsaken till detta är nog både en personlig mättnad, bekvämlighet och
ett mer realistiskt och kritiskt tänkande, tror jag.
Till de herrar som släpar sig till jobbet och som fortfarande dras med en malande klump i magen
av att inte kunna vara på plats i "paradiset", eller som sitter i solstolen och våndas
över att det snart är hemfärd tillbaka till det kalla och regniga Sverige
vill jag spela sången - "I'm A Man Of Constant Sorrow" -
PS, upp med mungiporna nu
och tänk på solskenet som lär finnas ovan molnen, 
mvh SN
http://www.youtube.com/watch?v=GDA708XlFIo&feature=related