Nu funkar tangentbordet bättre. Jag fortsätter med min egen berättelse.
Varning! Jag brukar skriva lååååååååååååångt.
---
Jag delar upp det i flera kortare inlägg så att det inte skulle bli för jobbigt att läsa.
---
Efter jag fått personnummer kontaktade jag arbetsförmedlingen och blev inskriven där.
Fick börja praktisera ganska omgående. Jag praktiserade som lärarassistent på lågstadiet. På eftermiddagar praktiserade jag på fritids. När praktiktiden var slut fick jag timvikariat. Sen övergick det till 3 månaders vikariat i typ 4 år. Sen blev jag LAS-ad och blev fast anställd.
Min svenska utvecklades mycket när jag fick arbeta med barn mellan 6-11 år.
Jag sa klart och tydligt till arbetsförmedlingen och arbetsplatsen att jag inte ville praktisera som städerska. Jag har inget emot yrket. Men jag vet att jag har mer att erbjuda och att jag lär mig mer svenska om jag får jobba med folk.
Jag tycker det är bra att många yrken tjänar ungefär lika i mina thailändska ögon i jämförelse med Thailand. Att arbetare lika mycket eller ibland mer än tjänstemän. Jag gillar att man inte sätter status på yrken på samma sätt som man gör i Thailand. Att de som har jobb ska känna sig stolt över sig själv, att man inte blir in belastning för andra.
---
Under tiden jag levde ihop med mitt ex ville jag alltid studera vidare på högre nivå eller läsa om för att få SVENSK examen, i hopp att få jobb inom den branschen jag är utbildad till. Men han tyckte det var egoistiskt att jag ville försämra familjens ekonomi genom att studera istället för att jobba. Så det enda jag kunde studera var kvällskurser på komvux då jag kunde arbeta och studera samtidigt.
---