Enligt passet är jag en vuxen man och har sedan barnsben lärt mig hur man bör uppträda i olika situationer. En av dessa är att om man ska passera en trafikerad gata ska man leta efter Herr Gårman men ibland syns han inte till och då får man hitta en annan lösning.
Att se sig ordentligt för innan man går ut på gatan sitter redan i ryggraden och är extra viktig när man befinner sig i Thailand eftersom de inte har samma uppfattning om vad trafikvett är för något. Rådande hastighetsbegränsningar följs sällan och omkörningar på både den högra och vänstra sidan hör till vardagen.
Eftersom hastighetsbegränsningarna inte efterföljs på samma sätt så kan det vara svårt att uppskatta hur fort motorcyklarna och för all del bilarna kör och därför får man vara extra uppmärksam innan man går över vägen. Det kan bli en del väntetid men det är bättre att komma till stranden fem minuter senare än att inte komma dit alls.
För att komma till stranden var jag tvungen att passera två tungt trafikerade gator och lyckades med det i stort sett dagligen. Några dagar när det var sämre väder eller om jag fått för mycket sol någon dag, hittade jag på något annat. Det finns mycket att se som man inte tänker på om man bara åker taxi eller går samma väg hela tiden.
Efter att ha träffat en tjej så blir plötsligt vardagen lite annorlunda. Plötsligt är jag inte längre betrodd att själv kunna ta beslutet om när det är lämpligt att gå över gatan. Jag försökte att förklara att jag gjort det tidigare och kan bedöma om det är ofarligt eller inte. Med ens blev uttrycket att tala för döva öron konkret.
Med min hand i ett förvånansvärt hårt grepp hindrade hon mig från att ta klivet ut i den öppning i trafiken som jag sett och det var bara att vackert vänta på att hon ansåg att en bättre lucka skulle uppenbara sig. När den till slut gjorde det lade hon i högsta växeln och sedan bar det av till den andra sidan. Trots att jag nästan väger det dubbla mot henne kände jag mig som en vante i hennes grepp och det var bara att följa med ackompanjerad av orden ”leo leo”. (Skynda på)
Denna procedur upprepades sedan vid varje tillfälle som vi var ute och gick med skillnaden att hennes grepp inte längre var som ett skruvstäd utan mjukt och behagligt till dess att hon trodde att jag skulle ta ett eget initiativ. Då hårdnade greppet blixtsnabbt tillsammans med en helt säkert mindre smickrande tirad som jag inte förstod ett ord av. Innebörden var dock glasklar och det fanns inte mycket utrymme till feltolkningar.
Med tiden vande man sig vid att ledsagas och stod foglig och fin och inväntade hennes signal. Signalerna förmedlades via hennes händer med små enkla rörelser fick hon mig att förstå när det var dags att stanna, när det var dags att gå och med vilken hastighet hon förväntade att det skulle ske med. Samma små enkla rörelser vallade mig också igenom folkmassorna vi då och då befann oss i. Höger, vänster, sakta ner, öka etc.
Samspelet krävde inte längre några ord och man skulle kunna jämföra det med samspelet mellan en ryttarinna och hennes häst, vilket faktiskt inte är ett begrepp helt taget ur luften. Allt detta gjorde hon ju för att se till att inget skulle hända mig när vi var ute tillsammans. Även om det var lite ovant från början så hade jag inget emot det och hade jag haft det så hade det ändå inte hjälpt.
När vi åt frukost brukade jag ofta ta stekt ris i någon form och även om det blev en lite enformig frukost så fyllde den sin funktion. Hon å andra sidan varierade sin frukost med olika sorters soppor och lite annat tilltugg. Jag var alltid tvungen att smaka och lärde mig snabbt att det inte lönade sig att protestera. Det tog inte många dagar innan också jag satt med en skål soppa framför mig till frukosten.
Även under våra andra måltider försågs jag med olika rätter och jag gillar att prova olika saker men om jag beställer själv vill jag veta vad jag får. En del saker som hon åt trodde hon inte att jag kunde äta eller uppskatta men med tiden insåg hon att jag faktiskt tycker om maten och det tyckte hon bara var skoj. Hon trodde att man som farang bara ville äta pommes med kött och bearnaisesås men såg att jag aldrig beställde sådant.
Att betala 500 baht för en köttbit när man kan få 4-5 olika välsmakande rätter för samma pris är bara onödigt, även om det fortfarande smakar bra de gånger man vill ha ett ombyte. Vi passerade då och då olika små thairestauranger och vid ett tillfälle föreslog jag att vi kunde gå till en sådan och äta. Hon sa att det är bara thai som äter där och att det inte är samma som på ”vanliga” restauranger.
Vi gick ändå in och hon beställde in några små rätter och det var minst lika gott som något annat jag ätit. Menyerna var endast på thai men eftersom hon behärskar det så var det inga problem. Hon uppskattade att jag uppskattade att gå mindre restauranger med i stort sett bara thai som kundkrets och efter det gick vi ofta och åt på någon av dem. Inte alla dagar eller varje måltid men då och då.
Även soppor och annat från de små vagnarna efter vägen åkte med för att sedan förtäras på rummet. Grillspett och ris är ju nog så gott men smakar bäst efter en sen kväll. De olika sopporna smakar fantastiskt när man väl lärt sig vad man inte vill att de ska tillsätta. Ofta har de lite för mycket ingefära i och då smakar det inte lika bra.
Inte en enda gång under mina resor har jag blivit dålig i magen trots att jag ätit på de mest besynnerliga ställena och provat på saker som för bara några år sedan hade varit otänkbart med det synsättet jag hade då. Det enda jag inte ätit är insekter eller larver. Jag kan tänka mig att det inte smakar så tokigt men så länge det finns andra alternativ som rent estetiskt tilltalar mig bättre väljer jag något av dem istället.
Vid några tillfällen har jag också druckit några glas Sang Som utspädd med ljummen cola. Lyckligtvis har det funnits tillgång till is vilket kylt ner drycken en aning. Jag skulle kunna säga många saker om denna dryck, men jag skulle däremot inte gå så långt som att kalla det för gott. Men av ren artighet så har jag ändå druckit det när det bjuds.
Det är med viss glädje jag kan konstatera att jag ännu inte blivit för gammal för att anpassa mig samtidigt som jag har en egen vilja. Att transformeras till någon annan än den jag är har jag varken lusten eller viljan till, däremot är jag fortfarande hungrig efter nya erfarenheter och försöker anpassa mig efter omständigheterna de gånger som jag anser att det behövs. Ibland har man ju inte något val och då får man helt enkelt gilla läget eller gå därifrån om man kan. Alla erfarenheter man skaffat sig har ju bidragit till att forma oss till de individer vi är idag.
På gott som på ont.
Mvh
Welder
