Måste bara skriva av mej min frustration.
Jag tillbringade påskhelgen med sedvanligt samkväm med mina vänner i hembyn Älvdalen i norra Dalarna.
Igår så satt vi i solskenet och väntade på att sviterna efter helgens ölintag skulle lägga sej, ungarna sparkade boll till mina hundars stora glädje.
I och med att jag kan kalla in dom i alla lägen så trotsade jag koppeltvånget och lät hundarna springa fritt.
Efter ca 1 timmes lek måste jag uppsöka bekvämlighets inrättningen, tog ögonkontakt med mellansonen (20 år) och trodde att han fattade vad jag menade.
Efter förrättet värv kommer jag ut igen och 20 åringen har slutat spela boll står och pratar med sin flickvän och lillgrabben säger försynt ``hundarna sprang upp i skogen´´.
Första tanken som drog genom mitt huvud var, satan dom har inte jagat på 2 månader det här blir inte roligt.
Vi åkte runt på alla vägar omkring marken pratade med alla människor vi såg, ringde polisen och efterlyste kräken och tiden gick.
Planeringen var att börja hemfärden vid 14 tiden, men nej.
Tjejen som skulle jobba idag måndag är väldigt fäst vid hundarna vägrade äta och grät oavbrutet, i 22 tiden sa jag att nu måste vi åka.
Så jag lämnade en hundbur med lite leverpastej i på polarens gård, och med ett löfte av kompisen att ringa direkt om han fick nåt livstecken från dogsen och ackompanjerad av tjejens gråt så åkte vi mot Sthlm.
Landade i Älvsjö ca 00,30 teeraggen somnade gråtande.
Vid tretiden i natt ringde telefonen och hanhunden (1 år) hade kommit hem självmant och låg i buren och käkade leverpastej, men tiken jaktidi*ten var fortfarande borta.
Vid halv sju så skjutsade jag min fortfarande snyftande flickvän till jobbet, och tvingade i henne en macka och kaffe på favoritfiket.
Nästa telefonsamtal kom 08,30 då hade polaren tagit den hemkomna hunden i koppel och gått ut och letat igen och efter några kilometer börjar hanhunden dra in mot skogen när kompisen börjar ropa så hör han ett svagt skall från skogen och tiken kommer stapplande ut.
Hon var så totalt slut att han var tvungen att bära henne hem, hon somnade så fort hon kom in och utan att äta.
Försökte ringa tjejen och berätta men när jag slog hennes nr. så ringer det bakom min rygg, hon har mao. glömt telefonen hemma.
Nu återstår bara problemet att få ner hundarna till Stockholm, jag hoppas att jag slipper åka dom 64 milen tor. och hämta kräken.
Phu.. nu känns allt bättre.
Mina tre älsklingar tidigare i vintras.



