Måndag, men julafton, och vi bjuder idag på en härlig jultallrik.
Vi har naturligtvis också de "vanliga" rätterna på menyn.
Kom in och låt Er väl smaka.
GOD JUL och GOTT NYTT 2013
Björn,
Ordet jul är av germanskt ursprung, men ursprunget längre tillbaka är ovisst. En populär föreställning är att det kommer från "hjul", men språkforskare anser det vara en myt.[4] Det äldsta belägget för ordet jul kommer från ett fragment Codex Ambrosianus A av den gotiska kalendern som skrevs någon gång på 500- eller 600-talet e.Kr.
Fragmentet beskriver slutet på oktober och början på november. Månaden november är överskriven med "Naubaimbair: fruma Jiuleis" vilket kan tolkas som "November: första julmånaden" eller "November: Månaden före jul". Omkring 730 e.Kr skrev Beda venerabilis att anglosaxarnas kalender har månaden "geola" eller "giuli" som kan motsvara december eller december och januari. Den 25 december är första dagen på hedningarnas nya år och anglosaxarna firar hela natten till mödragudarnas ära.
Efter kristendomens införande använde germanerna samma ord för firandet av Jesu födelse som man använt på det hedniska firandet. På 1000-talet i England och 1100-talet i Tyskland började man dock kalla det kristna firandet för "Cristes Mæsse" (Kristi mässa) som blivit "Christmas", respektive "wîhe nah" (vigda natten) som blivit "Weihnachten". I de nordiska länderna behöll man ordet "jul".
Genom att jämföra olika språk har man rekonstruerat att det urgermanska ordet var *jehwla eller *jxwla (x uttalas här som tyska "ach"). Ordet lånades tidigt in i finskan vars uttal i jämförelse med de germanska språken förändrats mycket litet de senaste 2000 åren, "juhla" betyder där "högtid". Senare har finnarna lånat in ordet en gång till, "joulu" med betydelsen "jul".
Tidigt ursprung
Vid slutet av året firades förr en högtid för att vinna gudarnas välvilja inför det kommande årets skördesäsong.
Den persiska guden Mitras födelsedag
I antikens Persien dyrkades solguden Mitra vid sidan om högguden Ahura Mazda. Genom kulturella kontakter spreds Mitradyrkan till Romarriket där gudsgestalten fick namnet Mithras. I dagens Iran firas Mitras födelsedag den 21 december i samband med den iranska midvinterfesten Shab-e Yalda. I samband med kristendomens spridning i Rom kan persiska traditioner ha influerat tidsbestämmelsen för firandet av Jesus födelse.
Saturnaliefesten
I antikens Rom hölls i december en fest till guden Saturnus ära, Saturnaliefesten (latin Saturnalia).[6] Då bytte slavar och herrar roller, man gav varandra presenter[6] och en uppsluppen stämning rådde.
Dies Natalis Solis Invicti
Sol Invictus, latin för "Den obesegrade solen", var en romersk religion (eventuellt relaterad till solguden Elagabalus Sol Invictus (jämför gudomen Baal)).
Det finns också belägg för att det i Rom firades en festival den 25 december som kallades Dies Natalis Solis Invicti, "den obesegrade solens födelsedag", till Sol Invictus ära. Enligt professor Steven Hijmans finns det dock inget belägg för att detta firande föregår det kristna julfirandet, även om firandet av vintersolståndet på eller omkring den 25 december däremot var väletablerat i Romarriket.
Julblot, fornnordiska jólablót eller midvinterblot, julofferfest, är en högtid i fornnordisk religion. Den exakta tidpunkten för blotet är omstritt. En del menar att det hölls vid vintersolståndet i slutet på december, medan andra menar att det var i mitten av januari. Det senare datumet kommer av att midvintern ansågs infalla 14 januari.
Jul (fornnordiska jol) är en benämning på den nordiska förkristna midvinterfesten julblot. Man tror att firandet av denna dag var en dyrkan av årets mörkaste tid, då det tolkades som ett återuppvaknande av naturen.[källa behövs] Julens speciella gud var Jólner, som är ett av Odens många namn.
Begreppet jul förekommer i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon sägs "dricka jul". Vid julblotet, den högtidligaste offerfesten, gjorde man offer, blot, för att få gudarnas välsignelse över den kommande grödan. Julblotet integrerades i den kristna julen.

