Har ni tatuering?

Dom flesta svarar fy fan men dom bilder man ser på forum medlemar är dom flesta tatuerade

Självklart har jag EN tatuering!

Den kanske är lite svår att se, men den har en lite kul och samtidigt tragisk historia! (lång och lite OT)

Någon gång för många många år sedan, jag tror jag gick i 5,e klass eller något sådant, kom det en ny tjej till min klass.

Det var inte vilken tjej som helst, hennes pappa var Jugoslav och hennes mamma Italienska.

Jag bara häpnade när jag såg henne första gången, hon hade kolsvart långt hår, nötbruna ögon och olivbrun hy, hon var det vackraste jag dittills hade sett! Jag trodde helt enkelt inte att det fanns så vackra varelser på jorden!

(här kommer förtydligande, jag växte upp i en helt ny stadsdel, en produkt av miljonprogrammet. Skolan jag gick i var helt ny och ett var ett socialt experiment för den tiden, man byggde en enorm skola med totalt ca 1200 elever.

Av dessa 1200 ungar fanns det vad jag minns, en Korean, ett syskonpar från Finland, en halvt utvecklingsstörd Spanjor och så nu HON! Så min erfarenhet av andra nationaliteter var med andra ord extremt liten.)

Något hände med mig, jag fick en konstig känsla i kroppen som jag aldrig känt förut. Fröken presenterade Robertha för oss och meddelade att hon skulle sitta bänkgranne med, med ..... STEFAN!
Herre jävlar, hon skulle sitta bara några decimeter från mig, gud kanske fanns trotts allt! Den första tiden var dock ett helvete, jag ville prata med henne, bli kompis med henne, men hur fan gör man det med en sådan sagofigur?

Saken vart inte bättre av att hon och hennes familj flyttade in i en lägenhet bara några få trappuppgångar från min. Den där konstiga känslan i kroppen förvärrades för varje dag och började koncentrera sig till något jag dittills bara använt till pinka med!

Tiden gick och jag gjorde blyga men tappra försök att få hennes uppmärksamhet, men det var förgäves, jag var liksom osynlig för henne! Jag hade hört något svammel om att "i krig och kärlek var allt tillåtet", vad krig var hade jag stenkoll på, vi grabbar slogs så fort vi fick en chans och dessutom fick vi yngre spö av de äldre så fort de såg oss yngre, det var ju krig, typ! Vad kärlek var egentligen hade jag ingen aning om, men skit samma, krig var ju tillåtet!

"Kriget" jag inledde är idag inget jag är stolt över, men jag visste inte bättre! Det vart tjuvnyp, hårdragning och diverse andra elakheter, men det fungerade, hon såg mig äntligen! 

Visst, hon såg väl inte vidare glad ut nu när hon väl såg mig, men skit samma, krig var tydligen modellen! (detta fick jag snart revidera med anledning av det sydeuropeiska temperamentet)

Ytterliga tid gick med div krigshandlingar, att inte fröken särade på oss är än i dag ett mysterium! Den bästa ammunitionen i kriget var tjuvnyp, Robertha verkligen såg mig då, avskydde är väl mer rätt ord!

Under tiden hade mystiska saker hänt med Roberthas överkropp, sådana där vuxen prylar började växa ut på henne!

Under en lektion när jag satt och klurade på vad för elakheter det var dags för slog det mig, det överlägset bästa strategiska draget måste ju vara ett tjuvnyp på en av utväxterna!  

Jag hörde ett tydligt "smack" och kände lite tryck på höger underarm, det var inte så märkvärdigt, tills jag tittade! Robertha hade gått till motoffensiv! Hon hade med oanad styrka kört hennes nyvässade penna rakt genom min arm!

Det vart smärta, blod och tårar samt min första bekantskap av sjukvården!

Det vart av försåtliga skäl en ganska uppmärksammad tid för både henne och mig efter detta. Robertha vart under en kort tid förflyttad till en special klass, samma som den lätt utvecklingsstörde spanjoren gick i. Fan ta dem för detta beslut!

Efter en inte allt för lång tid började vi faktiskt så smått prata med varandra, började träffades hemma hos någon av oss och lyssnade på musik. Hon spelade ABBA och Baccara och jag spelade AC/DC, Led Zeppelin och Pink Floyd, vi lärde oss att respektera varandra, våra kroppar och våra olika musiksmaker. Vi vart extremt goda vänner, men inget mer. Vi träffas än idag och skrattar år våra minnen, vi pratar om Dancing queen och TNT och vassa pennor, hon märkte mig för livet!

Hon gifte sig sedermera med min bästa kamrat, och de levde (inte) lyckliga i resten av deras liv  

Snipp snapp snut, så var den sagan slut!

//S 

Gamla gubbar med nya tatueringar och örhänge är tufft.

Nej! ar aldrig fastnat för tatueringar och har inga planer att skaffa. Tycker att det upp till var och en, men är inte för mig. 

Jag kommer antagligen få en hel del skit för följande inlägg, det förstår och respekterar helt.

Jag tycker tatueringar är helt OK, men det finns gränser.

Jag är med och driver/äger ett förhållandevis framgångsrikt företag i arkitekt/ingenjörsbranschen. Vi har många stora och intressanta uppdrag, vi expanderar och söker nya medarbetare kontinuerligt.
Vi har en väldigt öppen syn på kön, religion, hudfärg och sexuell läggning mm, men du skall dock komma i håg att du är en representant för företaget.

Ett av vårat framgångskoncept har varit att alla, både nya och gamla medarbetare ska efter förmåga och vilja delta i gemensamma stora projekt, men även driva sina egna mindre projekt som de har ansvar för, men med fullt stöd från oss i ledningen om det behövs.

Att driva/delta i ett projekt kräver många kontakter, möten mm med kund, brukare, olika entreprenörer och investerare osv. Vi har heller ingen dress code, du ska bara se hel och ren ut och anpassa dig efter de förutsättningar som gäller.

För en tid sedan fick jag in en ansökan om anställning. Allt såg väldigt bra ut, fint CV, bra betyg och en mycket imponerande portfolio, första känslan var att det i princip var klart, snubben skulle få tjänsten!

Så kom då dagen för anställningsintervjun, In kliver en kille som har tatueringar på princip hela den synliga kroppsytan, inklusive hela ansiktet. Han hade även den goda smaken att ha piercingar som samman lagt borde ha vägt ett kilo. Det var inte nog med det, det som i hans barndom hade varit örsnibbar satt det stora svarta ringar, alltså inte örhängen utan enorma hål genom örat! 

Hur fan ska jag med trovärdighet skicka en sådan snubbe till kund/brukare? Ja, jag vet! Jag är antagligen en utdöende generation!

//S

Har väl funderat nån gång men bestämde mig till slut för att det vore överflödigt på en kropp som redan är perfekt...

2 minuter sedan, skrev edvardpop:

Har väl funderat nån gång men bestämde mig till slut för att det vore överflödigt på en kropp som redan är perfekt...

Man sätter inga klistermärken på en Rolls Royce!

MVH

Tja, har ett par stycken som är typ 25 år gamla, inget jag direkt bryr mig om, men jag hade gärna bytt ut dom mot något annat då tekniken har blivit mycket bättre på senare år.

Här har vi en som är duktig, motiven kan man väl iof diskutera, men duktig är han...

https://www.google.com/search?biw=2048&bih=1015&tbm=isch&sa=1&ei=iGLaWvyPOIKTsgHj9Y6ABA&q=victor+tattoo+portugal&oq=victor+tattoo+portugal&gs_l=psy-ab.12...0.0.0.105542.0.0.0.0.0.0.0.0..0.0....0...1c..64.psy-ab..0.0.0....0.MHhP89blDWM

jag har tatuerat  ADAM    men frugan pastar att det star  AMSTERDAM 

Det har blivit några etsningar med åren som gått, både genomtänkta och icke genomtänkta.

Gustav var genomtänkt och blev till i Pattaya 1988 men senare blev det lite mer runt omkring honom.

Denna var inte genomtänkt och blev till på fyllan men den blev ju rätt bra i alla fall och tog en jäkla tid.

Och snyggingen som fixade till den.

Denna fixades till under Tossaporns storhetstid och på fyllan givetvis, vi satt ett gäng där och startade ett moppegäng som vi kallade Bananas och jag blev medlem nummer 26.

11 timmar sedan, skrev Stefan:

//....det överlägset bästa strategiska draget måste ju vara ett tjuvnyp på en av utväxterna!  

//S 

  

Det var en underbar historia!     

Nix jag har ingen tatuering på kroppen.

Nej tack. Inte på min kropp.

9 timmar sedan, skrev Stefan:

Jag kommer antagligen få en hel del skit för följande inlägg, det förstår och respekterar helt.

Jag tycker tatueringar är helt OK, men det finns gränser.

Jag är med och driver/äger ett förhållandevis framgångsrikt företag i arkitekt/ingenjörsbranschen. Vi har många stora och intressanta uppdrag, vi expanderar och söker nya medarbetare kontinuerligt.
Vi har en väldigt öppen syn på kön, religion, hudfärg och sexuell läggning mm, men du skall dock komma i håg att du är en representant för företaget.

Ett av vårat framgångskoncept har varit att alla, både nya och gamla medarbetare ska efter förmåga och vilja delta i gemensamma stora projekt, men även driva sina egna mindre projekt som de har ansvar för, men med fullt stöd från oss i ledningen om det behövs.

Att driva/delta i ett projekt kräver många kontakter, möten mm med kund, brukare, olika entreprenörer och investerare osv. Vi har heller ingen dress code, du ska bara se hel och ren ut och anpassa dig efter de förutsättningar som gäller.

För en tid sedan fick jag in en ansökan om anställning. Allt såg väldigt bra ut, fint CV, bra betyg och en mycket imponerande portfolio, första känslan var att det i princip var klart, snubben skulle få tjänsten!

Så kom då dagen för anställningsintervjun, In kliver en kille som har tatueringar på princip hela den synliga kroppsytan, inklusive hela ansiktet. Han hade även den goda smaken att ha piercingar som samman lagt borde ha vägt ett kilo. Det var inte nog med det, det som i hans barndom hade varit örsnibbar satt det stora svarta ringar, alltså inte örhängen utan enorma hål genom örat! 

Hur fan ska jag med trovärdighet skicka en sådan snubbe till kund/brukare? Ja, jag vet! Jag är antagligen en utdöende generation!

//S

Du är inte en utdöende generation, har man spökat ut sej som du beskriver så skulle jag tänka två gånger innan jag anställde honom,

är nån svaghet att man måste visa upp sej så kan säkert vara en duktig människa men ska hen besöka andra människor blir det problem

Tatuerade mig första gången när jag var 14 bast , åkte med farsan till Malmö.( Vi hade tillåtelse från morsan)  Det fanns bara 2 tatueringsstudios i Sverige på den tiden.

Blev en örn på axeln på mig och gubben gjorde ett motiv från Marinkåren.

Har blivit ett 15-tal tatueringar till efter det , har aldrig ångrat någon även om hantverket kunde varit bättre på ett par gaddningar.

Ser fram emot att göra fler, gäller bara att hitta rätt artist. American classic, sjömanstatueringar och Japanskt ligger mig närmast.

Kan tillägga att det aldrig blivit några fylletattoos eller impulsgaddningar.

Keep Inkin

Jag är blek, överviktig, medelålders och skallig. Dessutom är jag från en småstad, snusar och dricker för mycket samt bor i Thailand och håller på Bajen. Så självklart har jag också en tatuering, från tiden som FN-soldat i forna Jugoslavien, och uppfyller därmed alla krav för att vara en certifierad White Trash.

Om det inte vore för den där gamla PK-stämpeln jag fått på MPR så skulle jag nog bytt ut min IPA mot en Pripps 7.2.