”Tänka utanför boxen” är ett sådant där uttryck man hör ibland och där vi svenskar sägs vara duktiga. När det gäller prostitution finns inget tänkande utanför boxen. Eller om man så vill, det är antingen svart eller vitt.
Vi har gjort det enkelt för oss, särskilt genom den lagstiftning vi infört som också numera verkar styra mångas moral i denna fråga. Den som utför sexuella tjänster är alltid ett offer medan den som köper alltid är utnyttjare och kriminell. De prostituerade är tvingade in i verksamheten, nästan alltid utsatta för trafficking. De blir alltid behandlade respektlöst och förnedrade av sina kunder, de förhatliga ”torskarna.”. Tänks så enkelt det blev.
Men nu är inte sanningen, inte ens när det gäller prostitution, svart eller vit. Det mesta är även här mittemellan, eller grått då om man så vill. Vill man förstå, måste man lämna boxen.
Sedan jag lade min bas i Thailand, så småningom Pattaya, har det blivit rätt många och långa diskussioner om prostitutionen (särskilt i Thailand då förstås) när jag träffat svenska vänner av båda könen antingen i Sverige eller på besök i Thailand. Och inte mig emot, i alla fall inte i början, nu börjar det bli lite tjatigt att rapa om samma fakta och argument.
Bara det faktum att den klart övervägande delen av prostitutionen är inhemsk, d.v.s. mellan thai och thai, är av ngn anledning förvånande för många, antagligen för att de blivit matade alltför ofta med bilden av Thailand och de elaka sexturisterna. Att näst på listan kommer män från övriga asiatiska länder¨(Japan, Korea) blir för många även det en överraskning.
Givetvis finns det tjejer som säljer sex som är offer och som far illa. Killar med för den delen, och det i Pattaya alltmer förekommande mellantinget. Man ska absolut inte underskatta problemen som finns i sexindustrin utnyttjade tjejer, utnyttjade män, droger alkoholism, HIV osv. Jag har sett den delen med. Det finns absolut och det är för djävligt.
Men jag har också lärt känna både tjejer och killar som gjort ett aktivt och väldigt medvetet val att jobba i sexindustrin. Baserat på pengar givetvis, och ibland pengar kontra arbetsinsats. De tycker de har ett bättre liv som tex arbetande i massage-shopen, på baren, eller som frilans på WS än alternativen, (som ändå finns, men är dåligt betalda och mer ansträngande). De varken agerar eller känner sig som offer. Mer som entreprenörer som ser en marknad, och där deras kropp och utförande av sexuella tjänster är varan de säljer. Vem är jag att döma det valet av yrke?
Det finns de som inte bara ger det de tjänar till familjen i byn för att de ska överleva, utan bygger hus, köper mark och på andra sätt investerar i det som kan ge ett tryggt liv när yrkeslivet är över. Ibland en egen bar, restaurang eller egen massagesalong. Andra som drömmer om och ofta också lyckas med, att finna en farang, bli ärbar och gifta sig och flytta till annat land eller till hembyn. Andra tycker bara en farang är lite och roddar två eller tre ”boyfriends” samtidigt. Omvänt finns de som lägger alldeles för mkt pengar på thaipojkvänner eller de som på ett par veckor spelar bort hus och hem, guld och mark och måste börja om från början.
Igen, gråskalan är enorm. Exemplen ovan är några få bland många. Att förenkla, som särskilt svenskar numera gillar att göra när det gäller sexuella tjänster funkar inte. Men vårt inskränkta synsätt på köp och sälj av sex är lyckligtvis (tycker jag då) relativt begränsat till vårt land. Det räcker med att åka över sundet för att inställningen ska bli mer avslappnad och inte så stigmatiserad. Eller varför inte till Thailand.
De thailändska tjejerna som kommer till Sverige, och av olika skäl börjar, eller fortsätter med, att erbjuda sex på massagesalonger eller på andra ställen, är de per definition ”offer”? Jag tycker inte det, lika lite som jag tycker det om de jag träffar i Thailand. Att tycka så ”bara för att man ska”, nä jag tycker att det är ett nedvärderande synsätt.
Konsekvens och framtid av yrket är ytterligare en aspekt. Om man skulle fråga de som genom prostitutionen fått ett bättre liv, genom att gifta sig med en av de faranger som från början var deras kunder och flyttat hem, eller flyttat till farangens hemland. Tror ni att de ångrar det yrkesval som gav dem den möjligheten? Jag tror inte det. Andra hade omvänt mindre lycka, de ångrar sig säkert. Mer om detta kanske i ett framtida inlägg.