Följande incident utspelade sig i lördags då jag och tjejen skulle fira starten av min semester med en matbit på en av stadens lite”finare” restauranger.
Jag hade beställt bord åt oss till klockan sju, men med vetskap om hur lång tid all sminkning, val av skor samt sista minuten ändringar av alla hennes val, så angav jag tiden för sittningen till halv sju!
Vi var på plats kvart över sju! Men det var värt att vara lite sen, hon var otroligt söt.
Vi vart visade till bords av en stressad och ganska otrevlig servitris i 45-års åldern, hon påminde lite om Christina Lugn till utseendet, så jag bestämde mig genast för att tycka illa om henne. Innan hon hann försvinna ville jag passa på att beställa något att dricka, jag visste sedan tidigare att de hade både Chang och Singha i sortimentet så jag beställde naturligtvis en. Chang och ett glas vitt vin. Christina, som hon får heta i fortsättningen, stirrade på mig med sina kalla fiskögon och sa snabbt och spydigt: ”Här serverar vi inte IMPORTERAT” sedan försvann hon lika snabbt. Jag trodde att hon bara skojade på ett lite bittert sätt. Men efter 20 minuter och några ivriga gester från mig kom hon äntligen med den efterlängtade Changen, trodde jag det! Med en smäll ställde hon ner en Mariestad och ett glas vitt så det skvätte om det. Nu förstod jag hur det låg till, hon var en äkta svensk bitter f*tta, dessutom på stadens kanske bästa restaurang och till råga på allt skulle vi ha en ”romantisk afton” just där. Jag vart inte precis gladare av att gubben som sitter bredvid oss förnöjsamt sitter med just en. Chang
När jag var yngre, okay! ung då, så hade jag otroligt svårt att tygla mina känslor och det ställde oftast till med mer elände än något annat. Men efter åtskilliga resor runtom i Asien har jag så sakteliga lärt mig att det inte hjälper. Det är bättre att behålla lugnet och skärpan och försöka få motståndaren att tappa ansiktet, för att vid ett väl valt tillfälle ge dem nådastöten, med ett idi*t-leendet fortfarande på läpparna.
Nåväl, tillbaka till bitterfittan Christinas fina restaurang, under de 40 minuter vi nu suttit och väntat på menyn har vi så smått börjat att pratat med ett äldre par som sitter till höger om oss (gubben med Changen), de firar sin 50-åriga bröllopsdag. Efter en stunds kallprat om Thailand, för där hade de vart varje vinter i 11 år. De hade köpt ett hus utanför Hua Hin, tror stället hette Ban hoaijang eller nått liknande. Så, helt plötsligt fick vi menyn! Det har då gått mer än en timma sedan min Mariestad var urdrucken. Innan Fröken Christina hinner försvinna beställer jag 2 st. pepparstekar samt en flaska Svenskt rött vin, för de har ju inget importerat! Passar även på att påpeka att köttet ska vara av Svensk härkomst. Christina blänger ondsint på mig och frågar om jag har bråttom, jag svarar, nä, men vi börjar bli lite hungriga. Svaret som kommer från Christina är följande: ”Om det inte duger med Svenskt, kan du ju alltid köpa det du vill ha på postorder” Hade det slutat här hade nog allt gått bra, men det finns gränser för när man faktiskt vill och ska tappa ansiktet. När bitterfittan med ett överlägset flin tillade, ”precis som du importerat din stackars lilla Thaihora” Märk väl att detta utspelar sig på en ”fin” restaurang 100 km söder om Stockholm i Juli år 2009, jag reser mig upp med bra en tanke i mitt huvud, nu ska det slaktas helig kor, jag ska för första gången i mitt liv nita en tjej..
. om någon är intresserad försätter jag imorgon kväll.
//S
