För några veckor sedan under semestern i Hua Hin valde jag efter en del tjat att hänga med på en sightseeingtur som frugan hade planerat tillsammans med en lokal chaffis från HuaHin. Det utlovades vackra landskap och upplevelser från det genuina Thailand, men jag anade något annat och naturligtvis bar det iväg till ett av alla dessa jobbiga tempel, vilka jag är snarast allergisk mot. (Har gjort alldeles för många tempelbesök i Thailand för att längre kunna se tjusningen i dessa.)
Nåväl, det var mitt på dagen, varmt men lite lagom mulet och vi åkte iväg ut på landet. Efter en stund hamnade vi på en smal och ganska rikligt trafikerad väg som hade sett sina bättre dagar och som nu var i färd att breddas längs med båda sidorna. Breddningsarbetet gick dock i snigelfart och vad det gäller vägarna i och kring Hua Hin så är de rent generellt för smala, gropiga och dåliga (den enda stadsdelen som det är lite ordning och reda i, är i och kring det kungliga palatset, i övrigt är det lite hipp som happ i den staden).
Vår bil och de andra fordonen som var på väg mot tempelområdet (the Big Buddha) girade lite hit och dit för att undvika de största groparna i vägbanan, och man kände att åksjukan kröp närmare och närmare. Det var i alla fall tur att det var dagljus eftersom det saknades belysning längs med hela vägen, och vid vägrenens asfaltkant som tvärt slutade med ett stup hade de schaktat och skapat ett drygt 2 meter djupt dike där de skulle lägga ner stora avloppsrör. På var sida om körbanan i de kilometerlånga vallgravarna låg olika rörfundament och drällde, och efter var 100e meter hade de vid vägkanten ställt halvmeterhöga ”säkerhetspinnar” med en liten löjlig vimpel i toppen. Någon annan avspärrning eller några varningsljus fanns inte uppsatt. Det var fritt fram att köra över kanten. Ofrånkomligt började det svenska säkerhetstänkandet mala i skallen och tankarna om vad som skulle kunna hända vid en undanmanöver eller under en mörk kväll for runt i skallen.
Lyckligtvis kom vi i alla fall fram till den religiösa högborgen som välkomnade gästerna med en pampig och bulevardliknande entré, och när vi trotts allt var på fast mark utan någon dikeskörning fanns det ju ingen orsak att sitta och grubbla eller tjura över Hua Hins dåliga vägar. Här gällde det istället att se positivt på saker och ting för att få ro i kroppen. Vi klev ur bilen och tog oss in på det bastuvarma tempelområdet. All sten och betong strålade ut sin sollagrade värme och jag spanade efter något fik där man kunde köpa något kallt och drickbart. Vid en av paviljongerna fick jag tag i en isig Cola.
Sedan rullade jag omkring där bland alla turistande thailändare som fotade på härsan och tvärsan likt uppspelta japaner.
Som den enda livs levande farang-invalidon på plats log jag inställsamt åt barn och gamla som fånstirrade förundrat, och pekade och kommenterade mitt fortskaffningsmedel. Jag bar mina kolsvarta solbrillor för att hålla lite distans och vem orkar bry sig.
Många av besökarna såg lite tagna ut av stundens allvar när de fick stoppa ner sina surt förvärvade sedlar i en genomskinlig insamlingslåda och andra blev uppspelta som barn på ett tivoli när de roade sig med att knata några varv under magen på en stor träelefant.
Även jag provade på att färdas under elefantbuken.
Det låg ett förväntansfullt sorl i luften och alla besökare var väl mer eller mindre hänförda av tempelprakten och de tittade storögt på den gudomliga härligheten som på marknivån bestod av en eftersatt park, några paviljonger och två snidade träelefanter i full-size-format som hade extrautrustas med en rejäl ”ståfräs” i finaste ädelträ. För att med emfas klargöra hur heliga dessa träelefanter var så hade tempelorganisatörerna hängt upp grälla plastgirlanger på deras betar.
När jag höjde blicken så tornade det upp sig en lång och brant trappa som ledde upp till en jättelik mastodontstaty som kröntes med en sur och mattsvart gubbe som satt med benen i kors. Det var med andra ord ett gyllene tillfälle att här på plats få helas och att få insupa såväl thailändsk finkultur som den orientaliska religionens essäns.
Här under den svarta gubbens vakande öga kunde besökarna få vila sin stressade själ. De kan rogivande sluta sina egna ögon och då frigöra latenta sinnen. Så gjorde både jag och flera andra besökare runt mig under tiden som vi inväntade en känsla av nirvana.
Där satt vi för att i stilla värdighet få njuta av den lågmälda och karmabringande atmosfären som skapades av heliga statyer och hummande munkar i trans.
Frugan och de övriga köpte snabbt ett knippe rökelsestickor och bladguld, och sedan knatade hela gänget raskt upp mot toppen till statyn för att införskaffa sig ”Good Luck”. Jag själv blev kvar nere på marken och jag sökte mig bort till skuggan vid en av paviljongerna.
Där parkerade jag i allsköns ro och jag såg upp mot toppen av statyn där det nu gnuggades bladguld för allt vad tygeln höll.
Det är kanske inte så dumt med ett tempelbesök i alla fall, tänkte jag.
Men plötsligt så hördes ett öronbedövande knaster och gnissel bakom min rygg,
och inom några sekunder harklande sig en man och började gasta för full hals.
Det fullkomligt dånade ut ur en uppriggad högtalarrack som var värdigt en rock koncert!
- Va fanken, jag höll ju på att trilla ur rullstolen när den där religiösa hårtorken började blåsa bakom mig.
- KOM OCH KÖP, här finns det heliga skrifter och fantastiska amuletter! – KOM OCH KÖP
- Det finns bara några få exemplar kvar av den heliga munkens amuletter – KOM OCH TITTA, KOM OCH KÖP bla, bla, bla.
Försäljaren gick upp i varv och fullständigt vrålade ut diverse försäljningsbudskap via sin mikrofon.
Han gav sig tydligen den på att inte ens en lomhörd stackare inom en kilometers håll skulle missa detta gyllne tillfälle till tingel-tangel inköp.
Jag flydde bort från paviljongen med ett malande tinnitus-piiiiip i öronen, och på baksidan av jättestatyn fick jag lite lä.
Där satt jag en stund och tog igen mig från den ljudliga pärsen.
Frugan och de övriga hade också blivit stressade av den plötsliga ljudmattan,
och när de kom ner från den heliga statyn visade det sig att svågern i all hast hade gnuggat fast sitt bladguld på sin egen panna.
Måttet var rågat och jag beslöt att det ffick vara nog av tempelbesök den här dagen.
Även om de andra inte sade något så ville nog även de komma undan från den hiskeligt tjattrande försäljningsgubben,
vars ord fortfarande malde och ekade mellan byggnader och statyer på tempelområdet.
Vi lämnade i alla fall kommersen och den buddhistiska cirkusen i vår taxi, och åkte istället ner till stranden där det blev vågskvalp, några pilsner och lite gott krubb.
Taxichaffisen som frugan hade anlitat berättade för oss att den fina överstemunken på detta ljudliga tempel var en mycket framgångsrik herre och det visade sig bland annat genom att han hade en egen helikopter att åka omkring med.
Det är då en himla tur att man inte är religiös, fy fanken för heligt gekäft och skräniga tempelturer, i alla fall på semestern.
SN
:thumbsup: 
Ungefär som kyrkor i Sverige.
