Friskt vågat, hälften vunnet?

Jag kan ju konstatera att det finns en del kulturskillnader mellan Thailand och Sverige. I Sverige är man väl oftast obenägen att be om ekonomiskt stöd i onödan, medan man i Thailand inte verkar ha så mycket hämningar.

Det har hänt mig flera gånger att thailändare i Thailand ber mig om pengar till det ena och det andra. Jag säger i regel nej, men då rycker man bara på axlarna. Man skulle ju kunna tro att det förloras ansikte i denna situation, men så verkar inte vara fallet.

Slutsatsen blir att man helt enkelt chansar på att jag är dum nog att "låna" ut pengar, och nekar jag så är det inget att skämmas för angående prospektiv låntagare. Det är med andra ord inte fel att försöka... oavsett hur dumt försöket till "lån" är. Pengar som sannolikt inte kommer att betalas tillbaka.

Som svensk finner jag detta beteende ganska obehagligt, men thailändare verkar finna det helt naturligt.

Det kallas opportunism, dvs förmågan att ogenerat försöka dra fördel av en medmänniska.

Är jag ensam om att ha observerat detta?

Herr Chang har talat.

Nej, det verkar vara vanligt.

Och vissa människor ger aldrig upp. Dom kommer och frågar varje dag om stålar till allt möjligt av frun.

Till dessa säger frun alltid nej.

Att be om pengar eller låna pengar är ju inte samma sak.. Hände i början man var här att folk kom och försökte låna pengar men de har

väl insett till slut att det är lönlöst. Sa till frugan att det blir bara problem vilket inte skiljer sig från sverige i det fallet.

Har inga problem när folk vill låna pengar av mig, det är bara att fråga om vad dom har att lämna i säkerhet.

Det har hänt mej två gånger och min fru en gång att  thailändare har bett att få låna pengar - samtliga i Pattaya.

Jag nekade båda gångerna, men min fru lånade ut 20 000 Baht utan min vetskap just vid utlånandet.

Jag fick dock veta det senare då hon fick problem att få tillbaka lånet och jag fick bokstavligen trycka upp låntagaren mot väggen för att få tillbaka pengarna.

Jag kan ju konstatera att det finns en del kulturskillnader mellan Thailand och Sverige. I Sverige är man väl oftast obenägen att be om ekonomiskt stöd i onödan, medan man i Thailand inte verkar ha så mycket hämningar.

 

Det har hänt mig flera gånger att thailändare i Thailand ber mig om pengar till det ena och det andra. Jag säger i regel nej, men då rycker man bara på axlarna. Man skulle ju kunna tro att det förloras ansikte i denna situation, men så verkar inte vara fallet.

 

Slutsatsen blir att man helt enkelt chansar på att jag är dum nog att "låna" ut pengar, och nekar jag så är det inget att skämmas för angående prospektiv låntagare. Det är med andra ord inte fel att försöka... oavsett hur dumt försöket till "lån" är. Pengar som sannolikt inte kommer att betalas tillbaka.

 

Som svensk finner jag detta beteende ganska obehagligt, men thailändare verkar finna det helt naturligt.

 

Det kallas opportunism, dvs förmågan att ogenerat försöka dra fördel av en medmänniska.

 

Är jag ensam om att ha observerat detta?

 

Herr Chang har talat.

Har hänt mig med ett antal ggr.

Att be om pengar eller låna pengar är ju inte samma sak.. Hände i början man var här att folk kom och försökte låna pengar men de har

väl insett till slut att det är lönlöst. Sa till frugan att det blir bara problem vilket inte skiljer sig från sverige i det fallet.

Jo, det verkar vara samma sak i Thailand

Herr Chang har talat.

Jo, det verkar vara samma sak i Thailand

 

Herr Chang har talat.

Frugan har tidigare "lånat ut" pengar.

Inga större summor, typ 50-60k Thb eller nåt.

Dom pengarna kan hon bara glömma att hon ska få tillbaka. Möjligtvis om "låntagarna" vinner några hundramiljoner Thb

Jag bör väl understryka att det inte bara är faranger som drabbas av detta.

Exfru Chang är också något frustrerad över de "lån" hon motvilligt gett till släkt och vänner.

Var finns hedern?

Herr Chang har talat,

Sawade

Finns ett ordspråk om det också.

¨Låna ut till en vänn, kräv tillbaka från en ovänn.

Tyvär stämmer det väldigt offta.

MVH

Nutteman

Frugan har tidigare "lånat ut" pengar.

Inga större summor, typ 50-60k Thb eller nåt.

 

Dom pengarna kan hon bara glömma att hon ska få tillbaka. Möjligtvis om "låntagarna" vinner några hundramiljoner Thb

Allt är ju relativt, men jag tycker inte att detta var särskilt små belopp.

Allt är ju relativt, men jag tycker inte att detta var särskilt små belopp.

Nä,bara 7-10 månaders lön för thai typ..

Allt är ju relativt, men jag tycker inte att detta var särskilt små belopp.

Nä, inte direkt små men dom orsakar ingen ekonomisk katastrof, direkt.

Jag räknar med att låntagarna är de stora förlorarna.

För min del så klarar jag mig utan dessa 50-60k Thb. Gör varken till eller från i mitt liv.

För låntagarnas del så är det värre.

Det finns en orsak til varför dom lånade pengar och lånet i sig tar inte bort orsaken, det bara lindrar för tillfället.

Men dom har ingenting att hämta hos varken mig eller min fru längre.

Jag lånar aldrig ut pengar, köper inga saker jag inte vill ha av släktingar, anställer inga släktingar som påstår sig kunna utföra någon form av arbete.

Vill dom ha pengar så kan dom fråga om dom kan få pengar. Att "låna", "arbeta" eller köpa en penvässare för 3000 ggr inköpspris av en släkting anser jag bara vara en blåsning.

Då är det bättre att dom är ärliga och bara tigger. Då kanske dom kan få en slant.

Nä,bara 7-10 månaders lön för thai typ..

Och en tre dagars lön för mig, typ.

Att ge ett barn en hundring motsvarar ju ett oändligt antal månadslöner eftersom dom inte har en inkomst.

Jag bör väl understryka att det inte bara är faranger som drabbas av detta.

 

Exfru Chang är också något frustrerad över de "lån" hon motvilligt gett till släkt och vänner.

 

Var finns hedern?

 

Herr Chang har talat,

Heder! Det finns väl ingen heder om det finns en farang inblandad på något sätt.