Från Göteborg till Bangkok på cykel

Jisses vicket äventyr . Härliga bilder ochså

Som sagt, den bästa resetråden någonsin. Vilket äventyr! Välskrivet och vackra bilder.

Japp säger jag med! Cristoffer Columbus och Vasko Di Gama, släng er i väggen!

Underbar berättelse.

Har ni mött några farligheter längs resan förutom trafiken eller har ni känt er hotade någonstans?

Underbar berättelse. Har ni mött några farligheter längs resan förutom trafiken eller har ni känt er hotade någonstans?

Följer med spänning ert äventyr.

Känner igen det ni skriver om trevliga och gästfria människor, åkte med egenhändigt byggd husbil genom öststaterna till Svarta havet för drygt trettio år sedan. Vanligt folk efter vägen var vanligtvis nyfikna och vänliga.

Ha fortsatt god tur.

/SA

Får man sätta upp tält så som ni gör? Allemansrätten är väl en rätt unik sak för oss i svedala.

Tänkte mest på sista inlägget när ni slog upp ett tält i en kohage

Jag är grymt imponerad över den vilja ni måste ha. Sjukt häftigt att cykla till Thailand.

Får man sätta upp tält så som ni gör? Allemansrätten är väl en rätt unik sak för oss i svedala.

 

Tänkte mest på sista inlägget när ni slog upp ett tält i en kohage

 

Jag är grymt imponerad över den vilja ni måste ha. Sjukt häftigt att cykla till Thailand.

I östeuropa och de länder vi besökt sedan dess sätter man upp tältet där man behagar. Ingen bryr sig och är vi nära där folk bor frågar vi om lov först.

Det här med den svenska allemansrätten är nog mest en unik grej i västeuropa. I östeuropa och österut är det OK att tälta där man själv tycker det passar. Att elda, rycka upp grenar och plocka bär är säkert inte tillåtet, men ett tält bryr sig ingen om. Det är nog snarare så att om man blir upptäckt blir man bjuden på något vilket ju var precis vad som hände oss i kohagen. 

I östeuropa och de länder vi besökt sedan dess sätter man upp tältet där man behagar. Ingen bryr sig och är vi nära där folk bor frågar vi om lov först.

Det här med den svenska allemansrätten är nog mest en unik grej i västeuropa. I östeuropa och österut är det OK att tälta där man själv tycker det passar. Att elda, rycka upp grenar och plocka bär är säkert inte tillåtet, men ett tält bryr sig ingen om. Det är nog snarare så att om man blir upptäckt blir man bjuden på något vilket ju var precis vad som hände oss i kohagen. 

I Svezia ber dom en fara åt helvete!

I Svezia ber dom en fara åt helvete!

Med utländsk brytning.

Ha det

KASPISKA HAVET

Denna resa inkluderar tre överfarter av små och stora vattendrag meddelst båt. 

Första båtresan var med stenafärjan från Karlskrona till Gdynia. Biljett bokades snabbt på internet kvällen innan avfärd.

Det är inte tillåtet att cykla över broarna över Bosporen så vi var tvungna att ta färjan (25 minuter) över sundet. Biljett köpte vi i en automat vid kajen.

Tredje färjan är den över Kaspiska havet och den var sju resor värre att få ihop än alla andra färjeresor sammanräknat som jag tidigare gjort under mina 44 år. 

”Färjan” är ett fartyg som transporterar järnvägsvagnar mellan Baku i Azerbaijan och Aktau i Kazakstan. Den har plats för 12 betalande passagerare men saknar all form av tidtabell utan seglar när den är fullastad och när vädret tillåter.  Bilden nedan visar en likadan färja som den vi åkte med.

Att köpa biljett är ett äventyr i sig och många resenärer har på nätet rapporterat hur krångligt och tidsödande det kan vara.

På vårt vandrarhem var det nu 7 cyklister som alla ville till Kazakstan. Sambon och jag hade kollat flyg och det var en absolut möjlighet som bara skulle bli 50 euro dyrare, men mecket med att montera ned och packa cyklarna i kartonger och ankomma till Aktau kl 00.30 kändes avskräckande.

Ägaren av vandrarhemmet ville nog bli av med oss och ringde varje dag och kollade med en kompis i hamnen om det skulle gå någon färja. På torsdagen sade hon att det kanske skulle gå en på fredag men när fredagen kom så var det nya bud, dvs. ingen färja.

På lördag morgon brände det till. En färja skulle komma och värdshusvärlden såg till att vi skrevs upp på någon passagerarlista (förmodligen på hennes kompis post-it lapp) och uppmanade oss att vara i hamnen kl 20.00 på lördag. Därefter körde hon ut oss för att ge plats för nya gäster. 

Vi tillbringade lördagen i en park och åt gemensam picknick.

Man blir däst efter mat och har man inget annat för sig kan man blunda en stund.

Några dagar senare skulle armén ha en parad i stan och strandvägen var avstängd för förberedelser. När en i vår grupp dagen innan cyklade bort för att försöka leta upp biljettkontoret blev han bortmotad av militären och när det verkligen blev skarpt läge bad vi en lokal engelskspråkig cykelkille vi lärt känna komma bort och sköta snacket. Vi släpptes igenom och cyklade länges stridsvagnar, trupptransportfordon och raketavfyrningsbilar som stod uppställda i snörräta rader. Det kändes som en invasion var på gång och ingen av oss vågade ens tänka tanken på att ta fram kameran. 

Vi infann oss i hamnen kl 19.00, men där var tomt. Ingen färja och ingen i biljettkontoret. 

Ett par tyskar på motorcykelresa var redan på plats och en av dom talade flytande ryska. 

Vid 21-tiden på lördagen kom färjan och man började lasta av. Den rysktalande tysken fick besked om att biljettkontoret skulle öppna kl 22 och vi traskade dit. Ingen var där och efter ett tag återvände vi till väntkuren där vi fick nytt besked om att biljettkontoret skulle bemannas kl 7.30 nästa dag.

Rykten gick om att vi kunde gå ombord och betala direkt till kaptenen, men vi valde att sova på våra madrasser i den väntkur som sett  sina bästa dagar.

Morgonen kom och vi återvände till biljettkontoret som nu var bemannad av den dam som i alla rapporter jag läst är en riktig häxa. Med den tyske tolkens hjälp hade vi snart våra biljetter i handen och jag måste tillstå att damen var riktigt trevlig. Hon skojade och önskade oss lycka till. Kanske var hon ännu ett exempel på överdrifter i internetrapporter eller så låg simpla språkproblrm bakom häxbeskrivningen.

Att fartyget låg i hamn så att vi kunde se in i det och att vi nu hade biljetterna betydde dock inte att det var dags att gå ombord än på ett tag.

Klockan tickade vidare och vi hängde tålmodigt i vårt lilla skjul. Vid 12-tiden på lördagen uppmanades vi att gå till passkontrollen och tullen. Inte heller detta betydde något då vi endast vi stå och vänta där i ytterligare en timme.

Så blev vi till slut inkallade en och en till passkontrollen. Passen stämplades och vid 14-tiden på lördagen kunde vi till slut rulla ombord och parkera våra cyklar bland järnvägsvagnarna.

Eftersom det var 15 passagerare och fartyget bara hade plats för 12 uppstod viss förvirring. Ingen berättade något och vi fick sitta i mässen och vänta. 

Till slut visade det sig att ingen hytt var bokad åt oss utan vårt sällskap erbjöds att sova i mässen och det var bara att rulla ut luftmadrasserna. Det blev dock trångt och kaptenen beordrade en besättningsman att lämna sin hytt till oss och jag och sambon blev de lyckliga att få sova i eget rum.

Bara för att vi fick gå ombord betydde ju inte på något sätt att fartyget var redo att segla. Det tog ytterligare tre timmar innan vi kastade loss. Det tog ”bara” 22 timmar från det vi kom till hamnen innan färjan lämnade kaj.

Det var inte mycket till underhållning ombord. Vi fick nöja oss med att beundra utsikten till havs och se en solnedgång i havet. Nästa gång lär bli i Thailand för vår del.

Efter solnedgång kommer månuppgång även mitt ute på Kaspiska havet.

Det andra nöjet vi hade var maten. Det ryktades att mat inte ingick så vi hade inhandlat mat och vatten för tre dygn, vilket visade sig vara onödigt. Vi hade helpension, men menyn var den samma varje dag. Spagetti med stekt kyckling. 

Ombord fanns även ett ryskt filmteam som gjorde något jobb för National Geographic. Dom hade en specialbyggd monsterbil som parkerades längst bak i aktern bakom alla järnvägsvagnarna.

Framåt eftermiddagen på söndagen kunde vi skymta land. Vi hoppades komma i land senare på kvällen och hinna in till stan för att handla. Då lät kaptenen kasta ankar - det var nämligen fullt i hamnen och vi fick besked att vi kanske skulle få komma i land kl 22 på söndagskvällen. Att komma till ett nytt land och en ny stad vid den tiden på dygnet är ingen höjdare och vi började hoppades på nya förseningar.

Vi vart snart bönhörda och fick besked om att vi skulle lägga till på måndag morgon. 

När vi gick in mot hamnen möttes vi av kazakiska bogserare.

Med en suck av lättnad kände vi den lätta dunsen när fartyget lade till mot kajen. Tyvärr var nya förseningar på gång. Ett skiftbyte i hamnen innebar att inget hände under tre timmar. Därefter kom passpolis ombord och tittade på besättningens dokument. Efter flera timmar av ny väntan fick vi efter 46 timmar ombord lämna fartyget. En passpolis ledde oss till huset som inrymde passkontrollen.

Vi uppmanades att fylla i våra ankomstkort och ställa oss i kö för passkontroll och tullkontroll.

Vi började vänta på färjan på torsdagen, fick besked på lördagen att vi skulle infinna oss i hamnen kl 20. Vi gick ombord på söndag kl 14 och färjan seglade kl 17 samma dag. Vi kastade ankar utanför Aktaus hamn på måndag efteriddag och fick gå i land runt lunch på tisdag och inte förrän vid 14-tiden på måndagen kunde vi börja cykla in mot Aktaus centrum.

Liksom i det forna Sovjetunionen och flera av dagens centralasiatiska stater har Kazakstan kvar kravet att en utlänning måste registrera sin närvaro inom tre dagar om man skall stanna längre en fem dagar i landet. Detta skulle vi så det var bara att först försöka hitta till migrationspolisen och sedan vänta där i tre timmar på att få vår lilla extrastämpel på våra arrival cards, som innebar att vi slutligen kunde sätta kurs mot öknen.

Byråkratin och ineffektiviteten är häpnadsväckande, men man kan inget annat göra än att gilla läget. Att hetsa upp sig var ingen idé, bättre att se till att använda tiden för att vila benen inför kommande ökencykling. 

To be continued...

I östeuropa och de länder vi besökt sedan dess sätter man upp tältet där man behagar. Ingen bryr sig och är vi nära där folk bor frågar vi om lov först.

Det här med den svenska allemansrätten är nog mest en unik grej i västeuropa. I östeuropa och österut är det OK att tälta där man själv tycker det passar. Att elda, rycka upp grenar och plocka bär är säkert inte tillåtet, men ett tält bryr sig ingen om. Det är nog snarare så att om man blir upptäckt blir man bjuden på något vilket ju var precis vad som hände oss i kohagen. 

Den svenska allemansrätten är inte unik grej i Västeuropa. 

Det är i princip fritt att till fots beträda skogar, privatvägar och liknande om man inte stör eller orsakar skada. Man får cykla på privatvägar. Det kan finnas undantag som markeras särskilt. 

Kan vara problem med tältning men frågar man så brukar det gå bra.

England och Holland har ingen allemansrätt.

KAZAKSTAN

Kazakstan ligger bland topp 10 över världens största länder och har enorma mängder stäpp och en hel del öken också. Vi skulle bara trampa runt 60 mil genom ena hörnet av landet, men det var ett synnerligen sandigt hörn...

Efter att ha kommit av färjan strax efter lunch och ha letat upp migrationspolisen för att registrera vår närvaro i landet var det dags att proviantera för sex dagars ökencykling. Det blev pasta, konserver och salami.

Eftersom det var sent på eftermiddagen hann vi inte så långt innan det var dags att slå läger och vi hittade en kulle som bjöd på utsikt över vägen vi skulle trampa följande dag. Solnedgången skapade ett härligt kvällsljus.

Att sätta upp ett tält i sand kan vara trixigt, men just där vi var var sanden inte finkorning utan marken bestod mer av en hårt packad och brunbränd blandning av jord och sand.

Vi visste att vägen mellan hamnstaden Aktau och ökenstaden Beyneu skulle vara erbarmligt dålig, men första hela dagen och hälften av andra dagen var vägen asfalterad. Här och var tittade det till och med fram lite grönska.

Landskapet kanske var enhanda, men bjöd då och då på en del intressanta bergsformationer.

Kameler och dromedarer stötte vi på överallt, både inne i byarna och mitt ute i ingenstans. En del var märkta medan medan andra saknade något som dom kunde idientifieras med. Vi lyckades aldrig lura ut om alla kameler har en ägare eller om vissa är vilda.

Det var rejält varmt mitt på dagen, en god bit över 40 grader och det flacka landskapet bjöd på noll möjligheter till skugga. Vi tillbringade flera av våra långa lunchpauser i kulvertar under vägen för att vänta in den svalare eftermiddagen.

Ibland kom det besökare och tittade förbi våra kulvertar.

Kameler var ett väntat inslag i landskapsbilden, men inte hästar. I de områden där det var en aning grönare stötte vi flera gånger på flockar med hästar som även de saknade märkning. Kameler hör ju hemma i öknen, men hur användbara är hästar där?  Kanske hade man dom för att göra ”plov” (motsv. stekt ris) av.

Brunt topp med vit fot låter som beskrivningen av en giftig svamp.

Vi hade ju sällskap av fem andra cyklister genom den kazakiska öknen. Vi cyklade inte alltid ihop, men vi slog läger tillsammans. Att cykla med andra innebar möjlighet att äntligen få lite fler bilder när vi cyklar tillsammans.

Det var hett i öknen och solen tog rejält och det gällde att skydda sig så man inte blev bränd.

När asfalten försvunnit förvandlades vägen till en mycket guppig grusväg.

Och ibland var det bara sand kvar...

Öknen är ingalunda folktom utan det finns lite byar här och där, men det är långt emellan dem. Dessa herrar känner sin öken och har vett att klä sig efter väderlek.

Luftvirvlar som rörde upp sand i en pelare mot skyn såg vi ofta. Ett par gånger hamnade vi mitt i dem och då blev det dammigt och hett värre.

Det är torrt i öknen, men inte torrare än att vi faktiskt vi uppleva ett kort regn. När vi tältade på denna platsen kom det en regnskur på kvällen och när vi vaknade kl 4.45 på morgonen blåste det och regnade det igen och vi beslöt att sova en timma till. När vi vaknade andra gången var himlen blå igen. Märkligt.

När det är över 40 grader i skuggan och ingen skugga går det åt mycket vatten. Varje gång vi kom till en by bunkrade vi fullt vilket innebar 22 liter tillsammans. Cyklarna är inte helt lätt att hantera i sand när dom förutom den vanliga lasten även tyngs av 10-12 liter vatten.

Vårt vatten skulle räcka i minst 24 timmar så en halvliter fick räcka för den dagliga hygienvården. Landskapet var ju löjligt platt och utan en buske inom synhåll fick man gå bortom horisonten om man ville vara utom synhåll. Det var inte läge att vara pryd men eftersom alla var trötta på kvällen och ingen orkade gå särskilt långt så man fick helt enkelt lita på att de andra inte satt och tittade när man hukande tvagade sig och uträttade sina behov. 

Trots att vägen är dålig förekommer trafik med lastbilar. Vi såg ofta bilar från Lettland och Litauen. En kväll fick vår tyske kompis för sig att lastbilarna nog hade lite vodka med sig som man kanske kunde få tigga till sig lite av. Han trampade ut från lägerplatsen till vägen och kom tillbaka en stund senare med två långtradare bakom sig som stannade vid vår lägerplats. 

Chaufförerna var från Dagestan i Ryssland och som kaukasusbor var dom vindrickare istället för spritdrickare. Någon vodka hade dom således inte men dom langade över en femlitersdunk med hemmagjort rödvin som syns stående på marken.

Vinet smakade gott, men eftersom det var revelj kl 04.45 följande morgon bestämde jag mig för att ett glas fick räcka. Tre av våra kompisar tömde dock dunken. Det kan inte ha varit roligt att dagen efter cykla i 40 graders värme med en dunkande baksmälla.

Sista dagen innan vi nådde fram till ökenstaden Beyneu intog vi lunch i detta runda rör under den väg man höll på att bygga.

Vi tog in på ett av de två anständiga hotel som fanns i staden.

Det var oerhört skönt att äntligen kunna få duscha. Kläderna var så skitiga av salt och sand att dom stod för sig själva. Vi slängde dom på golvet i duschen och så här såg vattnet ut efter andra sköljningen.

Är man i Beyneu måste man ju gå ut och kolla in shoppinggatan.

Och visst fanns det grejer att köpa där. Vi hittade en vaxduk med ett mönster av nyckelpigor som vi tänker ha under tältet i fortsättningen för att skydda det från vassa törnen och de små skorpioner vi ibland hittar runt tältet. 

To be continued.

Grymt intressant strapats att få följa med på

Fantastiskt bra tråd ,väntar med spänning på mera