Min första resa till Thailand.
Året var 1991 och jag skulle åka jorden runt. Första stopp var Bangkok, Thailand.
Min resa var planerad till 8 månader och jag skulle vara i Thailand i ca 3 månader.
Allt som min polare hade berättat för mig om Thailand gjorde mig väldigt förväntansfull och samtidigt lite nervös om vad som skulle möta mig när jag landade i Bangkok. Var tjejerna farliga, skulle dem lura mig? Vågade man följa med dem hem. Nej, jag ska ju inte ha någon Thai tjej så varför oroa mig!
Månaden hade precis blivit oktober och att få åka jorden runt och slippa vintern och allt vad den innebär, var ju helt underbart. Jag flög med Finair via Helsingfors och landade kl 11:00 på fm. på Bangkok Don Muang Airport. Kompisen hade förvarnat att när jag kom ut efter tullen att gå till vänster och gå till taxiinformationen och inte låta mig luras av någon som erbjöd sig att köra dig billigt in till city.
Jag hade tur och fick dela en taxi till Khao san road med två Holländare som också skulle dit. Taxiresan kostade 200 bath som motsvarade ca 50kr. Väl framme började jag leta efter guesthouset N.A.T. jag skulle bo på. Efter en stunds letande hittade jag det och svettig och trött efter resa gick jag in och det första jag hörde var, tjena hul e läge? Här kommer man för första gången till Thailand och nästan det första en Thailändare säger till mig är ”tjena hul e läge”. Hade jag kommit till Mallis? Det var Kaew, en underbar tjej skulle det visa sig, som jobbade på NAT. Hon hjälpte mig att checka in och visade mig till mitt rum. Rummet som kostade 120 bath bestod av 3 sängar, endast med underlakan och en kudde med örngott och en sunkig filt som man kunde använda om man nu skulle frysa i denna hetta. I taket snurrade det en skranglig fläkt som mins ut sagt inte var tyst. På väggen och ovanför dörren ut mot korridoren var det högst upp på ett tygnät dem sista 50 cm, som man inte kunde se igenom, men allt ljud gick rakt igenom och man kunde på detta vis höra mer eller mindre allt vad som sades och hände, inte bara i korridoren utan även i angränsande rum. Rummet var som sagt inte lyxigt, utan precis som jag ville ha det. Jag var ju en backpacker!
Efter att ha vilat några timmar så gick jag ner och bekantade mig med personalen. Tjejerna som arbetade i restaurangen hette Kaew, Penny, Sunny och Than. Dem berättade att dem som arbetade i restaurangen arbetade 4 och 4 i 12 timmars pass, antingen mellan 06.00 – 18.00 eller 18.00 – 06.00 alla dagar i veckan. Efter att ha ätit något gott och druckit mina första Singha öl gick jag till en No name bar som Per, en kompis kompis till mig ägde tillsammans med två kompanjoner. Det visade sig att Per precis åkt hem och det var istället Roland som skötte baren. Roland berättade att dem arbetade i fyra månaders arbetspass/semester och dem stortrivdes med det. Han gav mig lite tips på vad man kunde göra Bangkok och vad borde passa sig för. Efter en massa öl och annat drickbart kända jag att det var dags att bege mig hem till sängen för att vila då jag imorgon skulle göra Bangkok.
Lurendrejare överallt!
Jag vaknar ovanligt fräsch efter en blöt natt och går ner och äter lite frukost och beger mig ut i Bangkoks myller. Jag hade i tankarna att först gå till varuhuset New World som låg ganska nära Khao san road för att köpa lite kläder och annat som jag inte haft med mig hemifrån. När jag kom upp till änden av Khao san road stötte jag ihop med Michelle som han kallade sig. Han var en Thaiare i 20 års åldern och talade utmärkt Engelska. Han presenterade sig och berättade att han kom ifrån Chiang Mai och var i Bangkok i två dagar och skulle sedan åka till Aukland, Nya Zeeland för att sälja krukor som hans fars fabrik tillverkade. Han undrade var jag kom ifrån och vad jag gjorde i Bangkok? Efter att ha snackat en stund begav vi oss till New World så jag kunde köpa det jag behövde och att Michelle ville bjuda mig på lunch. När vi satt på översta våningen och åt vår nudelsoppa berättade han att han skulle köpa safirer och ta med sig till Nya Zeeland för att sälja där. Han skulle göra ca 4-5 ggr pengarna på det han tänkte köpa. Han hade planerat att köpa för 3000$ och hoppades att tjäna minst 12000$. Han ville gärna visa mig en av Bangkoks större marknader där man kunde köpa mer eller mindre vad ville ha, men först skulle han åka och köpa sina safirer och undrade om jag kunde tänka mig att följa med på denna omväg. Han sa även att detta var en statlig butik/fabrik som tillverkade safirer och den var endast för Thailändare och inga Faranger fick besöka den så jag var tvungen att vänta utanför. Visst, inga problem sa jag. När vi kom fram till affären gick han in i grannbutiken och ringde in till safirbutiken. Detta var för deras säkerhet berättade han. Vänta här så kommer jag strax sa Michelle. Efter 2-3 minuter öppnades dörren och en äldre man frågade mig om jag var Michelles vän och sa att han tyckte jag kunde få komma in och vänta och slippa värmen utanför. Skönt tänkte jag. Jag kom in i ett rum som var ca 10 ggr 20 meter och där satt 6 leende tjejer och slipade safirer. Vill du ha något att dricka undrade mannen? En Coca-Cola kanske? Ja gärna sa jag. Medans jag drack läsken visade mannen som var runt 50 års åldern hur själva tillverkningen av safirer gick till. Efter ca en kvart frågade han om jag ville se när Michelle köper sina safirer? Vi gick en trappa upp och kom in ett rum som bestod av två bord där säljare respektive köpare gjorde sina affärer. Michelle satt vid det ena bordet och kontrollerade sina safirer. Han hade en stor hög framför sig och jag stod nästa där som en fågelholk och gapade. Mannen visade mig till nästa bord och sa att han skulle visa mig skillnaden på bra resp. dåliga safirer. Eftersom jag är helt okunnig i detta ämne kunde jag självklart inte se någon större skillnad på stenarna. Nu var Michelle klar med sitt köp och sa att han väntar på mig där nere medans mannen visar mig stenarna. Helt plötsligt säger mannen att han skulle göra ett undantag efter som jag var så trevlig. Han skulle låta mig få köpa safirer och berättade för mig hur det hela går till. Eftersom jag är utlänning måste man efter ett köp posta safirerna dit jag vill skicka dem, enligt Thailändsk lag. Han berättar även att man tjänade mycket pengar på att köpa safirer i Thailand och sälja dem utomlands. Du ska ju till Australien och kan få köpa, men för max 5000$ om du vill.
Va, Hur visste han att jag skulle till Australien? Jag hade inte sagt det till honom. Utan endast till Michelle. Nu förstod jag att allt inte stod rätt till. Var detta en blåsning, typ större i mina ögon? Efter att ha tänkt en stund och pulsen börjat att slå snabbare och snabbare. Jag riktigt kände hur det dunkade i mitt huvud, så sa jag att jag inte skulle köpa något då jag inte hade några pengar. Mannen fortsatte nu med ännu mer energi att tjata hur dum jag var som inte ville tjäna ”lätta” pengar. Jag sa tillslut att nu ska jag gå och reste på mig och gick mot dörren. Mannen följde efter mig ända ut på gatan och någon Michelle sågs man förstås inte till. Efter att ha gått, ja nästan små joggat där ifrån och kommit ca 300 meter, möter jag en kille som undrar varför jag inte köpt några safirer. Var kom han ifrån? Hur visste han, han kom ju ifrån andra hållet? Finns dem överallt? Jag såg mig omkring och det enda jag så var ett myller av Thaiare som såg lika dana ut. Det var dags att ta en Tuk-Tuk hem till Khao san road.
På kvällen gick jag till No name bar och berättade för Roland vad som hänt under dagen och han bara skrattade. Ja, dem där lurendrejarna finns överallt i Bangkok sa han. Efter en stund träffade jag två Tyskar som var trevliga och vi tog in den ena ölen efter den andra. Efter någon timma tyckte Markus som han hette att det var dags för en tur till Patpong. Visst, det lät spännande tyckte jag och hängde på. I Tuk-Tuken på vägen till Patpong tänkte jag, kan det hända något mer denna dag………………
