2 timmar sedan, skrev Atom:MPR har gått upp och ned i alla år men visst har det väl varit all-time-low senaste kvartalet?
De där är lite som "vi har 5 år på oss" i klimatdebatten. Jag har hört den i olika former sedan forumet startade. Man kan ju undra hur lågt forumet kan gå. 
2 minutes ago, Mankan said:De där är lite som "vi har 5 år på oss" i klimatdebatten. Jag har hört den i olika former sedan forumet startade. Man kan ju undra hur lågt forumet kan gå.
Jag har också emellanåt sagt att forumet blivit bättre; ungefär lika många gånger skulle jag tro.
Det enda som egentligen är konstant sedan tidernas begynnelse är ditt konstanta klimakteriekärringgnällande; det verkar vi aldrig bli av med.
Ähh vafan behövs en och annan tjafstråd, verkar ju roa skvallerkärring-laget iaf....
Låt de trevliga trådarna vara.....det är gott om dem 
18 minuter sedan, skrev Atom:Jag har också emellanåt sagt att forumet blivit bättre; ungefär lika många gånger skulle jag tro.
Det enda som egentligen är konstant sedan tidernas begynnelse är ditt konstanta klimakteriekärringgnällande; det verkar vi aldrig bli av med.
Nu är ju du själv inte heller så dålig på att dela ut pikar som kanske inte alltid uppskattas av alla. Fast då är det ju med finess och räknas inte som klimakteriagnäll.
1 timme sedan, skrev Benriach:Fast det är nog å andra sidan ingen bra ide, för det är fan ingen vettig människa som lyssnar på P1...
Då är det ju ännu mer passande att byta.
26 minutes ago, Mankan said:Nu är ju du själv inte heller så dålig på att dela ut pikar som kanske inte alltid uppskattas av alla. Fast då är det ju med finess och räknas inte som klimakteriagnäll.
Så är det givetvis; finns många som inte uppskattar mina pikar eller allmänna närvaro. Och så ska det vara. Om det inte finns någon som ogillar en så finns det förmodligen heller ingen som gillar en; man är helt enkelt för beige.
Jag klagar emellanåt på att MPR blivit sämre men jag vill gärna tro att jag, åtminstone emellanåt, försöker göra det bättre. Hade jag inte brytt mig om MPR och nöjt mig med allmänt gnällande på hackkycklingar som BTT, Boa och Batting så hade jag inte sagt något. Jag har accepterat att MPR aldrig kommer bli som det var för 7-8 år sedan men jag hoppas att vi åtminstone börjar närma oss botten nu.
För de som tycker att jag är en arrogant ordbajsare, vilket jag säkert stundtals är, så vill jag bjuda på en uppsats dottern skrev i veckan angående ”my hometown”. Där kan vi snacka ordbajseri, om än vackert, på hög nivå.
Tibro in the Summertime
By no means is Tibro a tourist destination. She quite perfectly encapsulates the bold despondency analogous to that of any other quaint small town. An atmosphere of unwavering emptiness seems to swathe the area, and yet she seems to demand exploration, demand an appreciation of her dreary charm. Throngs of forest encircle her and sometimes a deer will slip from the trees to amble along the brittle concrete road, the rhythmic tapping of his hooves an otherworldly echo in the almost breathtaking silence brought by a Tibro dusk.
And yet in all her silence she seems to bustle, for as you follow her towards the city she does not go thirty minutes without the rush of a car or train or bus come driving upon her. Indeed if you sit by the lake or the bridge you cannot wish for the silence that seems near inescapable within the neighborhood - ensue the eternal bumble of water upon stone and the slick collision of ripples upon the muddy riverside. On occasion there comes a harmonious birdsong seeping through from the woodlands, carried not in the wind but in a summertime draft, in a crisp chill that brings with it the permanently earthly tang of the forest.
One is struck by the bitter charm so patently exhibited by the residents of Tibro, for the pathetic, unfulfilled yearning to sidle from its agreeable, conforming comfort is one that does not linger so much as shroud. A certain pleasant contentment may come from a simple employment in the town or in a neighboring town- yet pleasant contentment does not satisfy: it merely causes the eye to wonder, the mind to daydream, and in an untroubling town like Tibro this collective dissatisfaction is heavy. It presents itself in the poppy-speckled gardens so meticulously trimmed and cared for, in the same somber walks through grey town and through green forest, in the same potato-dinner smell that clings to the air- things no truly happy man strictly submits himself to.
Tibro is a consolation. She risks boredom for the sake of her pretty, minimalistic charm. Her umber buildings are not so petite as they are stunted, half-hearted, ersatz. Why, her beauty only truly lies deep within the silence of her woodlands, in her secretive allure exquisite to an almost chilling degree- indeed, it unlocks perhaps our most primal instinct to marvel at that that is purely beautiful, that is unmarked, unblemished, untouched. As you gaze up into the trees that track boundlessly skywards towards a bewitching azure you cannot help but fear its looming ephemerality- the ever-apparent ephemerality of all worldly beauty. Whether it be you or Beauty gone first, you will simply never see it all. And you leave Tibro with this fleeting memory, until she is nothing but the damp, earthy smell in your coat.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
Bäst att översätta så inte en viss herre går i taket 😉
Tibro är inte på något sätt ett turistmål. Hon inkapslar helt helt och hållet den djärva förtvivlan som är analog med någon annan,
pittoresk liten stad. En atmosfär av obevakad tomhet verkar sväva området, och ändå verkar hon kräva utforskning,
kräva en uppskattning av hennes tråkiga charm.
Skogen strömmar om henne och ibland kommer en hjort att glida från träden för att krossa sig längs den spröda betongvägen,
den rytmiska tappningen av hans hovar är ett annat världsligt eko i den nästan hisnande tystnaden som en Tibro-skymning medför.
Men ändå tycks hon vara tyst, för när du följer henne mot staden går hon inte trettio minuter utan att jag rusar på en bil
eller tåg eller buss och kör på henne. Sannerligen om du sitter vid sjön eller bron kan du inte önska tystnaden som verkar nära oundviklig inom grannskapet
- följ det eviga humöret på vattnet på sten och den smala kollisionen av krusningar på den leriga flodbredden.
Ibland kommer det en harmonisk fågelsång som tränger igenom skogsmarken, bärs inte i vinden,
men i ett sommarutkast, i en skarp chill som medför den permanenta jordiska tangen på skogen.
Man slås av den bittera charmen som uppenbarligen uppvisas av Tibros invånare, för den patetiska,
ouppfyllda längtan att sidleda från sin behagliga, överensstämmande komfort är en som inte dröjer så mycket som ludd.
En viss trevlig tillfredsställelse kan komma från en enkel anställning i staden eller i en närliggande stad.
Men det är inte bara ett behagligt tillfredsställande sätt: det orsakar bara ögat att undra, sinnet att dagdrömma
och i en otroligt stad som Tibro är detta kollektiva missnöje tung. Den presenterar sig i de vallmargrädda trädgårdarna så noggrant
trimmade och omhändertagna, i samma dystra promenader genom gråstad och genom grön skog, i samma potatis-middag lukt som klämmer fast i luften.
Det finns ingen riktigt glad man strängt lämnar sig till.
Tibro är en tröst. Hon riskerar tristess för sin vackra, minimalistiska charms skull. Hennes umber byggnader är inte så petite som de är stunted,
halvhjärtade, ersatz. Varför ligger hennes skönhet bara djupt inne i skogens tystnad, i hennes hemlighetsfulla allure utsökt till en nästan
chillande grad - det låter kanske vårt mest primära instinkt förundras över det som är rent vackert, det är omärkt, obelagt, oberörd.
När du blickar upp i träden som spårar gränslöst framåt mot en förtrollande azurblå, kan du inte låta bli att frukta den hotande ephemeralityen
- den allvarliga ephemeralityen av all världslig skönhet. Oavsett om det är du eller Skönheten har gått först, kommer du helt enkelt aldrig se allt.
Och du lämnar Tibro med detta flyktiga minne, tills hon är ingenting annat än den fuktiga, jordnära lukten i din rocka.
6 timmar sedan, skrev Atom:Tackar för omdömet, du skulle ju på MPR-maner fortfarande kunnat sura över min rättelse angående Istanbul 😉
MPR har gått upp och ned i alla år men visst har det väl varit all-time-low senaste kvartalet? Det är jävligt synd, jag vill ha ett aktivt och levande MPR och gärna med en del tjafs. Det här klimakteriekärringgnället av typen "din nedriga hängbjörk skuggar mina pelargonier" kan jag dock gladeligen vara utan. Lite klass och humor på gnället borde man kunna begära.
Sista helgen i Thailand innan två veckor i Kina och fyra i USA; hoppas ni i Sverige får en riktigt bra sommar, och snubbarna i Thailand likaså, så jag har något MPR att komma tillbaka till i augusti.
Din dra ner byxorna på en som försökte leka smart med Istanbul va så klockren så jag fortfarande kan skratta åt mitt skitsnygga självmål 😂
6 timmar sedan, skrev HuaHindinnge:Du kan få vara Bangkok pucko nummer 1. Undrar vem som är MPR pucko nummer 1🤔
Där är du ohotad etta efter dagens alla inlägg 
11 minuter sedan, skrev Kenneth4618:Där är du ohotad etta efter dagens alla inlägg
Just idag kanske men troligtvis tvåa efter Mankan. I vanliga fall tjafsar jag inte för ingen vill tjafsa med mig så du har 1:a platsen alla andra dagar.
Dessa trådar som påminner mig om hur kul Mpr är.
On 2019-06-06 at 14:03, skrev Fantomen:Är det ett korrekt antagande att det då går bra med andra konstiga PM?
Ja vad vill du prata om?
1 timme sedan, skrev Atom:För de som tycker att jag är en arrogant ordbajsare, vilket jag säkert stundtals är, så vill jag bjuda på en uppsats dottern skrev i veckan angående ”my hometown”. Där kan vi snacka ordbajseri, om än vackert, på hög nivå.
Tibro in the Summertime
By no means is Tibro a tourist destination. She quite perfectly encapsulates the bold despondency analogous to that of any other quaint small town. An atmosphere of unwavering emptiness seems to swathe the area, and yet she seems to demand exploration, demand an appreciation of her dreary charm. Throngs of forest encircle her and sometimes a deer will slip from the trees to amble along the brittle concrete road, the rhythmic tapping of his hooves an otherworldly echo in the almost breathtaking silence brought by a Tibro dusk.
And yet in all her silence she seems to bustle, for as you follow her towards the city she does not go thirty minutes without the rush of a car or train or bus come driving upon her. Indeed if you sit by the lake or the bridge you cannot wish for the silence that seems near inescapable within the neighborhood - ensue the eternal bumble of water upon stone and the slick collision of ripples upon the muddy riverside. On occasion there comes a harmonious birdsong seeping through from the woodlands, carried not in the wind but in a summertime draft, in a crisp chill that brings with it the permanently earthly tang of the forest.
One is struck by the bitter charm so patently exhibited by the residents of Tibro, for the pathetic, unfulfilled yearning to sidle from its agreeable, conforming comfort is one that does not linger so much as shroud. A certain pleasant contentment may come from a simple employment in the town or in a neighboring town- yet pleasant contentment does not satisfy: it merely causes the eye to wonder, the mind to daydream, and in an untroubling town like Tibro this collective dissatisfaction is heavy. It presents itself in the poppy-speckled gardens so meticulously trimmed and cared for, in the same somber walks through grey town and through green forest, in the same potato-dinner smell that clings to the air- things no truly happy man strictly submits himself to.
Tibro is a consolation. She risks boredom for the sake of her pretty, minimalistic charm. Her umber buildings are not so petite as they are stunted, half-hearted, ersatz. Why, her beauty only truly lies deep within the silence of her woodlands, in her secretive allure exquisite to an almost chilling degree- indeed, it unlocks perhaps our most primal instinct to marvel at that that is purely beautiful, that is unmarked, unblemished, untouched. As you gaze up into the trees that track boundlessly skywards towards a bewitching azure you cannot help but fear its looming ephemerality- the ever-apparent ephemerality of all worldly beauty. Whether it be you or Beauty gone first, you will simply never see it all. And you leave Tibro with this fleeting memory, until she is nothing but the damp, earthy smell in your coat.
Äpplet och trädet.
Är det du, Atom, som månne är hennes stora litterära förebild?
Flickstackarn slår ju knut på sig själv i sin iver att få med så många "helgdagsord/uttryck som möjligt.
Jobbbigt att läsa, men ett ganska effektivt sätt att avväpna läsaren från att ifrågasätta faktauppgifterna mellan de "svåra" orden.
En politisk karriär i sikte, kanske?😉
52 minuter sedan, skrev HuaHindinnge:I vanliga fall tjafsar jag inte
Det är väll det enda du gör
Något annat har du aldrig bidragit med
Logga in för att svara.