Hej på er MPR.are
Har varit medlem ett tag nu läst mycket trådar, ser ofta att ni skriver Fattiga Bonden i Issan eller norra Thailand. ja även dom fattiga bönderna i söder..
Var finns dom rika Thailändarna, är det bara i Bangkok då eller?
Brukar inte använda mig av uttryck som "fattiga bönder i Isaan" men kan ju svara ändå.
De flesta bönder/bybor i min frus hemtrakter har egentligen mycket mer pengar än vad jag har, dvs om de skulle sälja av all sin mark och tillgångar. De flesta har nämligen mark och andra värden för många miljoner baht. Däremot så är deras månatliga cashflow väldigt lågt jämfört med mitt. De drar inte in så mycket pengar men deras leverne kostar å andra sidan inte speciellt mycket jämfört med mitt.
Många i byn är väldigt arbetsvilliga och företagssamma och har maskinparker som inte behöver skämmas för sig. Äger en byafamilj ett dussin lastbilar, ett par grävare, några traktorer, någon skördare, ett par hundra rai mark osv så kan man fan inte räknas som fattig ens i en västerlännings ögon.
Majoriteten tror jag dock bedriver jordbruk endast för självhushållningens skull. Man odlar sitt årsbehov av ris helt enkelt och säljer en så stor del att det täcker utgifterna för utsäde, plöjning, gödsling etc. Inkomst i övrigt har man från annan verksamhet utanför jordbruket... som kan vara allt mellan himmel och jord i olika kombinationer.
Ungefär som mina egna mor- och farföräldrar fortfarande levde här i Norrland för bara 50-60 år sedan alltså.
Däremot så har en del bybor det mindre bevänt, de kanske har förlorat det mesta av familjens mark eftersom något familjeöverhuvud haft spel- eller alkoholmissbruk, någon familjemedlem blivit överkörd och krävt så dyr sjukhusvård att man varit tvungen att sälja av sin mark, eller så har de drabbats av någon annan form av ekonomisk otur. Och dem kan det vara väldigt synd om i ett samhälle utan sociala skyddsnät.
Gammelgumman som bor intill svärföräldrarna bor i ett träruckel utan toalett och hon skiter bakom en buske och duschar ur en kruka ute på gården. Varje morgon ger hon sig iväg för att samla mat med en hacka och en hink. Blir krabbor, sniglar mm samt en massa ätliga växter som växer vilt.
Hon har alldeles för små risfält för att kunna täcka sitt årsbehov av ris och har inte råd att leja bort ens tröskningen av det. Så hennes vuxna barnbarn brukar komma förbi och i flera dagar stå och slå loss riskornen ur de färdigskördade kärvarna på gården med en slaga gjord av trä. Resten av årets risbehov får hon köpa ihop och pengar till det skickar antagligen barnen ifrån Bangkok.
Ibland får gumman dock något dagsverke på fälten, fast pengarna hon tjänar på det köper hon mest laokao för i mina svärföräldrars butik. Är väl den enda "lyxkant" hennes torftiga tillvaro kan erbjuda, så hon tar chansen så fort hon kan. Istället för att spara.
Hur lite pengar hon har kan exemplifieras av att hon för några år sen lånade 10 000 baht av mina svärföräldrar till något projekt med sin hustomt som pant. När återbetalningen, till den för oss i Sverige lilla struntsumman, hade förfallit för över två år sen så erbjöd gummans familj sent omsider mina svärföräldrar ca 10 m av gummans tomt i gengäld. Svärföräldrarna accepterade av gott hjärta fast de egentligen hade kunnat ta hela tomten enligt låneuppgörelsen.
Den dag gumman blir för sjuk och gammal för att hämta sin egen mat ur skogen och runt fälten så vette tusan hur hon ska klara sig.
Men antagligen blir det så att något barn eller barnbarn förbarmar sig och tar hand om henne på sin egen knapra ekonomi tills gumman dör av någon krämpa som ingen i familjen har råd att betala vården för. Så gick det i alla fall för hennes gubbe för några år sen.
Finns ofantliga skillnader i ekonomisk styrka mellan familjerna i byn. Men helt klart så har de flesta familjerna väldigt stora ekonomiska tillgångar bundet i mark och övriga tillgångar, även om de har ett knapert kapital på banken samt låga inkomster.
