Det jag tänker på är hur folk på pensionärshem och andra svaga blir behandlade på.
De är en produkt som ska generera så mycket pengar som möjligt till de företag som sköter om åldringsvården etc.
Är det mänskligt? Det kanske är det du är inne på?
När jag besökte Thailand första gången mitten på 80-talet blev jag först väldigt frustrerad på grund av hur thailändarna skulle ha mer betalt av utlänningarna. Jag blev ändå faschinerad av Thailand, jämfört med Indonesien där jag jobbat och de övriga länder jag besökt i sydostasien var det ett himmelrike. Eftersom turistorter inte intresserar mig nämnvärt åkte jag hem för att lära mig så mycket thai som möjligt så att jag kunde åka runt i landet på ställen där de inte kunde engelska. Det gick väl inte så bra som jag tänkt mig att lära mig thailändska. Men jag åkte ändå runt i en stor del av Thailand.
Min stora aha upplevelse blev när jag satt i en liten by och fick betala 10 bath för nuddelsoppa, en dyr sopptallrik på den tiden. De andra betalade 5 bath tallriken. En gammal gumma satt också där med en tallrik nuddelsoppa, när hon skulle betala så trodde jag att jag hörde fel. "Hasip satang". Det var helt otänkbart att det skulle vara "hasip bath". Så det var nog rätt det jag hade hört "hasip satang". Fast det var ju i princip ingenting! Så gick det upp för mig att ge henne soppan gratis var inte att visa henne respekt, att däremot ta så mycket betalt att hon kände att hon inte låg till last, var värdigt. Efter detta betalade jag mina 10 bath utan att försöka pruta ner till 5 bath som thailändarna. Det skulle ändå aldrig kunna bli jämlikt, efter 50 satang upplevelsen.
Detta kallar jag mänskligt! Sverige har övergivigt den modellen i och med att bondesamhället försvann. Thailand håller också på att överge den modellen. Visst kommer människor att komma i kläm. I Sverige har det kanske gått lite för långt. Kan vi få ett mänskligare samhälle, i detta tidevarv? Thailand genomgår samma utveckling som sverige redan gjort, kommer de att lösa det bättre än oss?
Tack för det fina inlägget!
Jag är glad att få läsa om din upplevelse...
Där har vi nog något som är ganska lika - att betrakta små händelser och dra lärdom av det. Tycker det är charmigt (menar inget flörtigt alltså) 
:::
Jag var en debattör på ett seminarium på Kvinnodagen i Thailand när jag läste på universitetet.
Då kom jag på det här: "Jämlikhet mellan män och kvinnor innebär inte att en kvinna ska bära 50 kg säck som en man som bär 50 kg säck - utan hon ska bidra med det hon klarar av i proportion till hennes egen förmåga" (Kommer inte ihåg det ordagrant med det var den tanken som dök upp i mitt huvud).
Samma sak gäller det för män.
Jämlikhet innebär inte att män ska börja amma eller göra andra saker som kvinnor klarar av bättre i samma utsträckning.
För mig är jämlikhet mer att man "kompletterar" varandra med sina för- och nackdelar som män och kvinnor.
:::
Samma tanke gäller nog ditt exempel också.
Jämlikhet som mäts av känslan/förmåga och inte av samma siffra.
:::
Det är också som du sa att någon kan komma i kläm och någon utnyttjar och någon utnyttjas.
Men sånt är livet.
:::
Mvh
Magrood
(Appropå en viss ölreklam).
