Efter snabbvisiten på kliniken (häpp) så fortsatte resan till mitt hotell. Där fick jag ett mottagande värdigt en rockstjärna och det fattades bara röda mattan. Portieren tilltalade mig Mister Drifter och bad om att få ta flera foton på mig, bland annat när jag klev ur minibussen och sedan när jag spritade mina mina händer och slutligen då jag skrev in mig på hotellet.
Kisen bakom disken hade plockat fram en mapp med papper och det var de dokument som jag hade skickat till hotellet då jag bokade mitt karantänboende där.
Han frågade om jag hade skickat en bild på mig där jag stod med mitt pass under hakan och det sade jag att jag hade gjort.
Han letade i sina (mina) papper men kunde inte hitta den bilden. Jag funderade en stund och kom på att just den bilden hade jag nog bara skickat då jag sökte E-visum ellet Thailand Pass.
Kisen bad om att få ta en bild på mig när jag höll mitt pass under hakan och det var bara att lyda även om man kände sig som en nyligen intagen på kåken.
När jag var incheckad så frågade jag när jag kunde lämna rummet men det kunde inte kisen svara på direkt men han gissade på ungefär tio till tolv timmar.
Nu var det en annan gubbe som hjälpte mig med väskorna upp till rummet men det var lite lustigt för han vägrade åka med samma hiss som mig. Det gjorde inte så mycket för det fanns fyra hissar upp till min våning så vi anlände nästan samtidigt.
Väl på rummet så bar gubben in mina väskor och gav mig sedan ett välkomstpaket med mat och dryck och det tackade jag honom storligen för och kanske jag gav honom en slant för hjälpen.
Jahapp, är man tvungen att sitta här i ett halvt dygn innan man får lov att gå ut från rummet 
Ett fängelse är ett fängelse även om buren är förgylld
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
