Efter ett par veckor uppe i byn så tyckte jag att jag hade förtjänat ett par dagar i mer ”civiliserade” trakter. Efter lite tjat med
frugan så sa hon att det var ok (eller vad vad det hon sa...?) och jag såg framemot dagen D då resan skulle gå från Isaan
till det mer ”turistvänliga” Pattaya.
Frugan följde med mig till bussstationen för att vinka av mig och se till att jag hamna på rätt buss. Innan påstigningen så
bestämde jag mig för att äta lite kycklingsoppa. Med god aptit åt jag inte bara en utan två portioner av den goda soppan,
en soppa som sedan skulle visa sig göra mig mer spak en jag hade varit på många år...
Väl på bussen så var allt som det brukade, fullt med folk av olika slag, gammal som ung och jag kände mig hur pigg
och kry som helst. Det var först efter ett par timmar som soppan började göra sig påmind via några otroliga magsmärtor,
magen kändes som om den var 10 min skulle vrida sig ut och in, själv så var jag f-n säker på att jag skulle dö vilken sekund
som helst, svetten rann ner för pannan och min enda tanke var att bara vi kommer till Bangkok så skall det nog bli bra.
Färden som varade i närmare 7 timmar innan vi var framme var inget jag ville göra om. I detta läget tänkte jag, ”kan
det bli värre?” Japp det kunde det...
Antagligen pga magsmärtorna så tänkte jag inte helt klart när jag anländer till BKK. I stället för att gå direkt på toaletten
så går jag kallsvettig och med magsmärtor fram till biljett luckan och inhandlar en biljett för första avfärd till Pattay som
är typ 10 minuter senare. Ja hur jag tänkte här det lär jag antagligen aldrig få någon klarhet i som sagt, men med otroliga magsmärtor och med kallsvetten rinnande ner för pannan går jag med stapplande steg in i bussen för vidare färd mot
helvetet...
Vad som sedan sker på bussen är nog för de flesta en gåta. Jag sitter ca 2 meter från toaletten inne i bussen, men går
inte in på toa för att göra det som måste göras utan jag sitter och stirrar med appatisk blick ut genom bussfönstret för att
se om jag kan be chauffören att stoppa bussen och lämna mig någon stanns mellan BKK och Pattaya så jag kan få skita
i fred ut i det fria, men ni som har åkt denna sträckan vet att det inte finns så mycket i trädväg på den sträckan så jag slår
mer och mer denna bisarra tanken ur mitt huvud, så varför går jag inte in på busstoan?
Har ni någon gång varit otroligt pisse eller skitnödig så vet ni att ju närmare toa ni kommer ju mer känns det som om
att det håller på att komma i byxan och när man till slut kommer fram så tänker man att ett steg till så hade det banne
mig hamnat i kalsongerna... Och ni som åkte mellan BKK Pattaya på 80 och 90 talet vet att det var sällan att toaletterna
på bussen var upplåst så att man kunde gå in och göra det som man skulle göra, utan de var ofta stängda antagligen
pga att ”busspojken” inte orkade städa toa. Vilket fall så repade jag mig mod för att ta de två stegen till toan och frälsningen
eller skit i byxan när det skulle visa sig att dörren var låst. Men döm av min förvåning när dörren öppnade utan problem och
jag kunde satta mig ner för att släpp ut det som skulle ut.
Ni som jobbar med sprutlackering förstår nog hur det såg ut på toan när jag var klar, men just då sket jag bokstavligen i det
för ut skulle det, skit samma för jag kunde ju torka rent efter mig, eller?
Förtvivlat tittar jag mig runt i toan efter något papper och till min fasa märker jag att DET FINNS INGET TOA PAPPER.
Vad göra? Av med byxorna av med kallingarna, här skall det torkas röv. När jag väl är klar med skitgörat är det dax att
spola ner kallingarna, hur går det tror ni? Inte f-n spolas mina kallingar ner, utan de fastnar halvvägs ner i röret så att
man ser mina gulvita kalsonger sticka upp som en annan giraff ur toan. Hur jag än spolar och har mig så går de inte ner.
Det är inte mycket jag kan göra åt det utan jag traskar ut och intar min plats. Två söta tjejer som sitter raden framför fattar
även de mod när de ser att jag lyckades komma in på toa, en av tjejerna hastar snabbt fram till dörren och går in, två
sekunder senare kommer hon ut med uppspärade ögon och tittar på mig som om att jag var någon vettvilling som precis
släppts ut från hospitalet, tjejerna diskuterar, gestilulerar samtidigt som de tittar på mig, som tur var så mår jag så dåligt
att jag inte riktigt orkar bry mig utan önskar mig bara bort och ur denna jävuls bussen...
Väl framme så tar jag första bathtaxi och sätter mig där bak för färd mot mitt hotel, min ända tanke är att ”nu är det slut
på eländet...” Men alla ni som känner Murphys law vet at om det har börjat jävlas så tar det aldrig slut...
Några minuter senare är det dax för mig att gå av taxin, fortfarande med magsmärtor och med kallsvetten i pannan går
jag fram till chauffören för att betala honom. Här får jag skylla på att ”jag var ju dålig”, jag ger honom antagligen ungefär
o,25 baht, chaffisen tar emot pengarna, åker 2 meter, stannar taxin, backar tillbaks till mig, kastar pengarna på mig och
avslutar allt med en rejäl spottloska...
Efter detta så känner jag att jag är redo att lägga mig ner för att dö, dock så repar jag mod och tar mig den sista delen
till hotelet och en skön säng...
Så vad är sensmoralen i detta?
Lämna aldrig frugan i byn för att åka till syndens näste...
//bob
