Beklagar. Vet ju att du trivdes med hans sällskap ute på åkrarna.
Hej
Det stämmer men det tog ca 5-6 år innan vi fann varandra riktigt bra, svärfar är en väldigt speciell, gammaldags, envis och extremt arbetsam människa, han är analfabet och han gör allt på traditionellt vis och är inte mycket för det moderna.
Han gjorde nästan allt själv och ville absolut inte att anställa folk även om han hade råd på senare år, han kunde greja hemma hela dagen och sen åka till farmen på e.m, där blev det ju naturligtvis snart mörkt och alla andra åkte hem för dagen men inte han, han satte på sig en pannlampa och fortsatte på fälten ändå, folk var förskräckta eftersom ingen annan fanns i närheten och skulle han skada sig, bli ormbiten eller något liknande fanns inte en människa att få hjälp av.
Han gjorde egna blåsrör av bambu, lika långa som dom Indianerna i Syd Amerika använde förr, det tog ca 14 dagar att tillverka ett blåsrör på traditionellt vis, han gjorde hål igenom bambun med en lång käpp som han lindade ståltråd på som en borr, värmde den i elden och borrade och borrade dag efter dag, till slut kom han igenom, han gjorde pilar som han lindade med bomull, sen kunde han träffa nästan vad som helst relativt långt borta t.ex fåglar uppe i träd.
När vi hade med honom till Udon Thani gillade han inte Hotellen som ex.vis Charon, han tyckte att rummen var kalla o.s.v, så han brukade ta med sig hunden och sova i bilen, han brukade även sitta på gräsmattan ute vid Hotellets parkering, där trivdes han bättre än på rummet, han pratade med samlorförarna, rökte och åt där ute.
Han tyckte nog att jag var bra konstig när jag satte in byns första vattentoalett av Europeisk stil i vårt första egna hus, borrade efter vatten, ville ha stående panel på trähuset och ville sätta trappan till andra våningen där den passade bäst och inte var spöken och annat tyckte att den skulle vara o.s.v, men jag var ju aldrig rädd för att ta i och jobba, jag åt samma mat och anpassade mig ganska bra så vi blev väldigt bra vänner till slut.
Jag fick lära mig att allt det gamla inte var så dåligt och att man kunde göra saker på andra sätt än vi är vana med i Sverige och han gillade nog trots allt en del av dom nymodigheter jag introducerade, så med tiden lärde vi oss att jobba ihop, ha roligt ihop och vi respekterade varandra på ett jämställt sätt, med tiden insåg han nog att dottern hade träffat en lite "ovanlig" utlänning som faktiskt klarade en hel.
Att sitta i mörkret med honom och hundarna runt en brasa var nästan som att resa i tiden, men nu blir det aldrig mer så igen.
Ett oförglömligt minne är när han var ute och åkte bil med vår pojk då 2-3 år, kom hem och sa att han körde bil bra, det visade sig att pojken fick stå framför honom och ratta bilen ute på landsvägen, han var jätteduktig sa svärfar tills dom kom till en 90 graders kurva, då räckte inte pojkens armar till och när svärfar vred på ratten följde pojken med och trasslade in sig i ratten, inte helt lyckat tyckte frugan som blev näst intill tokig på honom.
Eller när jag körde hans gamla bil första gången i Nong Khai, han tyckte att det var för mycket trafik, jag hoppade in vid ratten trots att det var song kran och vi båda hade druckit en del, körde iväg och skulle bromsa i första korsningen, då märkte jag att pedalen låg mot golvet, jag fick fiska upp den med tån och pumpa upp bromstryck, jag var både chockad och likblek.
Bilen och han var oskiljaktiga men tänk att det tog flera år innan vi insåg att han inte visste hur trafikljusen fungerade, undra på att vi höll på att krocka ibland.
Med vänlig hälsning isan lover
