Var o varannan vecka dimper det ner ett nytt ”Nigeriabrev” i min mejlkorg. Det ena mer fantasifullt än det andra och oftast på urusel Googleöversättningsengelska. Numera är det oftast mejl av typen, utvalts till att bli ensam vinnare i något lotteri som jag inte ens visste om att det fanns, än mindre köpt någon andel i. För det mesta går det direkt till mappen för Skräpmejl, men ibland läser jag igenom dem för att få ett gott skratt och roas av att de tror att någon skall vara korkad nog att gå på deras tafatta försök.
Jag trodde mig kunna genomskåda alla tänkbara försök att lura mig och kunde till helt nyligen hävda att mig lurar ingen! Men, även solen har fläckar och jag är inte lika kaxig längre.
En mycket nära vän, vi kan kalla henne Ann, 35 år, bosatt i Bangkok, singel, inga barn. Hon är liten och nätt, rar och omtänksam, har bra utbildning men talar tyvärr lite knackig engelska. Hon är den ärligaste och mest trofasta thaitjej man kan tänka sig och är dessutom totalt befriad från det annars så vanliga habegäret. Dessutom dotter i en familj som inte skulle komma på tanken att kräva underhåll av farangen. Kort sagt, en perfekt kvinna att bygga ett seriöst förhållande med. Tyvärr har hon inte haft tid att söka en livskamrat eftersom jobbet och försörjningen tagit det mesta av hennes tid.
Nu tickar ju hennes biologiska klocka och i ett försök att göra något åt ensamheten och kanske hitta en livskamrat och en chans att få barn innan det är för sent, så lägger hon ut en annons på en Thai-Datingsite.
Gott, allt ser bra ut, några svar av mindre intresse trillar in utan att det ens leder till en första date, när plötsligt ”Mannen med stort M” skickar ett mejl med foto. Engelsman, snygg, änkling, en son på 5 år, stadigt arbete och inkomst och som dessutom inleder med precis de rätta fraserna för att väcka hennes intresse.
Han skriver på perfekt engelska och använder ett mycket vårdat språk som för tankarna till en högt skolad akademiker.
Ett flitigt mejlande inleds och man riktigt känner hur ”love is in the air”. Foton utbyts och man börjar kalla varandra för ”darling” och ”my love”.
Han ställer intresserade frågor om hennes familj, Thailändsk kultur och praxis för bröllop, hemgift och allt möjligt. Han verkar superseriös och lovar att komma för att hälsa på så snart han kan ta ledigt från sitt jobb så att de ska lära känna varandra.
En månad har nu gått sedan hans första mejl, när hon plötsligt känner en viss osäkerhet och kontaktar mig för att få råd. Hon skickar oombedd över kopior på alla hans mejl till mig och ber mig läsa igenom allt, eftersom hon är lite osäker på Googles översättning.
Jag kan inte annat än imponeras av mannen. Han är nästan för bra för att vara sann och trots att jag bara på grund av detta enkla faktum borde ha anat ugglor i mossen så köper jag storyn med hull o hår. Nu kunde jag inte kolla IP-adressen eftersom det inte syns i vidarebef. mejl, annars hade jag givetvis gjort det.
Hur som helst så säger jag till henne att det verkar OK och råder henne bara att ”ha inte ha för bråttom” och med det önskar jag henne lycka till.
De kärleksfulla mejlen och telefonsamtalen fortsätter ytterligare en tid och så plötsligt tar det en lite överraskande vändning.
Han har i ett tidigare mejl berättat om sin numera avlidne far som skulle ha arbetat en stor del av livet utomlands, bland annat i Malaysia. Sonen har plötsligt fått reda på att det finns innestående löner och andra tillgångar att hämta där och han skall därför resa till Malaysia för att visa upp ett bevis på att fadern avlidit samt att han som ende son är berättigad till faderns tillgångar.
Väl framme, några dagar senare, kommer ett mejl där han berättar hur han träffat en advokat och representanter för div banker och bolag och det visar sig att det rör sig om sammanlagda tillgångar på mer än 750.000 US dollar.
Frid och fröjd och klackarna i taket kan tyckas, men sen var det ju bara det där med skatten!!!! Den måste betalas först innan pengarna kan betalas ut! (jo tjena! )
Dessutom skulle det ta minst en månad att föra över pengarna till England och allt skulle bli så mycket enklare om han kunde få använda hennes konto i Thailand för då skulle allt kunna fixas på tre dagar.
Nu hade han fått ihop det som behövdes till skatter och avgifter genom att ta av sina egna besparingar, lånat av sin mor och en del annat trixande, men fortfarande fattas det några tusen och här kommer det klassiska! ”Kan du avvara tvåtusen pund så att jag kan slutföra det här?”
Ann, som inte är bakom flötet som han tycks tro, slår omedelbart till bromsarna och kontaktar mig för att kolla om hon verkligen förstått vad som stod i hans mejl. Jodå, ett klassiskt Nigeriabrev om än i en mer raffinerad form.
Hon fick se sina drömmar falla till marken snabbt och skoningslöst och blev naturligtvis jätteledsen. Jag kände mig dum och skamsen som gått på storyn och dessutom sagt till henne att han var OK,
Med facit i handen så borde både hon och jag givetvis reagerat på några detaljer, som t.ex. att sonen finns med på samtliga foton, (ett 20-tal) men samtidigt berättar han ytterst knapphändigt om pojken. Dessutom var han lite för ”bra för att vara sann”
Hela upplägget var mycket skickligt genomfört med Facebooksida, foton, trovärdig bakgrund och rubbet. Jag köpte som sagt storyn rakt av trots att jag ombetts att kolla trovärdigheten,
Nu slutade det ju trots all lyckligt eftersom hon inte gick på blåsningen och i fortsättningen kommer hon att vara mycket misstänksam mot vilken man som än kontaktar henne i fortsättningen.
Jag håller tummarna för att hon hittar sin drömprins till slut för det är hon värd.
Den goa tjejen Ann, är inte arg på mig tack o lov och jag har lovat henne att nästa karl skall synas in i minsta detalj med de mest kritiska ögon som finns att tillgå = mina.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra varför man lägger sådan tidsödande möda på att försöka lura av en vanlig thaitjej några tusenlappar. Det måste väl finnas betydligt resursstarkare kvinnor att ge sig på.
vilka jäkla typer det finns bra att inte gick på det.
//Lp
