Det trettioåttonde bländverket

14,2 tn inlägg

Medlem sedan 2008

13 jan. 2013#196

Jag kan meddela att jag nu checkat in på Hotel Avenue Inn i Jomtien. Jag ska bo här till 20 januari. Internet fungerar ganska bra, om än inte perfekt. Och Björn har har ett minst sagt märkligt lösenord till sitt Wi-Fi

Jag ligger efter ordentligt med rapporteringen. Ska försöka lägga upp något snarast.

Herr Chang har talat.

Bibben

Lyxsvin

10,7 tn inlägg

Medlem sedan 2008

13 jan. 2013#197

Ja, Leo Leo

måne

24,6 tn inlägg

Medlem sedan 2008

13 jan. 2013#198

:ele: :ele: :ele:

Bibben

Lyxsvin

10,7 tn inlägg

Medlem sedan 2008

13 jan. 2013#199

Och Björn har har ett minst sagt märkligt lösenord till sitt Wi-Fi

Enhalvspecialmedräksallad?

Herr Chang

14,2 tn inlägg

Medlem sedan 2008

14 jan. 2013#200

Nu gäller det att passa på... nu när internet fungerar.

Minnet sviktar något, men jag tror vi är i Chiang Rai nu. Dum som jag är ber jag inte om lösenord till Wi-Fi när jag checkar in, det kommer jag på att jag behöver senare. Nåväl, bara att ringa receptionen tänker jag. Vistt kan man ge mig lösenordet, problemet är bara att man inte är särskilt bra på att bokstavera på engelska.

Jag fattar ingenting, och ber dom skicka någon till rummet med en papperslapp. Fem minuter senare ringer det från receptionen och man försöker åter bokstavera lösenordet för mig. Nu får jag nästan hjärnblödning och säger till på skarpen att nu skickar ni upp någon till rummet med ett papper. Ni har väl inte brist på personal?

En minut senare anländer två små papperslappar. Varje user/password gäller i fem timmar, så nu är allt frid och fröjd.

Från badrummet hör jag ett ständigt rinnande, så jag går in och tittar. Det ser ut som att kranen till badkaret läcker, och snart blir det översvämning. Jag släpper ut vattnet, men sen kommer chaufför Khun Go och meddelar att det är han som tänkt ta sig ett bad. Ojdå

På kvällen blir det en spagetti carbonara. Den var väl OK för att vara Thailand.

Khun Gos bil är lite extrautrustad. Han påstår att han är expolis, och fortfarande har en del uppdrag för polisen. Vilket jag inte är 100% säker på att det är sant. Hur som helst har han blåljus och sirener i bilen.

Blåljuset består alltså av en LED-panel som är monterad bakom backspegeln.

När vi är ute och åker blir det ibland så att Khun Go finner vissa rödljus meningslösa. Han slår då på siren och blåljus och kör mot rött. Jag är ganska road av det när det sker, men egentligen är det väl inte roande. Vi är ju inte precis på någon utryckning.

Det händer också att Khun Go lyssnar på sin polisradio. Om vi närmar oss en poliskontroll gäller det att jag gömmer min Beer Chang, det är nämligen inte tillåtet att dricka i bilen. Inte ens för passagerarna.

Khun Go har även handklovar lätt tillgängliga vid framsätet. Pistol och ammunition fick jag dock inte se denna gång.

Vi åker långa sträckor, så vid stopp passar Khun Go på att lufta motorn lite.

Det är väl i regel Khun Go som vill ha något att äta, själv äter jag inte mycket.

Fast här fick jag i mig lite soppa.

Nu har vi anlänt Lampang och restaurang Riverside. Någon som är sugen på stink beans?

Efter Riverside åker vi vidare till ett pizzaställe. Här den trevlige ägaren från Oregon USA, och till vänster en svensk vi råkade stöta på. Ej MPR-medelm, men jag tror Nicholas lyckades värva honom.

Utanför stället säljer man pizza slice för THB 30 styck. Ägaren säger att kundkretsen i huvudsak består av thailändare.

Vidare till ett thaidisko. Ljudnivån är öronbedövande, så det är inte lätt att kommunicera där inne.

Det finns stora likheter med Hot Shot i Chiang Mai. En skillnad är dock att damer till salu är lättare urskiljbara här.

Ja, här sitter de på sin egen lilla avdelning.

Nicholas är måttligt intresserad, och för all del även jag.

Kanske roligare med andra thailändska dambesökare som var lite nyfikna på oss farang.

Nästa dag åker vi mot Sukhothai. Khun Go har sin mor och bror där, så han handlar lite mat innan vi kommer dit. Han köper vad som heter kao lam, vilket är en speciellt förpackad sorts klibbigt ris. Jag får prova på en, och det var ganska gott. Sötare än vanligt klibbigt ris, och en och annan svart böna iblandad.

Och här står jag med Khun Gos mor och bror.

Vi lämnar Sukhothai ganska snabbt då Khun Go anser att det är mer drag i Phitsanulok. Tja, svårt för mig att bedöma, men checkar i vart fall in på ett hotell där. Jaha, Free Internet som kostar THB 200? Nej, det ingick förstås i rumspriset.

Nästa dag åker vi mot Korat, eller Nakhon Ratchasima som det egentligen heter. Det är dock så att vi passerar Khun Gos uppväxtplats, och där har han både släkt och vänner. Eftersom vi har gott om tid stannar vi en dag där. Nakhon Sawan!

En av Khun Gos gamla skolkamrater blir alldeles till sig när hon får veta att han är där med en farang. Jag vill ha en farang! Hon äger ett karaokeställe och insisterar på att vi kommer dit.

Jaja, och tvärs över vägen finns det en liten resort så vi checkar in där.

Karaoken har ett antal anställda sångerskor.

Man förväntas visa sin uppskattning av sången genom att till sångerskan skänka så kallade blomsterkransar för THB 20 styck. Fast de är ju av plast...

Khun Gos vän tycker att jag borde prova på hur det känns att vara "big boss" på ett karaokeställe. Så jag sätter mig i högsätet och granskar alla notor.

Här är jag snäll och skänker fyra "blomsterkransar" till sångerskan.

Skänkta "blomsterkransar" hamnar på notan, och här håller man reda på det.

Jag må leka "big boss", men jag har inte tillgång till de låsta skrivbordslådorna. I undre lådan finns diverse sprit.

I övre lådan pengar och cigaretter.

Jag observerar att en av sångerskorna sitter med en pekplatta.

Vanudå? Det är ju inte Applegrejor... ser inte någon märkesbeteckning, men OS ser ut som Android.

"Jamen HC... vill du att jag ska ha Apple kan du väl köpa en iPad till mig?"

Ju senare det blev, ju mer vågade blev damerna.

Damen i leopardutstyrseln är från Laos, och det gick väl lite väl långt där. Jag blev dock ombedd att inte fotografera, så mer än så här blir det inte.