Efter att ha läst åtskilliga historier av de som verkligen vet hur den thailändska kvinnan egentligen är tänkte jag dela med mig lite av egna erfarenheter och tankar. Är de bara bedrägliga "moneygrabbers" eller kan det vara så att de inte är så olika andra kvinnor? Egentligen. Ämnet borde intressera ett flertal.
Redan under min första resa till det leende landet visste jag att livet inte längre skulle bli detsamma. Jag var för evigt fast och antagligen förstod jag redan där och då att livet och mina tankar fortsättningsvis skulle bestå av två saker. Himmel eller helvete.
Det ena var den starka längtan tillbaka. Min längtan tillbaka börjar redan när jag bär ner väskan till taxin som står och väntar på att ta mig till flygplatsen. Oavsett hur lång tid jag varit där undrar jag hur tiden kunnat gå så fort. Trots en smakfull solbränna som jag endast kan frambringa genom att långvarigt om än försiktigt låta mig exponeras av solens värmande strålar. Dessa strålar som bara känns extra behagliga i vetskapen om att det hemma är snö och kallt. Lika behagligt är det att låta havet omsluta dig i sin trygga famn.
Under parasollet finns det inga bekymmer. Under parasollet spelar de långa arbetsdagarna man då och då genomlidit längre någon roll. Under parasollet finns inga tankar på långa arbetsdagar, inga tankar på att behöva skrapa bilrutorna innan man kan åka till jobbet, inga krav eller måsten. Det finns bara en inre ro och en tillfredssällelse som jag inte funnit någon annanstans.
Jag saknar aldrig någonting när jag är där, vad skulle det kunna vara? Väckarklockans lika gälla som obönhörliga signal som förkunnar att den alldeles för korta nattvilan är över och att det är dags för ännu en lång arbetsdag? Vänner och bekanta? Nej knappast. De gånger jag tänker på någon av dem så skickar jag ett sms eller ett foto till dem så att de kan se hur bra jag har det, och sedan glömmer jag dem. Nästa gång jag tänker på dem är om de svarar och kan man se att det finns en aning avundsjuka eller bitterhet i deras svar så skrockar jag lite självgott, beställer något kallt att dricka och glömmer snart bort dem igen.
Någon gång kan man tänka på sina barn, men å andra sidan är de så pass stora och är dessutom upptagna med sina egna liv att de klarar sig själva för det mesta. Kärlek, ömhet och omtanke kan man sakna när man är ensam långa stunder och har det tungt, men här finns de sakerna ofta i solstolen bredvid. Det är också en av orsakerna till att man fastnat för landet, kanske den största anledningen?
Första gången jag på plats med mina egna ögon såg de thailändska kvinnorna tappade jag hakan av häpnad. Bokstavligen. Oavsett var man befann sig så fanns det oftast kvinnor där och jag har sällan eller aldrig mött dess like. De var så vackra med sina långa svarta hår, sin hållning och sin utstrålning. De utstrålade en värdighet, stolthet och kvinnlighet på ett exotiskt och helt annat sätt än jag tidigare stött på.
När jag senare hade förmånen att få tillbringa en längre tid med några av dem fick jag också uppleva det på riktigt nära håll. Man blev ompysslad och upplevde en annan sorts kvinnlighet än tidigare. En kvinnlighet fylld av behaglighet och självklarheter. Behaglighet för mig som blev ompysslad och omhändertagen på ett helt annat sätt än vad jag varit van vid. Man blev behandlad som både en man och som ett barn och det var ett ”naturligt” sätt för henne och inte något hon såg som en uppoffring för att om möjligt kunna begära någon form av vedergällning vid ett senare tillfälle. Några saker fick man förklara att man mycket väl kunde och framförallt ville göra själv för att inte känna sig generad och för att inte känna det som om man generade henne. Jag vill inte att någon ska hjälpa mig att ta av eller på mig skor och jag vill heller inte få mina fötter tvättade om situationen i övrigt inte kräver det.
Självklarheterna serverades av henne och det var inte alltid dessa saker var så självklara för mig men det blev jag snabbt varse om. För henne var det en del saker som hon ansåg vara kvinnliga sysslor och dessa sysslor var det hon som skulle utföra även om jag både kunde och ville göra dem. Som att diska den lilla disk som uppstått när vi ätit på rummet eller skölja upp badkläderna. Råkade jag diska så blev det bannor om än milda sådana. Sköljde jag upp mina badkläder och hängde upp dem så tvättade hon dem ändå. Leendet fanns alltid nära till hands och framvisades generöst och då är det svårt att förbli oberörd och varför skulle man det?
Om det däremot skulle öppnas en burk eller en flaska så skulle jag göra det även om hon utan tvivel klarade av det. Det var en manlig syssla och därför skulle jag utföra den. När vi gick ut och åt skulle jag gå först in och om jag gentlemannamässigt höll upp dörren åt henne så väntade hon på mig så att jag skulle gå först. Det finns gott om exempel på små saker som i början var helt nytt för mig medan det för hennes del var självklart och det dyker hela tiden upp något nytt.
En del saker som jag från början tyckte var lite konstiga blev med tiden något man inte längre reflekterade över. Sedan den första kvinnan har det blivit några till och även om det är olika personer och personligheter så är många av de vardagliga sakerna och beteendena desamma. Med tiden har skillnaderna mellan dem och deras svenska motsvarigheter blivit tydliga och nu ser jag de små sakerna som skiljer dem åt som en brist hos de svenska kvinnorna i många fall. Samtidigt har de svenska kvinnorna sina fördelar, det kan man inte bortse ifrån, men som jag känner det nu kan de inte längre matcha helhetsintrycket jag fått av de thailändska kvinnorna.
Men jag har också ändrat uppfattning om de thailändska kvinnorna efter att ha varit där under en tid. Alla är inte så vackra, alla har inte samma självsäkra utstrålning eller hållning som jag först tyckte. De är i stora drag som vilka andra kvinnor som helst med olika fel och brister precis som vi alla har men kanske inte vill inse eller erkänna. De känner också en viss orolighet för om den utländske mannen de träffat verkligen är den han under några veckor framställt sig som. Man kan väl aldrig påstå sig ha lärt känna någon efter endast några veckor tillsammans.
Då och då, eller rättare sagt, dagligen kan man på olika forum läsa om hur thaitjejerna egentligen är och skulle man tro på vad som skrivs skulle man aldrig någonsin boka en biljett tillbaka till dessa mansslukande demoner som bara tänker på sig själva eller i viss mån även sin familj. De lurar och bedrar med samma glada humör och är oförmögna att ha några djupare känslor för något annat än sin egen börs. Att fylla på denna börs med hjälp av lättlurade män från väst är det väsentliga för dem och det får de lära sig redan innan de börjat skolan.
Inte nog med att börsen ska bli välfylld snabbt, de ska även få någon av dessa lättmanipulerade män att betala för ett nytt hus och andra statussymboler under tiden. Inte bara till sig själva utan även till övriga familjemedlemmar som självklart slutat jobba för att även de bli försörjda av någon av dessa män. Dessutom är det bråttom och klarar inte någon av männen av att komma upp med tillräckligt mycket pengar ens under hot om att man ska lämna dem så får man glömma honom och lägga mer krut på att snarast få tag i en ny.
Eller kan det vara så att de är som vilka andra normala människor som helst som också känner viss tvekan och sund misstro. Vad vill mannen? Vad är han ute efter? Vill han ha en fru eller en älskarinna? Hur kommer det att gå för min familj om jag följer med honom? Kommer han att ta hand om dem om jag följer med honom? De har också frågor, funderingar och tveksamheter. Det är väl så vi alla har det i början av relationerna om än i olika former och grader? Det är väl bara nyttigt och är också en drivkraft för att verkligen lära känna den andre? Om man inte bryr sig om att ta reda på vem den andre är eller vilka kort och långsiktiga planer den andre har så kanske man inte är så intresserad själv?
Jag har också haft en gnagande känsla inom mig om jag verkligen kan lita på just den här personen. Det visade sig att min magkänsla var riktig och att jag inte kunde det. Anledningen till det fick jag reda på av en slump några månader senare då hon fångats på bild av en bekant på en helt annan plats än var hon sagt att hon skulle befinna sig på. Vad ska jag göra åt det? Känna indignation och därför börja ruva på någon sorts hämnd? Nej det är bara futtigt och eftersom vi redan gått skiljda vägar så avfärdade jag det med en axelryckning och något av en inre tillfredsställelse om att jag faktiskt hade rätt i min tidigare misstänksamhet.
Så antingen får man lita på den man valt att ha en relation på eller också avbryta den. Alla relationer mår enligt mitt sätt att se det också bäst av att mogna fram. Är man tillsammans dagligen med en svensk kvinna eller kvinna boende här, under flera år innan man ens förlovar sig så ser jag ingen anledning till varför man ska gifta sig med någon som man sammanlagt endast tillbringat några månader tillsammans med oavsett om man varit tillsammans i ett antal år. Att dessutom gå och känna hur tvivlet gnager i bröstet är inte särskilt hälsosamt vare sig för den som det gnager i eller för den relationen. Tvivel och tveksamheter kan vara bra att ha men de bör hållas under kontroll och inte späs på genom en ständig misstänksamhet.
Mvh
Welder
det tar verkligen på krafterna att komma hem och börja längta ner igen. Speciellt när man måste vara ifrån någon man tycker så mycket om under en väldigt lång tid.
Vill bara säga att min lilla älskling fortfarande efter 3 år klipper mina naglar masserar mig o gosar på alla möjliga o omöjliga sätt.. samt överraskar mig ständigt med nya grepp... så jag vet inte om det är nåt speciellt för just min älskling men..Tack för ordet: IRONMAN 
