En viss skillnad mot beskrivningarna från Thailand, inte så farligt när det gäller Svenska kvinnors knullresor tydligen i AB.
Nu beskrivs resorna mer som glada minnen 
Reseledarna om sina mest galna minnen
LAS PALMAS. En man skrev upp två prostituerade på rumsnotan.
En kvinna misslyckades med att ta livet av sig för att lägenhetshotellet snålade på gasen.
Tillsammans har Lissy Eriksson, 63, och Marianne Garcia, 72, tillbringat över sjuttio år med att serva svenskar på Gran Canaria.
Nu berättar resevärdarna sina mest galna minnen.
Text: Carina Bergfeldt Foto: Pontus Orre
Följ Aftonbladet Plus på Facebook
Det är ett kärt återseende på caféet vid Catalinaparken.
Det har gått några år sedan Marianne Garcia pensionerades, efter 37 års tjänst. Hon och Lissy Eriksson beställer varsin kaffe och pratar i mun på varandra.
– Jag brukar ofta tänka att jag hoppas att jag får behålla minnet länge, för jag har haft ett så härligt liv, säger Marianne Garcia.
Hon kom hit, till den 23-gradiga värmen, på semester med sin mamma och bror i början av 1960-talet. Då var hon 20 år gammal.
– Det var precis som att jag kommit hem, jag visste att jag var tvungen att åka tillbaka.
Det dröjde bara några månader innan hon landade på ön på nytt. Hon tog med sig en ordbok och gick runt i stadens affärer och pekade på ordet ”trabajo”, arbete. Det första jobbet blev i en bazar.
Lissy Eriksson kom ett decennium senare. Precis som Marianne blev hon förälskad. Först i ön. Sedan i en man. Och stannade.
Båda började jobba på Vingresor. Och stannade där också.
– Ibland ringde vi våra män och sa att ”oj, oj, nu är planen försenade” och så gick vi ut och drack vin. Sextiotalet… säger Marianne Garcia och skrattar och skakar på huvudet.
Hon pekar mot en gränd.
– Där hämtade vi upp kvinnorna, det var många tjejgäng som åkte på semester. De hade med sig spanska män, som stod och omfamnade dem och grät när de åkte. Vi körde tjejerna till flyget, och hämtade upp de nya resenärerna som just landat. Sedan körde vi dem till samma plats. Då stod grabbarna där igen, och väntade på nästa busslast. Och så höll det på. Helt galet.
Känner ni någon strandraggare som kan prata med oss om hur den tiden var, en verklighetens ”pizzaracer”, som i Sällskapsresan?
Svaret kommer unisont, följt av ett gapskratt:
– Juan. Prata med honom. Verklighetens Don Juan.
– Va? Hur många svenska kvinnor jag har varit med?!
Juan Dominguez skrattar åt frågan. Men sedan börjar 66-åringen räkna. Det tar sin lilla tid. Han slutar när siffran passerar 500.
Han skrattar och skakar på huvudet.
– Jag är ingen Julio Iglesias. Lova att du inte gör någon skandalartikel av det här. Man pratar om krigsbarn. Jag är ett charterbarn… bara ett barn av min tid.
Foto: Privat.
Den tiden är mitten av 1960-talet och en 16-årig pojke på Las Palmas gator har precis börjat intressera sig för det motsatta könet.
Planen landar varje vecka. Fyllda av svenska flickor som är 17–18 år och på jakt efter ett äventyr.
– Det var rena rama sexturismen. Det passade in i den sexuella revolutionen, tjejerna började äta p-piller och alla älskade med alla, utan skydd. Vi som gjorde en karriär av att vara strandraggare hade fem olika tjejer på en vecka, oftast svenskor men ibland även holländare och tyskor… ja, plus vår spanska flickvän, som vi sa god natt till klockan tio på kvällen innan vi gick på disco, säger Juan Dominguez.
Foto: Privat
Han bläddrar i fotoalbumen. Hittar en bild på sig själv på stranden, i små badbyxkor. Omgiven av tre kvinnor. Det var många år sedan.
Nu, en decembereftermiddag 2015, är stranden på Las Canteras tom, så när som på en ensam man som ligger och sover invirad i en handduk, och ett par med en hund.
Juan Dominguez minns, precis som Lissy och Marianne, en annan tid, ett annat liv. När man rev ut en fräsig bild på Mick Jagger i en tidning, köpte några meter tyg, och gick till skräddaren för att sy upp en likadan skjorta som sångaren hade. I affärerna i det Francostyrda Spanien fanns det inga moderna kläder att tala om.
– Målet var att bli ihop med en svenska som skulle komma tillbaka. Då kunde hon köpa med jeans åt dig, märket ”Gul&Blå”. Då var man riktigt häftig. Utsvängda jeans, platåskor och Mick Jagger-skjorta, säger Juan Dominguez.
Det fanns en tydlig struktur på sextiotalets strandraggande, berättar han.
Vid fyratiden på eftermiddagen gick en grupp på tre eller fyra kompisar till stranden och valde ut ett tjejgäng som låg och solade. Man började med att lägga handdukarna en bit ifrån. Sedan flyttade man lite närmare. Om tjejerna reste sig upp för att gå i vattnet och bada följde man med. Det var i vattnet som man sedan började småprata. Ofta var det allt som behövdes.
Foto: Privat
– Man visade sin dåliga engelska och vi började prata. Svenska tjejer var villiga. Inte billiga med b, utan villiga med v. Det är stor skillnad.
– Grejen med de skandinaviska tjejerna var att vi inte bara ville ha sex med dem, vi ville också veta mer om deras kultur. Francodiktaturen pågick för fullt och vi som var strandraggare hade socialistiska idéer, vi såg Skandinavien som en förebild, säger han.
För Juan Dominguez varar karriären som strandraggare i fyra år. Han studerar på universitetet på dagarna, hänger med svenska tjejer på nätterna. Sedan träffar han ytterligare en kvinna.
Svensk som många andra. Blond. Blåögd.
Allt är som vanligt och ändå är ingenting sig likt.
Kvinnan heter Annelie och kommer från Östersund.
– Hon var hippie, men inte i det avseendet att man aldrig duschade, utan mer klädstilen. Hon var rebell, revolterade mot allt. Hon var sju centimeter längre än jag, hon var vacker och hon imponerade på mig.
Han ler.
– Hon var helt enkelt bäst av alla jag träffat, säger han.
Det blir barn, bröllop och en flytt till Sverige, där familjen stannar i sex år innan de flyttar tillbaka till solen. För Juan Dominguez är den galna tiden över.
För Marianne Garcia och Lissy Eriksson har den bara börjat.
Genom sjuttio- och åttiotalet kör de svenskar upp i bergen, till Don Antonios berömda grisfester i en spansk kolonialvilla.
– Herregud, vi jobbade dygnet runt, men vad roligt vi hade, säger Lissy Eriksson.
Don Antonio hade kommit på den perfekta mixen för besökande nordbor: Helstekt gris över öppen eld, långdans till Kostervalsen och outsinliga mängder av sangria och riktigt surt rött bordsvin. Plus korandet av en ”miss Piggy” varje kväll. Överförfriskade svenskor kämpade frenetiskt för att bli just den som bäst dansade can-can på bardisken.
– Vi berättade fräckisar för gästerna i bussen på väg dit, så att de skulle komma i stämning, och sen såg vi till att vinet aldrig tog slut och så dansade vi fågeldansen, säger Marianne Garcia.
– När man gjorde en headcount på vägen hem, alltså mängden människor i bussen dit jämfört med bussen hem så stämde det aldrig. Det var alltid någon som… ja, hittade en annan buss att åka hem i, säger Lissy Eriksson.
– Jag minns en kvinna som blev så full att hon satte sig på golvet istället för på toaletten, och förstod inte skillnaden. När vi väl fick upp henne hade hon gjorde både nummer ett och nummer två över alla sina kläder. Vi fick skölja av henne och vira in henne i svarta sopsäckar, men det luktade så illa att det inte gick att få med henne i bussen hem.
Lösningen blev att en kille i personalen la in kvinnan i baksätet på sin bil.
– Han fick köra med alla fönster nedvevade, stackaren.
Åttiotal blev till nittiotal och resenärerna började ställa mer krav. Nyhetens behag hade lagt sig. Sällskapsresan hade gjort Gran Canaria till en självklarhet för många.
– Vi fick många speciella klagomål på den tiden. Folk hade sett filmen och beställde rum med havsutsikt. Men sedan klagade de på att havet brusade för mycket, säger Lissy Eriksson.
– Ett annat vanligt klagomål var att det var för mycket spanjorer här i Spanien, säger Marianne Garcia.
Under den här tiden introducerade resebolagen en ”betala hemma”-service, för att människor i någon form av nöd enklare skulle kunna få ut kontanter och sedan betala hemma.
– En dag när vi kom till kontoret satt det två damer och väntade på oss. De berättade att de var prostituerade och att en man använt deras tjänster men sedan inte hade några pengar att betala dem för. Han hade istället lämnat den här adressen, säger Lissy Eriksson.
Hon ringde ned mannen, som skamset lommade in på kontoret. Lissy frågade hur mycket pengar han lovat att betala för kvinnornas tjänster, och lät honom sedan fylla i en ”betala hemma”-blankett.
– Jag minns att vi skrev ”Ökad prestation” på kvittot, säger Lissy och skrattar.
– Men tjejerna fick sina pengar i alla fall.
LÄS OCKSÅPLUSReseguide: Så hittar du rätt på Gran Canaria
Alla minnen är inte lika komiska.
– En kvinna hade åkt hit för att ta livet av sig. Hon satte på gasspisen och stoppade in huvudet. Men hon hade valt ett hotell som verkligen snålade med gasen i gästernas rum, så tack och lov klarade hon sig och vi hittade henne.
– En annan svensk man skulle också ta livet av sig, genom att hänga sig i duschstången, men det var ju spansk kvalitet på den så allt bara brakade samman och han klarade sig också.
Nittiotalet blev ett nytt millenium och svenskarnas smak ändrades. I början av det nya årtusendet beslutade alla resebyråer gemensamt att upphöra med grisfesterna.
– Våra gäster kräver annat nu, säger Lissy Eriksson.
Den före detta strandraggaren Juan Dominguez driver numera tapasrestaurangen Tango Tapas, där svenskar köar för att äta på kvällarna. Just nu sitter Sollentunaborna Katarina Larsson och maken Christer och lyssnar på Juans berättelser om en svunnen tid.
Katarina Larsson, 54, och Christer Larsson, 67, från Sollentuna.
Christer nickar, vet precis vad det handlar om. Första gången han själv landade på Gran Canaria, också på sextiotalet, var han arton år och packningen bestod av en plastkasse.
– Jag hade med mig badbrallor och en flaska schampo, vad mer behövdes, säger han.
– Vi känner oss säkra här, risken för rån och annan kriminalitet känns obefintlig. Och sedan gästvänligheten, man är rädd om sina turister. Inte minst Juan, säger Katarina Larsson.
Marianne och Juan.Trettio gånger har de båda varit på ön sedan det första besöket. Ingen ovanlighet. Lissy och Marianne har välkomnat svenskar som besöker ön för åttionde gången.
– Svenskar gillar tryggheten här, säger Marianne Garcia.
– Du kan fortfarande gå på gatan mitt i natten och känna dig säker.
– Men saker ändras. Det är inte samma partyö som det en gång var, säger Lissy Eriksson.
Tesen bekräftas klockan ett på natten. Köpcentrat Kasbah är närmast plågsamt ödslig.
En rödhårig gogodansare, klädd i platåskor, nätstrumpor, svarta höga trosor, en svart korsett prydd med nitar samt en blå fjäderboa står på ett litet podium utanför baren Grabbarna Grus och dansar för en grupp ointresserade svenskar.
– Vi får billigare sprit här som en löneförmån, så vi brukar börja med att förfesta här, säger Jimmy Vesterinen, 19, från Ljusdal.
För tre veckor sedan tog han sitt pick och pack och flyttade till ön för att jobba för ett svenskt callcenter. Ungefär samtidigt kom Daniel Lindner, 38, från Arboga.
– Jag behövde ett miljöombyte, säger han.
Eddie Svensson, 25, från Vislunda, Alicia Karlsson, 22, från Sundsvall och Jimmy Vesterinen, 19, från Ljusdal.
De gillar ön, men säger att svenskar festar för sig själva, och spanjorerna likaså.
– Det är ganska dött, men jag kom inte hit för att festa, jag kom för att bygga en yrkeskarriär som försäljare, säger Jimmy Vesterinen.
Nattklubben bredvid Grabbarna Grus heter Den glade viking. Den är igenbommad. Partystället Scandic vägg i vägg likaså.
Några steg bort ligger en fjärde bar, MTV, som på diverse olika hemsidor på nätet utmålas som ett hotspot i Playa del Inglés. 
Pär Ivarsson, 34, Andreas Brandel, 41, David Fransson, 27 , Robin Johansson, 27, Mikael Stiftel, 36, Fredrik Eriksson, 34,Trots att klockan nu närmar sig två på en fredag består uteserveringen bara av ännu en ointresserad gogodansare och ytterligare sex ointresserade svenskar; Fyra män i 35-årsåldern från Värnamo, två 27-åringar från Göteborg.
– Det är helt sjukt vad dött det har blivit på bara ett år, säger Mikael Stiftel, 36, från Värnamo.
Det är hans tredje besök på ön.
Tillsammans med Pär Ivansson, 34, Andreas Brandel, 41, och Fredrik Eriksson, 34, ger han nattlivet en sista chans när de runt tretiden går över gatan till en femte klubb med Sverigetema: Systembolaget.
Där dansar åtminstone ett åttiotal personer på ett dansgolv.
– Det blev inte det partyliv vi trott, men jag åker nog ändå tillbaka nästa år, säger Mikael Stiftel.
Varför?
– Trevligt folk, bra klimat. Man vill komma tillbaka hit.
För strandraggandet må ha upphört.
Grisfesterna likaså.
Och hälften av partyställena är ett minne blott.
Men 60 år efter att chartern inleddes sätter sig ändå i vinter 600 000 svenskar på ett plan med destination Gran Canaria. Och av dem har 80 procent gjort som Christer, Katarina, Mikael, Pär, Andreas och Fredrik. De har besökt ön tidigare.
Pontus Orre och Carina Bergfeldt på plats på Gran Canaria.I morgon träffar vi västerbottningarna Leif och Birgitta Burman.
Som inte bara återvänder gång på gång till ön. De har även sitt speciella trick för att alltid få bo på samma hotell – i samma rum.
