Medan thailändska myndigheter just nu går igenom tiotusentals bolag som misstänks vara skenbolag för utländska husägare, visar det sig att det hela tiden funnits en helt laglig genväg till att äga sitt eget hus i Thailand – utan nominee-bolag, utan thailändska bulvaner och utan att blanda in en enda tyst delägare som "äger" 51 procent men aldrig sett en baht av pengarna.
Grejen är att lagen aldrig förbjöd utlänningar att äga hus. Land Code reserverar mark för thailändska medborgare, punkt slut – men en byggnad räknas juridiskt som skild från marken den står på. Det är därför man redan idag kan äga sin villa men leasa tomten. Och sedan 1979 finns Condominium Act, som tillåter utlänningar att äga upp till 49 procent av den sammanlagda ytan i en byggnad, i eget namn, inskrivet på Lantmäteriet, utan utgångsdatum. Det som få känt till är att lagen aldrig kräver höghus, våningsplan eller ett visst antal enheter – bara att enheterna är lika stora.
Det kryphålet, om man nu ska kalla det så trots att det är precis vad lagen säger, utnyttjades 2008 av arkitekten Mario Kleff och hans thailändska affärspartner Nittaya Wongsin i Pattaya. Deras projekt Home Boutique (även kallat I-Condominium) består av två separata trevåningsbyggnader där varje enhet har exakt samma yta – vilket gör att husen kan registreras som en kondominium-enhet trots att de ser ut, och fungerar, som helt vanliga fristående hus. Köparen får hela huset i sitt eget namn, inom 49-procentskvoten, utan bulvaner och utan pre-signerade överlåtelsehandlingar liggande i en byrålåda "bara ifall".
Wongsin, som driver Wandee Real Estate & Services i Jomtien, har länge varnat för att bara sätta upp ett 49/51-bolag och tro att procentsatsen räcker. Det som avgör om det är lagligt är om bolaget är genuint, om de thailändska delägarna faktiskt investerat egna pengar och om ägarstrukturen håller för granskning. Precis det är vad Department of Business Development nu river upp: myndigheterna räknar inte längre andelar utan frågar vem som satt in kapitalet, vem som bestämmer och om de thailändska delägarna är riktiga investerare eller bara namn som hyrts ut mot en avgift.
Varför har då så få byggt på Home Boutique-sättet? Ekonomin är helt enkelt tuffare. I ett höghus med trehundra små lägenheter är det enkelt att sälja 49 procent av ytan till utlänningar. I ett projekt med tjugo stora trevåningshus blir kalkylen betydligt kärvare eftersom varje enhet väger så mycket tyngre i den totala ytan.
Redaktionens spaning: Man kan ju undra varför en fullt laglig lösning, öppen sedan 1979, fick ligga och skräpa i lagboken i tjugo år medan hela nominee-industrin byggdes upp runt den. Vår gissning är att skenbolag och bulvaner helt enkelt är mer lönsamma för alla mellanhänder – advokater, "investerare" som lånar ut sitt namn och byråkrater som numera kan skörda rubriker genom att rulla upp ett register de själva varit med och skapat förutsättningarna för. Att lösningen dessutom krävde en arkitekt snarare än en jurist säger nog en del om var de riktigt smarta idéerna faktiskt föds i det här landet.
Källa: Thaiger