Början…
Långt borta, väldigt avlägset, hörde jag någon stöna… det tog ett bra tag för mig att förstå att det var jag själv… Sakta förnimmer jag gruset i ögonen, smärtan i hela kroppen, hör mig själv stöna igen. Min egen andning låter ansträngd och svag, känner en svag bris mot min högra kind, hör närbeläget vågbrus. Mina ögon känns igenmurade, det högra ögat öppnar sig långsamt, långsamt som om det inte vill se vad som finns därutanför.
Genom grumlig blick börjar jag ana scenariot framför mig, själv ligger jag på mage, vänstra sidan av ansiktet är begravt en bit ner i sanden. Det mitt högra öga ser uppfattar jag som en strand, under en för tillfället blå himmel… starkt solsken som värmer min kropp… sedan blir allt svart igen…
Vågbruset, tillsammans med känslan när vattnet sköljer över mina ben, väcker livsgnistan inom mig igen. Det mitt högra öga ser den här gången är en kolsvart himmel som tycks komma närmare och närmare, som om de svarta molnen vill sluka stranden där jag ligger. Så hör jag det… bruset… innan jag har riktigt känt efter om min ömmande kropp fungerar överallt så kommer se första dropparna… femton sekunder senare vräker regnet ner. Det underbara, varma, renande regnet. Det sköljer min kropp, sköljer bort den hårda skorpan av soltorkat saltvatten och sand.
Jag lyckas dra upp högerbenet under mig så att jag kan tömma blåsan i sanden där jag ligger. Någonstans i bakhuvudet konstaterar jag att jag är alldeles naken… efter att ha tömt rullar jag till ryggläge, låter det varma regnet skölja min kropp. Gapar och dricker det varma söta regnvattnet, låter det rinna ner i min, av saltvatten förstörda strupe, aldrig tidigare har jag tyckt vatten smakat så underbart… livets dryck… sannerligen…
Vattnet från vågorna nådde längre nu, en och annan våg nådde mitt skrev. Salt vattnet gjorde att det sved lite i såren på magen, såren jag inte sett ännu, bara känt…
Förstod att jag var tvungen att förflytta mig för att inte bli tagen tillbaka till havet, av havet… havet som måste ha spolat upp mig på den här platsen. Som om det velat säga att ”Här får du en chans till, ta vara på den, annars tar jag dig för gott”
Jag vände mig tillbaka på magen och startade min mödosamma färd upp från vattenbrynet, varje våg var en kamp, sköljde över mig med en kraft jag inte varit medveten om tidigare, tog med sig sanden under mig på tillbakavägen, gjorde det svårare att dra min kropp från vattnet. Det smakade skit och salt i munnen, sved i såret på magen. Sanden längre upp var full av vassa snäckskal och skarpa stenar som inte gjorde det hela bättre… Jag kunde konstatera att jag har mått bättre…
Medans jag tagit mig, dragit mig, kravlat mig ur havets grepp hade mörkret sänkt sig över stranden, det regnade fortfarande som tur var, jag kunde få i mig ytterligare droppar av det underbart goda vattnet. Jag satte mig upp, inte utan problem då såret i magen fick mig att dra efter andan av smärta. Satt så och formade mina händer till en skål på bröstkorgen så att vattnet som rann ner från mitt värkande huvud stannade i mina händer. Har ingen aning om hur länge jag satt på det viset och drack regnvatten, kände hur livet kom tillbaka i mina lemmar, kände hur blodet pulserade igenom mitt hjärta, ut till alla ställen i min kropp, försåg den med livsviktigt syre…
Vem är jag? Vad är jag? Var är jag? Frågorna gick runt i mitt huvud… Smärtan blev värre ju mer jag försökte hitta svaren i mitt huvud… Ett öronbedövande dån följde omedelbart på den blixt som just lyst upp området framför mig. Den fick mig att notera min nakna lekamen… var kan jag hitta något att skyla mig med… antar att nu, i mörkret, skulle det vara ganska svårt…
I skenet från blixtarna, som nu nästan syntes oavbrutet, studerade jag det närmaste området framför mig… stranden var formad som ett stort och brett ”U”. Jag satt på den vänstra sidan inne i ”U”et. Sanden lyste kritvit, skimrade i det skarpa ljuset från alla blixtar… var det inte något bylte, något främmande föremål på andra sidan… Ovissheten hade gjort mig nyfiken, måste bara ta reda på vad det var, ändå ingen idé att ta sig från stranden förrän det ljusnar.
Nu, då jag fått något att utföra, blev jag ivrig att så snart som möjligt undersöka vad det var som låg på andra sidan… Jag drog åt mig fötterna och satte händerna i sanden för att hjälpa till den första biten upp till stående. Jag noterade att min vänstra lilltå saknades… Hjärnan talade om för mina muskler att de skulle börja röra sig, skulle räta upp kroppen till stående var ordern de fick… ingenting hände på en lång stund…, var som om de inte hade kontakt riktigt…
Det tog säkert en halvtimme innan jag på ostadiga ben kunde blicka över stranden på andra sidan i stående ställning. Nu såg jag byltet tydligare i de avtagande blixtrarnas sken. Det regnade mindre hårt nu också… med små osäkra steg tog jag mig sakta ner i ”U”et.
Sanden var kritvit även om den var våt, eller i alla fall så pass ljus att jag kunde, fast det slutat blixtra, se var jag satte ner mina fötter. Helt plötsligt badade stranden i ljus från en klar natthimmel, månen sände sitt bleka sken på den vita sanden som om den ville visa mig vägen. Jag kände att ju fler steg jag presterade ju lättare gick det att gå, kroppen började fungera igen. Det tog kanske fyrtio minuter att förflytta sig tills jag var några meter från det bylte jag sett från andra sidan viken. Då jag satt mig ner, inte utan att såret gjorde sig påmint igen, såg jag att det var en sönderriven gummimadrass som hade spolats upp på stranden. Den var av typen med flera olika uppblåsbara ”skott” så att om ett punkteras är det fortfarande luft i de andra.
I den här madrassen var det endast ett kvar som var intakt. Undrar om det var den som räddat mig… Vid sidan av den kvarvarande uppblåsta delen var det bara slamsor kvar. Det syntes tydliga tecken på att det varit något vasst och kraftfullt som slitit sönder madrassen. Det fanns vissa likheter med det mönster av märken som jag hade på min mage… min mage ja… det hade börjat blöda igen nu efter min promenad, värken var besvärande så jag såg till att sitta i den position som det gjorde minst ont i…
Jag vände och vred på madrassen för att se om jag kunde få ytterligare ledtrådar från den… Det enda jag kunde se var en logotyp, där förmodligen madrasstillverkaren hade tänkt att man skulle placera huvudet. Logotypen bestod av tre bokstäver ”MPR” skrivet på en stor glob…
Jag tänkte att MPR har jag nog att tacka för att jag överhuvudtaget är vid liv och sitter naken här på en strand bortom allt…
Jag började frysa, skaka, huttra… antar att mina sår gjort att jag har infektion i kroppen. Med madrassen i ena handen släpade jag mig till en sanddyn bakom mig där det verkade vara lä, svepte det som var kvar av madrassen över mig… det sista jag tänkte innan allt blev svart igen var att jag måste ta reda på vad MPR är. Jag har dem(vilka det nu är) att tacka för livet… och ett skylande täcke…
Forsättning följer...
Ps. tog bort några tomrader Ds
