Ibland har man en dålig dag, ibland bara ett tillfälligt hjärnsläpp men ibland så är man bara ruggigt korkad. Jag tror alla människor då och då drabbas av alla tre företeelserna med jämna mellanrum (vissa av oss oftare än andra). Ja, förvisso inte felfria helgon och självutnämnda universalexperter (vi har ju några stycken här på forumet) men vi andra dödliga. Dock så finns det ju en hel drös medlemmar som inte gillar att bli offentligt påminda om att de kan tänkas ha eller har gjort fel av någon annan skribent utan då skall det rationaliseras och förklaras rejält. Då kanske det är lättare att man själv får sitta i förarsätet och välja vilket av sina tillkortakommanden man delar med sig av, och andra rått men hjärtligt kan skratta åt.
Tillfälligt hjärnsläpp: Round table möte med ett gäng internationella experter i ett väldigt specifikt ämne. Diskussionerna har under hela dagen gått heta och hjärnan var lite halvslö efter att modererat de ivriga debattörerna. Att de använde ett fackspråk som krävde att man var på helspänn gjorde inte saken bättre. Som grädde på moset var det en Indisk herre som pratade i 180 och enbart använde gammal hederlig Queens English som tom. engelsmännen själva hade svårt att förstå.
Av denne herre får jag en under en paus en fråga som jag inte riktigt uppfattar mer än två olika ord av, diversity och bachelor. Kunde inte i mitt liv koppla det till ämnet för diskussionen och får totalt haveri. Istället för att artigt be herren om att upprepa frågan så drar jag ett gäng konstiga slutledningar. Det första jag kom att tänka på var bio-diversity dvs biologisk mångfald. Aha, han pratar om typ regnskogen och dess vikt för mänskligheten blev nästa slutsats. Självklart syftade han då på Brasilien och dess befolkning med tanke på all regnskog som finns där – och så nämnde han att han var ungkarl. Där någonstans ser jag att gruppen av 5-6 person som står i vår kaffedrickande klunga förväntar sig ett svar så jag säger – Sure, Brasilian women are truly beautiful, no one can argue with that följt av ett konstgjort leende. Detta svar följdes av en spänd tystnad och jag insåg snabbt att jag hade gjort bort mig, rejält dessutom. Diskussionen startar om och jag glider bakåt, bort från gruppen, ivrig att smita iväg. Efter någon minut dyker min norske kollega upp med ett stort leende på läpparna och frågar inte så försynt – vad helvete har brasilanska tjejer med var du tog din examen att göra?? Aha, inte diversity men university och bachelor var referens till examen och inte ungkarl!- Fan, blir kallsvettig varje gång jag tänker på det hela än idag.
Korkad: Har bott 5 år i Bangkok och ett par säsonger i Phuket/Khao Lak och alla dessa år med såväl bil som moppe. Jag upplever mig själv som en ganska observant person som generellt har koll på saker och ting. Man skall inte sticka under stol med att alldeles i början är bilkörning i Thailand lite av en utmaning men ganska snabbt kommer man inte i rytmen och det flyter på bra. En sak som jag fått kämpa med hela tiden är dock att hitta rätt. Jag var länge för puckad för att erkänna att jag behövde en GPS och det slutade oftast med missade avfarter, massiva omvägar och förvirrade samtal med random Somchai i jakt på vägbeskrivningar. Många gånger har taxi eller mc-taxi chafförer anlitas för att leda mig till rätt plats i desperat utmattning. I Thailand finns det en hel massa mkt långa vägar. Ta bara tex. Phetkasem, Phahonyothin eller Sukhumvit road – 130, 100 respektive 40 mil långa.
En väg som jag såg ofta men inte funderade så mkt över var X road. Jag konstaterade efter ett tag att det måste vara en av de där långa thailändska vägarna. Ok, när jag bodde i Khao Lak så såg jag inte till den men i Bangkok och dess omnejd sträckte sig vägen som det verkade precis överallt. Man kan önska att jag i mitt stilla sinne hade upptäckt hur det låg till efter ett par dagar eller så, men nej, det skulle ta mer än ett år. Ett år av mkt flitigt bilkörande kanske bör tilläggas. Så här i efterhand kan man önska att man håll käften men som de flesta forumister säkert lagt märke till så är inte tystnad än av mina starka sidor. Självklart skulle jag fråga Alisa om hur lång vägen var egentligen. Hon trodde dock jag skämtade och skrattade lite artigt men inte särskillt övertygande till det upplevda skämtet. Jag stod på mig och var på väg att raljera över att hon hade dålig koll på thailändsk geografi eller liknande men hejdade mig tack och lov och nöjde mig med att återigen fråga hur lång Frontage road egentligen är – ridå...
